Dagens datum 23 augusti: Detta datum 1939 slöts den överenskommelse om en icke-aggressionspakt mellan Tyskland och Sovjetunionen som kallas Molotov-Ribbentrop pakten.
Ribbentrop längst till vänster och Molotov till höger.
Moskvabesöket
Natten mellan den 23 och 24 augusti 1939 ägde ett möte rum mellan Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop, Josef Stalin och Sovjetunionens utrikesminister Vjatjeslav Molotov. Härvid undertecknades en icke-angreppspakt och ett hemligt protokoll i vilket Polen delades upp mellan Tyskland och Sovjetunionen.
Hitlers personlige tolk, Paul Schmidt, var med på resan och berättade om sin upplevelse vid flygplatsen i Moskva. Sovjets vice utrikesminister Vladimir Potemkin kom för att möta upp dem. När de lämnade planet fanns en välkomstskylt uppsatt med texten ”Moscou”. På ena sidan fladdrade en flagga med hakkorset för vinden och på den andra en röd sovjetisk flagga med hammaren och skäran.
Ribbentrop hade med sig en generalfullmakt från Adolf Hitler till Moskva. Denna gav honom rätten att underteckna en icke-angreppspakt. En annan person som deltog vid överläggningarna var Tysklands ambassadör Friedrich-Werner von Schulenburg. Han hade inlett sin diplomatiska bana redan 1901 och kom till Moskva som ambassadör 1934.
Schulenburg hade under en längre tid arbetat för ett närmande mellan Sovjet och Tyskland. Innan mötet hade han förberett förhandlingarna så att de skulle avlöpa friktionsfritt.
Pakten och tillhörande hemliga dokument signerades efter att Hitler via telegram gett sitt medgivande till vilka lettiska hamnstäder som skulle ingå i den sovjetiska intressesfären. Vid mötets slut skålade Molotov för Stalins hälsa. Han sade att denne sedan partikongressen i mars låtit förstå att ”en ny utrikespolitisk kurs stod för dörren.” (2010a:15)
Den offentliga delen av pakten bestod av sju texter. I den sista framgick att avtalet gällde från och med att det undertecknats samt att det upprättats i ett tyskt och ett ryskt exemplar.
I avtalet stod att de två staterna skulle förbinda sig till att avstå ”från varje form av våld” samt att konflikter skulle lösas ”med enbart fredliga medel.” (2010a:18)
I det hemliga protokollet som tillhörde pakten framgick att Litauens norra gräns skulle utgöra en gräns mellan den tyska och sovjetiska intressesfären. Beträffande Polen skulle gränsen löpa längs en linje som markerades av floderna Narev, Wisla och San. Av båda parter skulle detta protokoll ”behandlas som strikt hemligt.” (2010:23)
Gränserna mellan tysk- och sovjetkontrollerade Polen enligt Molotov-Ribbentrop pakten.
Sovjetiskt dubbelspel
Samtidigt som förhandlingarna skedde mellan Tyskland och Sovjet fanns även en delegation från Frankrike och England på plats i Moskva. Denna leddes av den brittiske amiralen Sir Reginald Drax och den franske generalen Joseph Doumenc. Förhandlingar om en fransk-brittisk-sovjetisk-polsk pakt med udden riktad mot Tyskland föregick alltså vid samma tid som Molotov-Ribbentrop–pakten utarbetades.
Sedan juni 1939 hade Storbritannien försökt inleda förhandlingar med Sovjetunionen. Diskussionerna med Molotov ledde till att en fransk-brittisk delegation skickades till Moskva. Denna anlände på morgonen den 11 augusti. Dagen därpå inleddes förhandlingar i Spiridonovka-palatset.
Det första sovjetiska kravet som Frankrike och Storbritannien accepterade var att de skulle få agera militärt i Baltikum. När Tyskarna godkände det kravet i pakten med Sovjet var det alltså något som de allierade redan hade gått med på.
Dessa överläggningar fortsatte ända fram tills Molotov och Ribbentrop undertecknade pakten mellan sina länder den 23 augusti. Troligen föredrog Stalin pakten med Tyskland. Med överenskommelsen undanröjdes även hotet om en brittisk-fransk-polsk-sovjetisk front.
