ANTIKVARISKT • Artikel från Tidens Röst, nr 19 från 1942. Författad av Annie Åkerhielm.

Det händer stundom nu för tiden att, efter ett meningsutbyte om allmänna ting, den ena parten utslungar ett ”Jaså, ni är nazist!”– med ett ansiktsuttryck som om han – eller hon – väntade att den andre skulle förkrossas av själva anklagelsen.

Anledningen kan vara av olika slag. Vederbörande kan ha uttryckt sympati för Tyskland i det pågående kriget. Det räcker till och med om han uttalat sin förhoppning att Ryssland inte skall segra. Eller också har han yttrat att det enligt vederhäftiga meddelanden eller hemvändande resandes berättelser inte står så illa till med den tyska folkförsörjningen som visst folk önskar tro. Vidare kan han ha klandrat ett och annat i vår egen inre eller yttre politik.

Det finns en hel del beskedligt folk som ivrigt börjar försvara sig: ”Jag är väl inte nazist för att jag tycker det vore bättre om Tyskland segrade än om Ryssland gjorde det”, osv. Och det är sant; det äro ju de icke – ingen kan med något sken av rimlighet påstå det. Men det kan väl också hända att anklagelsen riktats mot en modig man eller kvinna, som lugnt svarar: ”Ja, det är jag. Varför skulle jag inte vara det?” Då visar det sig sannolikt att anklagaren inte alls vet vad ordet nazist betyder.

Ordet brukas inte i Tyskland, utan blott på fiendesidan, och där har det naturligtvis en hatfull klang. Men i och för sig är det ingenting annat än en förkortning av ordet nationalsocialist, som betecknar en anhängare av en socialistisk samhällsordning på nationell grund, där klasskillnader och klasskamp utplånats av folkgemenskapen och där makten i sin helhet anförtros åt en av folket i val utsedd styresman. Man kan ha vad åsikt man vill om en dylik samhällsordning, men vad ligger det för brottsligt i att omfatta den mer än andra sociala eller politiska system?

Härtill svarar man kanske att detta system är ett utländskt sådant, och att ”nazisterna” vilja införa det i Sverige istället för vår ”gamla svenska demokrati”.

Ja då måste man också anse våra socialdemokrater och övriga demokrater brottsliga, från regeringen och nedåt. Marxismen, till vilken socialdemokratin programenligt bekänner sig, har också uppstått på utländsk grund. Parlamentarismen, som är våra liberalers palladium, är av engelskt ursprung. Tror någon att Karl Staaff ansåg sin tids Sverige demokratiskt styrt? Och det är ändå bara trettio år sedan. Likväl var det statsskick han ville reformera en tidigare, moderatare kopia av samma engelska system. Slagordet om den gamla svenska demokratin är humbug. Man är så fantasilös att man inte ens kan söka rätt på ett svenskt ord för saken. Det statsskick som med något skäl kunde kallas så var ståndriksdagarnas. Är det dem som vår beredskap och våra försvarslån äro avsedda att skydda?

Men både Karl Staaf och Hjalmar Branting, invänder man, kämpade för sina samhällsideal, emedan de ansågo dem lända till Sveriges bästa! Alldeles riktigt, och detsamma gör den meningsgrupp man kallar nazister. De tycka att det skulle vara lyckligt för vårt land som för andra, om den sociala frågan, som i över ett århundrade ha sargat och tärt på världen, kunde lösas så som den i stor utsträckning har lösts i Tyskland, och samtidigt de nationella värdena liksom där bevaras. De tycka att det vore en fördel för vårt land att få ett lika effektivt regeringssystem som det tyska har visat sig att vara, istället för vårt omoderna, otympliga och tidsödande. Hade Staaff och Branting rätt att i tal och skrift verka för vad de ansågo riktigt och rätt, så ha nazisterna det. I en rättsstat skall rätten vara lika för alla. Det skulle varit roligt att höra vad herrar demokrater hade sagt om t.ex den första regeringen Lindman låtit såsom opålitliga utrensa ur poliskåren alla som hade socialdemokratiska sympatier.

