Efter att ha tagit del av antifascisters aktivistförmedling, artiklar och diskussioner på olika forum inser jag att den övermänniska som vi nazister strävar efter redan finns, i form av AFA, RF och alla andra bokstavskombinationer som kommit och gått – tänk att få vara en av dem.
Med jämna mellanrum läser jag vad de svenskfientliga skriver och rapporterar om genom sina olika forum samt hur medlemmarna i de olika nätverken resonerar kring allt från våldsamma sammandrabbningar med nationella, till synen på sin strävan i ett större perspektiv. Efter att ha gjort detta inser jag den bild en typisk militant antifascist har av sin ”rörelse” och konstaterar att, förutsatt den stämmer (vi litar väl på dem), vi nationella ligger riktigt pyrt till. Därför dristar jag mig även till att litet tyst mumla, tänkt att få vara antifascist.
Vore jag det skulle jag tillhöra en slagkraftig, slug, taktiskt överlägsen organisatorisk enhet som aldrig någonsin under sin existens begått ett enda misstag eller gjort några som helst fel i genomförandena av sina aktioner. De gånger det till synes gått fel handlar bara om att folk inte förstått vad det svarta blockets, de militantas, de revolutionäras syfte varit från början. Om man inte kom åt nassarna så var det för att polisen stod i vägen och skyddade dem och om polisen inte stod i vägen så flydde ju faktiskt nassarna – varje gång under årens lopp. Och hamnade man väl i konfrontation med nassarna så fick var och en av dem stryk till den milda graden att de vädjade om nåd och lovade att aldrig mer delta i dylika fascistiska tillställningar.
När någon sedan lägger upp en film som påvisar att vi antifascister (oj, ser ni, nu har jag ryckts med så pass att jag skriver ”vi antifascister”) faktiskt var de som sprang åt samma håll vi kommit med nassarna efter oss, handlade det bara om en taktisk reträtt som genomfördes då vi redan uppnått vårt mål – så det så.
När sedan nassarna fått tag på någon som därmed åker på någon form av stryk/storstryk eller till och med knivhuggs, så är den personen inte med oss utan blott en oskyldig som kom emellan, och det är även därför som vi lämnade denne efter oss då vi gjorde vår taktiska reträtt. Oftast är denne oskyldige individ medlem i Amnesty eller Pacifistiska föreningen för oss som älskar alla och som helt utan anledning överfölls av 200 eller fler höga, steroidstinna våldspsykopater från SMR. Faktum är, och nu ska jag avslöja en intern organisationshemlighet, att vi i Motståndsrörelsen de gånger någon oskyldig Amnestymedlem hamnat i kläm faktiskt haft med oss grottroll liknande dem i Sagan om ringen, själva rår vi inte på Amnestymedlemmar ens.
Som nyvunnen afait inser jag nu sanningen i de kommentarer jag läst från mina medantifascister under alla dessa år – att medlemmarna i Motståndsrörelsen bara åker på stryk och minsann inte är så jävla hårda när de möter AFA. Ja, jag själv är ju ett lysande exempel med tanke på att jag blev skadad vid en attack för ett år sedan. Nej, motståndsmännen jagar mest solbadare, fredliga förbipasserande och Amnestymedlemmar – de har aldrig lyckats nypa åt en enda riktig militant antifascist och kommer troligtvis aldrig lyckas med det.
Våra hembesök är också succéer och det här om att vi skulle ha slagit sönder bilar och lägenheter som inte ens använts av nazister är bara ljug, på ett eller annat sätt har en nasse med det hela att göra, sanna våra taktikers ord. Och så har Kristian Nordvall från SMR mage att kalla oss fega bara för att vi ”attackerar döda ting”, som vanligt förstår inte nassarna hur smart vår taktik är. Pär Öberg håller på att lämna Motståndsrörelsen efter vår attack mot hundarna, Söderman (jag) är fortfarande chockad av bråket på Medborgarplatsen och med tanke på allt vi antifascister visat oss kapabla till kommer motståndsmännen att nästa gång vi ses på stan falla på knä inför oss för att sedan lomma hem snyftande när vi givit dem nåd.
Jag kommer även, nu som antifascist, älskas av hela Sveriges befolkning och äntligen kommer jag att få ta del av det massiva folkliga stöd som varje aktion, Reclaim the Streets-evenemang, blockad och så vidare höljs i. Jag kommer inte att behöva bli käppjagad, bespottad och hånad av svenskar vilket är verkligheten för oss i Motståndsrörelsen. Ja, alla utom de borgerliga vill säga, vilka är alla som inte böjer sig för min definition av arbetarklass – ni vet, de med egna firmor, de som går till jobbet och inte anser att privat ägande i alla dess former är förtryck.
Och sist av allt kommer jag nu att tillhöra en miljö där alla är exemplariska medmänniskor. Vi brukar ju visa upp ”fyllebilder” av nassar då och då, bilder där folk gör bort sig. Sådant äger inte rum hos oss antifascister inte, nej hos oss råder kvinnofrid, ordning och reda (även om det är en form av fascistiskt förtryck) och vi är alla hela, rena och luktar gott – till skillnad från de oborstade motståndsmännen. Nu kan jag äntligen också vara anonym, maskera mig och leka stadsgerilla med mina vänner. Men framförallt så kan jag sitta på socialism och fortsätta odla myten om oss antifa!
Underbart att vara antifascist…
NO PASARAN!
Hoppa till huvudinnehåll