Det var ambassadör Schulenburg som inledde förhandlingarna med Moskva. Den 14 augusti fick Stalin uppgifter från Berlin om att Ribbentrop var beredd att komma till Moskva för att slutföra förhandlingarna. Efter detta lade politbyråmedlem och försvarsminister Kliment Vorosjilov fram kravet till den brittisk-franska delegationen att röda armén skulle få gå in i Polen.
Ifall det skulle bli krig med Tyskland ville de kunna göra detta oavsett om Polen angreps eller ej. Polen som var allierad med England och Frankrike vägrade gå med på detta. När deras representanter lät meddela det bröt förhandlingarna samman.
Den 19 augusti undertecknades ett ekonomiskt samarbetsavtal mellan Sovjet och Tyskland i Berlin. Detta datum skickade även Schulenburg ett utkast till icke-angreppspakten till Berlin. Dagen därpå skrev Hitler i ett personligt brev till Stalin att: ”för mig innebär en överenskommelse om en icke-aggressionspakt med Sovjetunionen upprättandet av en långsiktig tysk politik. Med detta steg återtar Tyskland en politisk kurs som under tidigare århundraden varit fördelaktig för båda parterna.” (2010a:20)
Den 21 augusti svarade Stalin att han hoppades att pakten skulle innebära en ”vändning till det bättre i de politiska relationerna mellan våra länder.” (2010a:22)
Senare på eftermiddagen steg Ribbentrop på sitt plan till Königsberg för att resa vidare till Moskva två dagar senare. Den 22 augusti bjöd Hitler sina femtio främsta generaler och amiraler till Berghof vid middagstid. Där förklarade han sina avsikter i ett 90 minuter långt anförande. (2003:288)
Inifrån Sovjetunionen
Viktor Kravtjenko sökte politisk asyl i USA i april 1944.
Den avhoppade sovjetämbetsmannen Victor Kravtjenko beskriver i sin bok ”Jag valde friheten” hur han slogs av häpnad vid nyheten om pakten med Tyskland. Hans beskrivning ger en intressant inblick inifrån Sovjetunionen och dess byråkrati. Där hade de länge ansett att Tyskland var Sovjets verkliga fiende.
Barnen i Sovjet brukade leka kommunister och fascister. De senare hade alltid tyska namn. På skjutbanorna hade måltavlorna bruna skjortor. I sin ideologiska skolning hade Kravtjenko fått lära sig att fascismen inte skilde sig ”från kapitalismen till arten utan blott till graden. Den var kapitalismen i dess sista skede, kapitalismen utan något camouflage av demokrati.” (1947:279)
Kravjenko skriver att all anti-tysk propaganda försvann från kulturlivet efter pakten. Vissa filmer slutade visas och antifascistisk litteratur togs bort från biblioteken. Enligt honom behövde inte sovjethierarkien använda argument för att likrikta tankesättet inom partiet. Det räckte med att vädja till självbevarelsedriften.
Kravtjenko berättar hur han och hans kamrater trodde att Tyskland och de andra länderna som befann sig i krig ”skulle förblöda i kampen och att USSR därmed skulle bli herre i Europa. Medan kapitalisterna utkämpade sitt krig skulle vi – så hette det i den politiska propagandan – bli allt starkare, upprusta och dra nytta av lärdomarna från de andra folken. När kapitalismen och fascismen inbördes försvagat varandra, skulle vi kasta tjugo miljoner man, beväpnade till tänderna, i historiens vågskål.” (1947:280)
Historiskt samarbete
Fastän nyheten om pakten verkat komma som en överraskning för många fanns en viss tradition av samarbete mellan Tyskland och Ryssland. Under 1919 röstade tyska riksdagen mot en blockad emot ”det nya Ryssland”.
Inget av länderna ville acceptera den politiska ordningen efter första världskriget. Polen som återuppstått på bekostnad av Tyskland och Ryssland kunde ses som en gemensam fiende.
Gustav Stresemann, som var en ledande liberal politiker under 1920-talet, menade att: ”nästa stora uppgift för Tyskland är att åstadkomma en förändring av gränserna i öst och återfå Danzig, den polska korridoren och att revidera gränsen i östra Schlesien.” (2010a:26) Detta var samma krav som Hitler sedan skulle ställa på Polen från 1938 och framåt.
