Lördagen den 22 augusti, skulle vänstergruppen Reclaim the Street göra Malmöstadsdelen Rosengård till en ”snutfri zon”. Så mycket mindre poliser i Rosengård blev det nu inte. Istället fick anarkisterna löpa gatlopp efter att Rosengårdsborna ilsknat till.
Den löst sammansatta nätverket Reclaim the street (i vilken i stort sett alla autonoma vänstergrupper av dignitet ingår) planerade att åter genomföra en så kallad gatufest i Malmö. Den utvalda platsen för spektaklet blev Rosengård, stans mest beryktade främlingsghetto. Parollerna förkunnades pompöst på vart och vartannat elskåp: ”Snuten ut ur Rosengård” och ”Fria och självstyrande ungdomsgårdar”.
Arrangemanget fick stort utrymme i massmedia. Sydsvenskan rapporterade, på en helsida, från en presskonferens med tre maskerade arrangörer för ”Reclaim Rosengård”. Bakom svarta solglasögon och med basker på huvudet, slog en av de kvinnliga arrangörerna fast ”Vi har stort stöd bland Rosengårdborna – i alla fall bland våra kontakter.” På Reclaim Rosengårds bloggsida, ville man förekomma kritik med följande avslöjande utläggning: ”Vi bor inte alla på Rosengård, vissa jobbar, andra studerar eller är arbetslösa, vissa har svensk bakgrund, andra icke-svensk.”
Något större stöd från främlingarna ute på Rosengård, visade sig den autonoma vänstern i vanlig ordning inte ha. Främlingarna gick, bokstavligen talat, man ur huse för att handgripligen driva bort ”reclaimarna”. Hade det inte varit för den stora uppbackningen från polisen, hade de festsugna anarkisterna blivit fullständigt nergjorda av mobben.
På plats kunde ses hur uppretade, ramadanfirande muslimer måttade slag på slag mot det revolutionära avantgardet, vilket förskräckt tog skydd bakom ordningsmaktens sköldar. Bara efter någon timme fick den inhyrda fesivalbilen bege sig bort från området, med tjugotalet avantgardister hack i häl.
Även om anarkisterna senare under lördagsnatten fick sitt lystmäte för stenkastning och kravallande tillgodosett, så blev ”Reclaim Rosengård” ett totalt fiasko. Istället för att välkomnas som befriare, blev de svartmaskerade överklassungarna betraktade som inkräktare. Att de dessutom hade den dåliga smaken att anlända med gälla högtalare mitt under den muslimska fastemånaden Ramadan, bevisar i övermått den autonoma vänsterns totala brist på verklighetsförankring.
En främling slår huvudet på spiken med följande kommentar till sydsvenskans journalist; ”De kommer hit och ställer till problem och vi vill inte ha dem här. Det blir bara en massa våldsamheter som ger Rosengård dåligt rykte. De kan väl ha sina fester hemma i Limhamn…”
Gäster i verkligheten
Det var inte första gången radikalerna inom vänstern, det självutnämnda avantgardet för ”arbetarklassens befrielse”, fick se sin verklighetsbild totalt vänd upp och ner. När de senast försökte sig på ett Reclaimpartaj i Malmö, bemöttes de av ett välorganiserat, helsvenskt medborgargarde. Istället för att mottas som befriare av sina tilltänkta efterföljare, främlingar och andra upplevt felfördelade grupper, möts de av hat och avståndstagande.
Under det senaste året har den utomparlamentariska vänstern gått från nederlag till nederlag. Deras politiska strategi går en formidabel kräftgång – dess anhängare upplevs som gäster i verkligheten! I Malmö, råkade de i öppen konfrontation med främlingar som agerat demonstrationsvakter vid protesterna mot Davids Cupmatchen i mars. AFA portades från deltagande vid årets Pridefestival, där de under tidigare år alltid varit representerat med ett eget block.
Den stenkastarvänster som tidigare åtnjöt ett samlat stöd från kultureliten och massmedias ledarsidor, har hamnat i onåd. Detta är nu inte så konstigt; AFA, RF och allt vad de olika avgrundssekterna vill titulera sig har spelat ut sin roll för systemet. När det nationella motståndet formerade sig under tidigt 90-tal kunde dylika våldsromantiker, sprungna från en försoffad 68-vänster, nyttjas som en första front. Men den tiden är nu förbi – systemet har gått in i en ny fas i sin kamp mot det nationella uppvaknandet. Nu krävs hårade tag mot en växande nationell opposition och det kan en haschrökande, revolutionssvärmande tonårsvänster inte prestera. Det inser alla – bortsett från de autonoma själva.
Hoppa till huvudinnehåll