Fortsätter man samtalet med den ovannämnde anklagaren, kommer det nog fram att i hans tämligen dunkla föreställning nazist är det samma som landsförrädare. Nazisterna vilja störta vårt samhällsskick och ersätta det med sitt eget – kanske vilja de till den ändan inkalla tysk hjälp! Härtill är mycket att svara.

För det första: Tanken på att genomföra sitt åtrådda statsskick på revolutionär väg var knappast främmande för socialdemokratin under dess uppväxtår. Man kan väl ej rätt gärna ha internationalen och marseljäsen till samlande sånger utan att umgås med tankar i den riktningen. Många av de verksamma liberalerna för en trettio, fyrtio år sedan voro principiellt republikaner. Månne tanken på en statskupp under givna omständigheter var dem helt osympatisk? Och dock har ingen någonsin ansett skäl föreligga till ett inskridande eller en bojkott mot någotdera partier.

För det andra: Intet yttrande i tal eller skrift från den s.k. nazistiska meningsgruppen har ens antytt en önskan att genomföra dess idéer på annat än legal väg. Mycket mindre då med främmande hjälp. Anklagelsen är en beskyllning rakt upp i det blå.

För det tredje: Tyskarna sätta in sina militära tillgångar där de verkligen behövas; de torde inte vilja offra en enda man eller en enda kanon på att förändra statsskicket i Sverige. De ha av Sverige ungefär vad de vilja; statsskicket intresserar dem sannolikt inte så mycket. De önska frivilliga och lojala medarbetare i det nya Europa; den som ställer sig utanför får skylla sig själv, om han kommer på sned med den följande händelseutvecklingen.

Men man kan aldrig veta, säger motståndaren. Vi måste hindra att åsikter spridas, som kunna hota rikets lugn och enhetliga uppträdande utåt i dessa oroliga tider.

Ja, det var just vad nationalsocialisterna i Tyskland tyckte efter maktövertagandet. Det var därför de inrättade läger och vidtogo de övriga åtgärderna, som väckte sådan indignation och sådan veklagan här.

Men så långt komma vi aldrig att gå!, säger motståndaren.

Man kan aldrig veta, säga vi i vår tur. Tiderna här i Sverige äro inte på långt när så oroliga som de voro i Tyskland då. Men vi ha redan politiska tryckfrihetsåtal och domar, som se bra nog politiska ut. Vi ha angivare som springa till myndigheterna med skvaller om vad som yttrats vid förtroliga samtal inom slutna kretsar, och myndigheter som som ställa till razzior och åsiktsförföljelser på grund av angivelserna, och en press som efter bästa förmåga, med tvetydig rubriksättning och annat sådant, chikanerar folk som myndigheterna förklarat oförvitliga. Allt symptom som återfinnas i alla förfalls- och tyrannitider, vare sig tyrannen är en envåldshärskare eller ett majoritetsparti. Det kommer på ett ut vad metoderna beträffar.

Men det omdömet drabbar väl också framför allt det tyska systemet?

Diskussionen skulle spinna ut sig för långt, om inkastet skulle fullständigt besvaras. Här kan i alla händelser sägas, att det tyska systemet har fördelen av öppenhet och otvetydighet. Det säges klart vad som förbjudes och vad som drabbar den som överträder förbudet, och att den och den åsikten kriminaliseras som landsskadlig och icke vidare får propageras. Det var hårdare nödtvång där, varest en stat skulle återuppbyggas av vad som knappast var mer än spillror i stoftet. Här låtsar man yttrandefrihet mitt under ingreppen mot yttrandefriheten. Bemötandet av ”nazisterna” här, när de göra anspråk på att likt andra åsiktsgrupper få yttra sin ärliga mening, betager svenskarna rätten att ur åsiktsfrihetens synpunkt rikta förebråelser mot nationalsocialisterna i Tyskland.

— Annie Åkerhielm