Weimarrepubliken behöll goda relationer med det som 1923 blev Sovjetunionen. Vid Hitlers maktövertagande 1933 avbröts dessa. Minnet av dem lär dock levt kvar hos vissa diplomater i utrikesdepartement i båda länderna. Ambassadör Schulenburgs roll i Molotov-Ribbentrop pakten kan ses som ett bevis på detta.
Tyskland behövde driva in en kil mellan polackerna och engelsmännen. Hitler ämnade attackera Polen men han ville inte att England skulle blanda sig i. Han försökte på alla vis undvika ett krig med Storbritannien och att det hela skulle utvecklas till ett världskrig.
Kriget inleds
Den 24 augusti beordrade Hitler sina arméer till mobilisering längs gränsen mot Polen. Samma dag kallade Neville Chamberlain in engelska parlamentet för att ta de avgörande besluten om krigsförberedelser.
Den 26 augusti tänkte Hitler inleda kriget. Detta beslut återkallades klockan 19:30 den 25 augusti och Wehrmacht fick stoppa de trupper som var på väg mot gränsen. Kanske berodde det på att Storbritannien och Frankrike inte dragit in sina åtaganden gentemot Polen.
När Hitler fick reda på att London och Paris inte avskräckts från sin allians med Polen gav han order till general Wilhelm Keitel att ”stoppa alltihop”. Istället för att dra sig ur hade Storbritannien ytterligare bekräftat sin allians med Polen. Hitler sade till Göring att det bara handlade om ”fyra eller fem dagar tills vi kan undanröja den brittiska interventionen.” (2003:291)
Efter några dagars betänketid sattes den 1 september som nytt datum för angreppet mot Polen. Strax före klockan fem på morgonen gick Tysklands arméer över gränsen. Samma dag gick Hitler upp i riksdagens talarstol och berättade att han ”skjutit tillbaka” mot Polen. (2003:298)
Gränsbommen till Polen öppnas av tyska soldater.
Redan några timmar efter angreppet kom den första förfrågan till Sovjet om indirekt militärt stöd. De gick med på att sända ut navigationsprov för Luftwaffe från Minsk. Den 3 september, samma dag som Storbritannien och Frankrike utfärdade sin krigsförklaring mot Tyskland kom den första begäran om att Sovjet skulle träda in i kriget.
”Vi förväntar oss att vi inom ett par veckor har slagit ner den polska armén och kommer då att militärt besätta det område som enligt överenskommelsen i Moskva är ett tyskt intresseområde”. Så lydde det telegram som uppmanade Sovjet att snarast ”militärt besätta sitt intresseområde”. Molotov svarade att de skulle vidta åtgärder vid ”en därför lämplig tidpunkt.” (2010a:31)
Den 7 september inleddes de egentliga förberedelserna från Sovjet med sammandragning av trupper längs Polens gränser. Den 9:e verkar Stalin varit redo att angripa Polen med sina trupper. Ändå drog han ut på tiden fram till morgonen den 17 september. Troligen ville han vänta tills han var säker på att Polen skulle bli ett så lätt byte som möjligt.
Polens försvarskrig mot Tyskland syftade till att ”utkämpa en offensiv reträttstrid och hålla ut tills fransmännen gick till attack i väster.” (2010b:111) Vid ett möte i franska Abbéville den 12-13 september 1939 beslutade sig fransmän och britter ”att avstå från en fullskalig offensiv mot Tysklands västra gräns.” (2010b:87)
Därmed offrades också Polen. Detta kan förklara varför det tog så lång tid för Sovjet att gå in och erövra sin del av Polen. Efter beslutet i Abbéville förändrades hela situationen.
Förvirring i Polen
Klockan tre på natten mellan 16 och 17 september försökte utrikesminister Potemkin överlämna ett brev till Polens ambassadör i Moskva, Waclaw Grzybowski. Texten hade redigerats av Stalin tillsammans med Schulenburg. Denne hade i sin tur rådlagt med utrikesministeriet i Berlin via telegram.
