Lördagen den 24 mars samlades ett 40-tal patrioter från Nationell Ungdom i Göteborg för att sälja det senaste numret av Folktribunen samt dela ut informationsblad om det bestialiska mordet på Daniel Wretström. Allt gick enligt planerna tills åsiktspolisen plötsligt gjorde ett ingripande. Trots denna provokation ser NU-Göteborg dock flygbladsaktionen som lyckad.
Vi inledde vår aktion med att åka ut till ett par större köpcentra, där vi under flera timmar sålde tidningar och delade ut flygblad till glatt överraskade flanörer. Därefter åkte drygt hälften av oss vidare till fotbollsarenan Ullevi, där Sverige skulle möta Makedonien i en fotbollslandskamp.
Det första vi möttes av på väg till arenan var ett par poliser som övervakade ett övergångsställe som i princip alla besökare var tvungna att passera för att komma till Nya Ullevi. Precis bakom poliserna stod två personer från det kommunistiska, revolutionära partiet KPML(r) strategiskt placerade och delade ut flygblad i den strida strömmen av människor. Vi spred ut oss och började som planerat att sälja Folktribunen och dela ut flygblad som informerade om den bestialiska lynchningen av Daniel Wretström och de patetiska ”straff” som förövarna dömdes till.
Att gärningsmännen fick så låga straff tycks inte ha förargat varken Göteborgs-Posten eller Dagens Nyheter, utan de verkar snarare se det som sin uppgift att beskriva mordet på ett sådant sätt att dessa straffsatser framstår som rimliga. I upplagan den 25 mars skriver de angående vår flygbladsutdelning:
”Matchen på Ullevi föranledde också ett antal ungdomar med anknytning till den nazistiska tidningen Folktribunen att dela ut flygblad om mordet för drygt tre månader sedan i Salem utanför Stockholm. En 18-åring knivdödade då en 17-åring, som kulmen på ett bråk mellan ungdomar utanför Ungdomens hus i Salem.”
Den sista meningen – där det påstås att Daniel Wretströms död var en följd av ”ett bråk mellan ungdomar” – är nästan identiskt lik en mening i Aftonbladet den 23 mars, då tidningen rapporterade att en av de delaktiga i mordet skulle få rättpsykiatrisk vård istället för straff. Att återigen läsa denna mening, i två av landets största tidningar, fick tankarna att osökt dras till George Orwells framtidsroman 1984.
I boken genomför den fiktiva diktaturen regelbundna omskrivningar av aktuella händelser och det förflutna, i syfte att manipulera den allmänna opinionen och undanröja vissa obekväma sanningar. Om t ex en händelse i det förflutna blev obekväm för diktaturen, raderade man all information som sanningsenligt skildrade händelsen, för att ersätta den med en korrigerad version som var mer gynnsam för regimen. Detta kunde man göra eftersom man hade total kontroll över all information som spreds – man hade kontroll över samtliga massmedier. När all information hade ändrats i ett centralt register fanns det inga bevis kvar för vad som egentligen hade hänt, och så småningom kom de flesta att acceptera den tillrättalagda versionen som en sanning. Medborgarna var också mycket angelägna om att låtsas tro på omskrivningen av händelsen, då de människor som öppet deklarerade att de inte trodde på regimens version hade en tendens att försvinna under mystiska omständigheter.
Som väl är haltar analogin något – än så länge. Den regimtrogna median i Sverige kan inte helt dölja vad som egentligen hände i Salem, men de gör sina försök. En försvårande faktor är att vissa envisa människor tar sig rätten att dela ut flygblad om det bestialiska mordet och vad som egentligen hände i Salem.
Men i ljuset av denna analogi ter det sig mer begripligt varför 15 informationsbladsutdelande ungdomar greps av polisen. Att polisen frihetsberövade 15 ungdomar för att de delade ut ett oskyldigt flygblad, som enligt polisintendent Klas Friberg ”innehöll en sakbeskrivning av händelsen i Salem” och inga ”rasistiska angrepp”, kan knappast ha berott på att de trodde att de skulle kunna få oss att sluta sprida flygbladen, mer än högst tillfälligt i så fall. En anledning kan nog ha varit att man vill uppfostra de enskilda polismännen, så att de lär sig att uppfatta varje form av regimkritisk verksamhet som ett ”brott”, oberoende av om verksamheten är laglig. Men kanske var det också i syfte att vänja folk vid att om de nu, eller i framtiden, skulle tvivla på det som står i den regimtrogna median, så skall de passa sig för att deklarera detta öppet.
