KAPITEL 9. Vad är kvinnlig skönhet? Vad är kvinnans viktigaste roll i samhället?

Varje folk har genom sin rasliga egenart en egen, alldeles bestämd idealsyn på kvinnan.

Det är svårt att med ett ord sammanfatta alla de högtstående, ädla och vackra idealbilderna som det tyska folket sammankopplar med kvinnan. Ett av de mest passande orden för alla dygder och företräden hos den tyska flickan och kvinnan är ordet skönhet.

Skönhet betyder naturlig, välformad, kroppslig skönhet. En osund förvridning av den naturliga skönheten – genom onaturlig styrketräning, abnorm sexlust, okvinnlig maskulinisering eller ett förandligande av kroppen – står i motsats till denna charm. Genom sund rörelse i luft, sol och vatten formas, främjas och bibehålls den naturliga skönheten. I frisk och glad lek och dans, i kvinnliga sportövningar och gymnastik framlyfts den kvinnliga kroppens skönhet och livar upp fester och firanden, berikar själsligt gemenskapen samt förmedlar de högsta värdena för alla män.

För flickan och kvinnan själva ligger däri källan till uppfyllelsen och fullbordandet av hennes djupaste väsen. Den sanna nordiska konsten visar genom årtusenden en spegelbild av denna kvinnliga skönhet. Skönhet betyder samtidigt en själslig och andlig hållning, vilken yttrar sig i en mångfaldig form. Skönhet uttrycker sig genom den kvinnliga harmonin hos själsliga och andliga krafter, den milda samstämmigheten mellan förstånd och sinnelag.

I den vänliga, vårdande, älskande och alltid hjälpsamma modern och hemmafrun förverkligas innebörden av en kvinnas liv. Konsten under hela den tyska historien har just lyft fram och prisat detta outtömliga djup inom kvinnans kynne, den tyska moderskärleken, den osjälviska kärleksfulla hängivenheten och den omätbara rikedom som finns inom den tyska kvinnosjälen. Och när man talar om skönheten hos en flicka eller kvinna, då, just i detta ord, uttrycks även den själsliga intimiteten. Den tyska kvinnan skall och önskar dock inte att enbart vara en duktig, god moder och husförsörjare.

I Orienten var kvinnan ofta enbart barnaföderska och tjänarinna. Den tyska kvinnan vill vara en vetande och förstående kamrat och medarbetare, som stolt står vid sin mans sida. Hon vill ta del av mannens sorger, uppgifter och arbete, ja hon vill stärka och sporra honom i hans göranden och låtanden. Den tyska kvinnan tröttar därför inte ut sig med överdriven ytlig skönhet och kortvariga stimulanser.

Ur hennes värdighet lyser det samtidigt fram en klar bild av en rik själ och djup förståelse för alla livets ting. Hon bekymrar sig inte enbart med att ställa mat på bordet, utan hon förkroppsligar sitt hems kultur, sin lägenhets inredningsstil, familjens sätt att leva. Ur skönheten hos den tyska flickan och kvinnan utstrålar därför alltid samtidigt en klar anda och ett sakligt sinne.

Kvinnan är bäraren av nytt liv, bevararen av blodet och egenarten för det svaga könet hos sitt folk. Hon har att värna blodets renhet, att bevara avel och rätt egenart, att avvärja gift och fördärv av mångfaldigaste form. För varje flicka och varje kvinna är dessa de heligaste förpliktelserna och den högsta stoltheten. För varje man betyder detta ett omätbart ansvar gentemot sitt folk.

Den kvinnliga skönhetens djupaste väsen och skönaste smycken ligger i denna blodets renhet och egenart. Som bärare av nytt liv blir kvinnan en del av de gudomliga krafterna. Genom sitt eget blod är hon obrytbart förbunden med sitt folks eviga liv.

Ur tyskt blod och tyskt kynne växer även den tyska världs- och livsåskådningen fram. Kvinnan är den lämpligaste bäraren och läraren för att ge sina barn den rasmässigt rätta livs- och världsåskådningen. Hon skänker dem inte bara livet. Hon är också den första, den mest närstående och den mest lämpade att lösa deras funderingar kring livsgåtorna, att introducera dem till de stora och små frågorna kring den gudomliga skapelsen.

Kvinnan öppnar sina barns ögon kring mångfalden av ting på denna jord och blir därmed hela tiden även själv rikare inombords. Hon lär dem vad som är gott och ont, vackert och fult, ädelt och gement, att skilja på vad som är nyttigt och skadligt. Hon lär även barnen de eviga sammanhangen mellan familj, folk, hembygd och ledaren, om arbetarna, bönderna och soldaterna, om krig och fred och de eviga livslagarnas ursprung.

Kvinnan leder slutligen också sina barn till tron på en gudomlig kraft, en ”älskande gud” som står högre än oss. Genom denna hängivenhet till naturlig, äkta och innerlig världsåskådning, genom denna kännedom om den gudomliga skapelseordningen, finner kvinnan själv denna inre kraft och djup, denna inre rikedom i hjärtat, som särskilt utmärker den tyska kvinnan.

Naturlig skönhet och hälsa, blodets renhet, själslig rikedom, ett klart sinne, äkta världsåskådning, det är de gåvor, som strålar ur de tyska flickornas och kvinnornas skönhet. Denna förkärlek till att bevara och att reproducera sig själv, är varje flickas och kvinnas största stolthet, strävan och förpliktelse.

Att erövra och behålla en sådan flicka, eller en sådan kvinna, som moder för sina barn och som livskamrat är en längtan och största önskan för varje man. Ett folk, där glansen av denna kvinnliga skönhet förenar sig med den militäriska hållningen hos mannen, kommer att leva och frodas för evigt.

Red.anm: Det här kapitlet var lite svåröversatt. Ordet skönhet (som mer förknippas med det yttre utseendet) täcker inte alla nyanser av det budskap som den tyska ursprungstexten försöker förmedla. Värdighet (beteende) och och charm (ett mer svårdefinierat karaktärsdrag än skönhet) är två andra begrepp som budskapsmässigt hade passat in i texten, men språkligt inte går att infoga lika enkelt som skönhet utan större ingrepp i den övriga texten.


  • Publicerad:
    2018-09-14 12:15