I kommunikén stod att: ”den polska staten och dess regering i praktiken upphört existera. Därmed har också de traktat som slutits mellan Sovjetunionen och Polen förlorat sin giltighet. Den sovjetiska regeringen kan inte förbli likgiltig när våra blodsbröder, ukrainare och vitryssar som bor på polskt territorium, lämnas utan försvar. Den sovjetiska regeringen kommer samtidigt att med alla tillgängliga krafter befria den polska nationen från det olyckliga krig som deras vansinniga ledare drivit den in i.” (2010a:32-33)
Sovjet och Polen hade undertecknat en icke-angreppspakt 1932 som förlängdes med tio år 1935. Någon krigsförklaring från Sovjetunionen utfärdades aldrig. Istället försökte de förklara sitt ingripande som att de gick in i landet av solidariska skäl med befolkningen.
Grzybowski vägrade ta emot noten. Han hävdade att den bröt mot icke-angreppspakten och innehöll lögner. Han menade att Polen fortfarande gjorde motstånd och att dess regering fanns kvar i landet. Några veckor senare lämnade ambassadören tillsammans med sin personal Moskva för att resa till Storbritannien.
När den röda armén gick in i Polen uppstod stor förvirring. Många trodde att de kommit för att hjälpa dem mot den tyska armén. De områden som Sovjet ockuperade var mångnationella och präglades av starka motsättningar. Våldsamma attacker mellan ukrainare och polacker och mellan polacker och judar ägde rum under den här tiden. Röda armén i sin tur valde att uppmuntra eller se mellan fingrarna på detta.
Den polska befolkningen var i minoritet på många ställen. I flera större polska städerna utgjorde judar omkring 30 % av befolkningen. Många av dessa gladdes över röda arméns inmarsch. Majoriteten av dem var kommunister. Många var också av flyktingar från de västra delarna av landet.
Ungefär hälften av de polska styrkorna var ännu stridsdugliga den 17 september. En stor del av dem var inblandade i strider med Tyskland vid Östersjökusten och väster om Warszawa. Det dröjde fram till slutet av månaden innan Tyskland kunde inta huvudstaden.
Motstridiga uppgifter och brist på tydliga order resulterade i att vissa polska militära ledare öppnade eld mot de sovjetiska trupperna medan andra lade ner sina vapen. De trupper som hade möjlighet evakuerades till Rumänien eller Ungern. Den 18 september gick polens överbefälhavare, presidenten, premiärministern och en stor del av den polska regeringen över gränsen till Rumänien.
Den polska armén befann sig i en hopplös situation. Förmodligen sågs ingen annan utväg än att lägga ner vapnen och fly ut ur landet. Flera förbindelser var brutna och de flesta av polska arméns officerare blev tvungna att fatta egna beslut.
I staden Lvov hade man hållit stånd mot tyskarna i över en vecka. När röda armén anlände beslöt den polske befälhavaren att hissa vit flagg. I enlighet med överenskommelsen fick den sovjetiska armén ta över belägringen av staden.
De cirka 2000 officerare som tillfångatogs där fördes sedan vidare till lägret Starobilsk utanför Charkiv i Ukraina. Dessa avrättades systematiskt under våren året därpå som en del i det som kom att kallas Katynmassakern.
Angrepp utan krigsförklaring
Den 3 september svarade Storbritannien och Frankrike med att träda in i kriget på Polens sida. Därmed startade de i praktiken andra världskriget.
Samma situation rådde den 17 september då Sovjet angrep Polen. Någon krigsförklaring mot Sovjet likt den mot Tyskland gjordes dock aldrig. Efter Molotov-Ribbentrop-pakten blev känd gjorde britterna ändringar i sin biståndspakt med Warszawa så att den bara skulle gälla vid tysk aggression.
Avsaknaden av en krigsdeklaration mellan Polen och Sovjet gjorde att Polens allierade tyckte att de kunde frångå ”nödvändigheten att officiellt ta ställning till den sovjetiska aggressionen.” (2010a:43) Det sovjetiska angreppet mot Polen var över på två veckor. I de ryska historieböckerna benämns det fortfarande inte som ett krig.
Att Polen avstod att förklara krig bekräftade bolsjevikernas tes om att den polska regeringen brutit samman och dess regering upphört att existera. ”Ett icke-existerande land och dess regering kan ju svårligen förklara en annan nation krig.” (2010b:112)
Eftersom det inte fanns någon krigsdeklaration mellan Sovjet och Polen blev även statusen för de personer som tillfångatogs av röda armén osäker. Krigsfångarna behandlades inte som krigsfångar utan som inhemska fiender.