Det var den 9 januari 2000 nämligen inte fråga om ”en 18-åring som knivdödade en 17-åring”. Det var fråga om en främmande man som sittandes gränsle över det svenska, halvt medvetslösa offret, knivhögg honom flera gånger i ryggen för att sedan avsluta sitt illdåd med att skära halsen av honom. Det var inte heller fråga om ”ett bråk mellan ungdomar”. Det var fråga om en blodtörstig främlingsmobb om minst 10 personer, som efter en utdragen misshandel mördade en hjälplös och oskyldig svensk.
Det blir svårare för den regimtrogna median att få folk att tro att mångkulturen inte på något sätt har negativa konsekvenser för samhället och framför allt för deras barn, om några frisinnade människor tar sig rätten att upplysa om motsatsen. Om människor får reda på vilka konsekvenser mångkulturen har och hur farlig den är för deras barn, blir det svårare att entusiasmera dem inför folkmordspolitiken.
Jag själv hade biljett till matchen, varför jag lämnade de övriga aktivisterna efter en stund, och gick och tittade på den. När jag i halvlek såg två personer – Peter och Jimmy – bläddra i sina införskaffade exemplar av Folktribunen var jag nyfiken på att höra vad de tyckte om tidningen. De sade att de ännu inte hunnit titta i den så mycket, men att de känt igen tidningen eftersom de tidigare köpt Folktribunen av några NU-medlemmar, utanför ett annat idrottsevenemang, och att det numret varit mycket bra. De frågade sedan om jag själv brukade läsa tidningen och jag berättade då att jag själv var medlem i NU och det var vi som delat ut de flygblad de också hade i handen. De sade då i skämtsam ton att det ju var tur att jag ”smitit ifrån” tidigare så jag kunde få användning för min biljett och se landskampen. De hade nämligen, precis efter att de köpt sina exemplar av Folktribunen, sett en massiv polisinsats, med inte mindre än sju piketbilar, gripa de 15 ungdomar som delade ut flygbladen och sålde Folktribunen. De hade dessutom tagit kort på spektaklet som jag skulle få vid ett senare tillfälle.
– De som delade ut flygblad för KPML(r) greps däremot inte, berättar Jimmy. Trots att de stod alldeles bredvid.
– Jag hade helst inte velat se ett frihetsberövande mot någon som delar ut flygblad överhuvudtaget, men det ställde i klar dager vilka prioriteringsorder polisen hade fått, resonerar Peter.
Onekligen ger det hela en frapperande illustration av vilken samhällsanalys det är – utav den nationalistiska och den marxistiska – som verkligen hotar Makten.
Tre andra medlemmar i Nationell Ungdom hade även de klarat sig, eftersom de strax innan polisingripandet gått för att hämta fler flygblad i en bil som stod parkerad en bit därifrån.
– Vi krävde att få tala med ansvarigt polisbefäl för att få en förklaring till polisens agerande. Istället fick vi tala med det vakthavande befäl som ansvarar för häktesintaget. Han svarade undvikande på våra frågor och ville inte avslöja mer än att våra kamrater omhändertagits enligt Polislag 13, d v s för ”störande av allmän ordning” – en lag som i dagens åsiktsdiktatur Sverige tillämpas lite hur som helst, berättar en av de tre NU-aktivisterna upprört.
Han fortsätter:
– Jag sade till honom att det var uppenbart att det rörde sig om rent åsiktsförtryck, och påpekade det absurda i att polismakten lägger sådana stora resurser för att hindra svenska ungdomar från att dela ut fullt lagliga flygblad, samtidigt som de inte kan garantera svenska kvinnors säkerhet när de är ute nattetid. Man kan verkligen fråga sig vad det är för typ av människor som styr den svenska poliskåren, när man hellre än att sätta stopp för de svenskfientliga vålds- och sexualbrotten väljer att agera mot de personer som upplyser allmänheten om dem.
Efter ett par timmar släpptes våra kamrater och vi åkte och mötte upp dem för att diskutera igenom dagens händelser. Eftersom ständigt förtryck och åsiktsregistrering numera hör till vardagen för kämpande patrioter, var det ingen som var särskilt chockad eller låtit sig nedslås av polisingripandet. Tvärtom var kampandan på topp, och vi beslutade att vi här i Göteborgsområdet fortsättningsvis skulle genomföra liknande utåtriktade aktiviteter mer regelbundet. Avslutningsvis bör sägas att vi sammanlagt delade ut närmare 10 000 flygblad och hann sälja en hel del tidningar, så trots omständigheterna får man se aktionen som lyckad.
Hoppa till huvudinnehåll
