Tankar om moskéskjutningarna i Nya Zeeland och eventuella paralleller till nordisk kamp

Av ,
Nordiska motståndsrörelsens ledare
18

UTTALANDE. Nordiska motståndsrörelsens ledare Simon Lindberg skriver här om dagens terrordåd i Nya Zeeland och om det finns några likheter med organisationens kamp.

Tidigare idag nåddes vi alla av nyheten att den till synes nationelle mannen Brenton Tarrant gått in i en moské med skjutvapen och haft ihjäl så många rasfrämlingar han kunde till tonerna av nationalistisk musik. Jag har sett videon. Jag har läst hans manifest. Det är en händelse som berört också mig och som jag har tänkt och grubblat på under dagen. Jag delar här med mig av mina slutsatser.

De två huvudmotiven han uppger i sitt manifest är det svårt att inte känna sympati för. För det första att den vita rasen går mot sin biologiska undergång genom allt för lågt barnafödande i kombination med massinvandring av icke-vita till alla vita länder. Av icke-vita som dessutom statistiskt sett föder betydligt fler barn än vita.

Varför inte fler människor uppmärksammar denna enkla slutsats och allvarligt upprörs av vetskapen för att därefter agera, är och förblir en av de viktigaste och mest aktuella frågorna som finns. Hela vårt folks existens hänger nämligen på att folk börjar förstå och agera utifrån denna fakta. Det är därför också Nordiska motståndsrörelsens allra viktigaste åtagande i dagsläget; att krossa lagerna av hjärntvätt som gör att folk inte förstår och att sopa undan dimridåerna av den egocentriska trans som står i vägen för att människor, ifall de trots allt når vetskap, ändå inte ska göra något åt saken. Vi måste informera folket om kampen och mobilisera de till att delta i den.

För det andra uppger Tarrant att dådet var en hämnd för terrorattacker begångna av rasfrämmande muslimer med oskyldiga vita som offer, men också för de många andra mord, misshandlar, våldtäkter och rån som drabbar vita människor världen över med icke-vita som förövare.

Det är även här anmärkningsvärt att inte någon av de miljoner syskon, föräldrar, barn, partners, vänner, grannar, kollegor, de överlevande offren själva, eller så bara medmänniskor med tillräckligt rättspatos, någonsin agerar för att slå tillbaka och skipa åtminstone lite rättvisa. Att de vita offren och dess anhöriga bara accepterar att låta sig köras över och tryckas ned beror såklart på samma omständigheter som att de accepterar sin egen biologiska utrotning, nämligen för att de är hjärntvättade, passiviserade, defaitistiska, egocentrerade och nedtryckta.

När allt kommer omkring är det alltså egentligen inte något märkligt med att det som skett idag i Nya Zeeland har skett. Egentligen är det som är mest anmärkningsvärt att inte sådant här sker oftare.

Rent moraliskt kan man såklart resonera. Visst är död alltid död och vissa menar kanske på att det aldrig kan rättfärdigas att ta livet av någon annan? Vi vita har dock ofrivilligt blivit indragna i ett lågintensivt utrotningskrig över hela västvärlden. I krig dör människor. Är det då värre att ha ihjäl någon rent handgripligen än att lobba för, att genomdriva, och att utgöra en aktiv del i en politik som tar död på en hel ras? Attentatsmannen tycks dessutom ha valt ut sina måltavlor med omsorg för att det i högsta möjliga grad inte är totalt oskyldiga som ska drabbas.

Med allt detta sagt menar jag dock inte att okritiskt hylla dådet, för även om jag som sagt inte ser det som något konstigt eller per automatik felaktigt på ett moraliskt plan, så menar jag samtidigt att detta ensamt givetvis inte heller leder till att situationen blir bättre för vita människor i vare sig Nya Zeeland eller i världen. Jag kan inte svara till 100% för hur läget ser ut i Nya Zeeland och Australien där gärningsmannen kommer ifrån, men jag kan däremot svara för situationen här i Norden. Här har den civila nationella kampen momentum, Nordiska motståndsrörelsen växer stadigt och får allt mer inflytande. Vidare är vi här inte heller totalt förbjudna utan kan, trots ökad repression, fortfarande driva kampen någorlunda effektivt så som vi önskar på legal väg. Vi kan alltså lyckas.

Detta medför att dylika metoder som de i Nya Zeeland blir kontraproduktiva här då de leder till ökade sympatier för våra motståndare och till att systemet ges legitimitet till än hårdare repressalier. Tro mig exempelvis när jag säger att vi också kommer piskas och jagas för detta dåd även i Norden, trots att vi inte har någonting med det att göra. Detta dåd kommer att användas för att mobilisera opinion mot oss i allmänhet och för att rättfärdiga ett förbud mot oss i synnerhet. Det ironiska i sammanhanget blir ju bara att med ett förbud skapar systemet en miljö där risken att vi får se fler sådana här dåd ökar avsevärt.

Vår kamp är nämligen en ödeskamp. Det handlar om att vinna eller försvinna. Inte bara för oss nationalsocialistiska aktivister själva, utan för hela vårt folk och därmed inkluderat såväl minnet av våra förfäder som det framtida livet för våra efterkommande. Det är alltså för våra barn vi kämpar. För deras överlevnad. Ett förbud kommer inte stoppa oss.

Ifall olagliga metoder är den enda kvarvarande vägen att gå för att göra sin röst hörd är det ju också ännu mindre konstigt eller felaktigt om något olagligt sker. I ett sådant läge kommer då inte jag att på något vis fördöma det i varje fall. Jag kommer däremot hoppas på att sådana eventuella, framtida nordiska nationella partisaner, tar sikte högre och sparkar uppåt mot den globala eliten som flyttar pjäserna, istället för mot pjäserna i sig – men det är en annan fråga.

Vad som dock kan sägas gällande metoder som dessa är att det mer är ett uttryck för desperation och att ta med sig så många fiender som möjligt i fallet, än vad det är effektiv kamp för att faktiskt förändra situationen – storskaligt, på riktigt och för evigt. Det är exempelvis inte genom enskilda terrordåd våra förfäder blev härskare över världen. Det är inte heller genom enskilda terrordåd våra fiender slagit bort oss från tronen och tagit över våra förfäders positioner. Nej, det är genom organisering. Det har varit en utdragen process som gått i med- och motgång, där aktörerna behövt ha tålamod. Det är också på det viset vi kämpar och växer. Det är så vi kommer att segra.

Förstår du att något behöver göras? Bra. Är du modig nog att göra det som krävs? Ännu bättre, så gör det och anslut dig till oss!

Ta steget2

Gör du inte samma bedömning som jag och därför tror att Brenton Tarrants väg är mer korrekt än min och att du dessutom faktiskt är beredd att offra det som krävs för att gå denna väg och inte bara använder det som en ursäkt för att inte göra något alls? I sådana fall vore det olagligt och kanske även olämpligt av mig att uppmuntra dig till att agera och därför säger jag istället; Håll dig långt borta från oss, för både din egen och vår skull.

Nordiska motståndsrörelsen ägnar sig inte åt terror (hur gärna systemet än önskar att vi skulle göra det så de hade fått en god anledning att förbjuda oss). Vi är en revolutionär kamporganisation som agerar civilt och legalt. För den sakens skull tar vi inte avstånd från vita människor som agerar – än om de agerar annorlunda än oss.

Sprid artikeln på sociala medier!

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och skapa ett konto här.

Prenumerera
Meddela om
18 Kommentarer
Äldst
Senaste Mest röstad
Inline Feedbacks
View all comments