Redan de första dagarna efter invasionen började NKVD-enheter att avrätta polska officerare och poliser. Antalet tillfångatagna soldater och officerare av sovjetiska armén beräknas varit mellan 240 000 och 250 000.
Efter andra världskriget sattes gränsen mellan Polen och Sovjet längs Curzonlinjen.
Den brittiska regeringen menade att de inte var förbundna att delta i något krig mot Sovjet. Den franska regeringen delade denna ståndpunkt. De gränser som bestämdes av Stalin, Molotov och Ribbentrop blev i princip samma som stadfästes för efterkrigstiden vid konferensen i Jalta under februari 1945. Med undantag för området kring Bialystok följde gränsen den så kallade Curzonlinjen. Denna drogs upp av den brittiska utrikesministern George Curzon i samband med fredsförhandlingar mellan Ryssland och Polen 1919.
”En pakt med Belsebub”
Den 21 september möttes de tyska och sovjetiska arméerna vid den nya gränsen vid staden Brzesc vid floden Bug. Dagen därpå hölls en gemensam militärparad. Den 27 september anlände Ribbentrop åter i Moskva. Han landade klockan 18 och överläggningar med Stalin och Molotov hölls från 22 till 1 på natten. Stalin som var en utpräglad kvällsmänniska bestämde förmodligen tiderna. Nästa dag fortsatte förhandlingarna och under morgontimmarna den 29 september undertecknades ”ett tysk-sovjetiskt gräns- och vänskapsfördrag.” (2010a:44)
I ett förtroligt protokoll som tillhörde detta ”stadgades att personer med tysk härstamning som befann sig i den sovjetiska zonen skulle, om de så önskade, ha rätt att flytta över till den tyska zonen samt att vitryssar och ukrainare i den tyska zonen skulle ha rätt att flytta till den sovjetiska.” (2010a:45)
Den 22 juni 1940 undertecknades vapenstilleståndet med Frankrike efter att det besegrats av Tyskland. Då passade Sovjetunionen på att inkorporera de baltiska staterna. Även Rumänien tvingades avstå från Bessarabien och norra Bukovina. Detta väckte stark irritation i Tyskland, men förutom kravet på Bukovina, var det i enlighet med deras överenskommelse.
David Irving skriver i sin bok om Hermann Göring att denne förstått att syftet med det tysk-sovjetiska fördraget ”var en pakt med Belsebub för att driva ut Satan”. (2003:311). Göring i sin tur uttalade missnöje med att han blev tvungen att samarbeta med en liten svartmuskig rysk officer. Han kallade denne för den ”oäkta sonen till en vodkaholist.” (2003:312)
Tyskland var beroende av leveranser av olja, livsmedel och ädelmetaller från Ryssland. Transsibiriska järnvägen utgjorde den enda inkörsporten för varor från fjärran östern som var skyddad från blockad. Pakten mellan Tyskland och Sovjet varade fram till 22 juni 1941 då operation Barbarossa inleddes och Tysklands arméer rullade in i Sovjetunionen.
Vid Nürnbergrättegången efter kriget valde den amerikanska högsta domaren för tribunalen Robert H. Jackson att inte nämna Molotov-Ribbentrop pakten. Den brittiska regeringens diplomater hade däremot byggt upp ett fall i vilket de menade att Ribbentrop lurat bolsjevikerna att skriva under pakten.
Den ryska sidan uppskattade inte detta. Deras chefsåklagare Roman Rudenko stormade in i Jacksons kontor och utropade att han vägrade låta sådant förtal spridas i domstolen. Bolsjevikerna blev vansinniga över idén om att Ribbentrop skulle ha lyckats lura Molotov och Stalin. För britterna fanns inget annat alternativ än att ta bort hela den delen från åtalet.
Källor:
Irving, David. (2003). ”Göring – en biografi”. Nordiska Förlaget.
Irving, David. (2004). ”Nuremberg – the last battle”. Focal Point Publications.
Johansson, Peter. (2010a). ”Stalins mord i Katyn”. Carlssons Bokförlag.
Kravtjenko, Victor. (1947). ”Jag valde friheten”. Natur och Kultur
Szulc, Artur. (2010b). ”I Stalins våld”. Nordstedt.
Hoppa till huvudinnehåll
