KULTURMARXISM. ”Kunskap och lärande är koloniala konstruktioner. Prestation och möjlighet är vit-överhöghets-begrepp.”  Så sammanfattar Russia Today den pedagogiska strategi som breder ut sig i Amerika.

Genrebild. Foto: CC public domain.

Den amerikanska journalisten Helen Buyniski skriver i Russia Today om kulturmarxistisk social rättviseteori och minoritetspolitik tillämpade på skolors och universitets läroplaner i USA.

Det rör sig enligt Buyniski om en förgiftad och kunskapsdödande pedagogisk strategi som med epicentrum i staden Seattle breder ut sig i det amerikanska utbildningssystemet – och som inte får ifrågasättas.

Hon menar att införandet av ”social rättvisa” i all undervisnings samtliga aspekter har en förödande inverkan på ungas förmåga att tillägna sig verklig kunskap och ställer frågan:

Men vad kan man förvänta sig av ett system som ser akademisk prestation i sig som ”en hypotetisk konstruktion av vit överhöghet”?

Lärarna pådyvlar eleverna hypotetiska koloniala konstruktioner som ”kunskap” och ”lärande”

Buyniski resonerar:

Det vore lätt att förlöjliga de logiska krumbukter dessa teoretiker ger sig in på, men de pådyvlar amerikanska barn sina beteendeexperiment i [kulturmarxistiskt] navelskådande och orsakar en djup alienation som skadar de ungas förmåga att lära sig något alls.

Den senaste trenden i kulturmedveten pedagogik tycks vara att betrakta begäret att förmedla kunskap som en kolonial impuls som måste stävjas.

Den så kallade ”prestationsklyftan” – den akademiska klyftan mellan ofta fattiga minoritetsbarn å ena sidan och deras ofta mer välbärgade vita motsvarigheter å andra – har länge varit allenarådande fokus bland utbildare – och givit dem huvudbry.

Med varje misslyckad strategi återvänder progressiva lärare till ritbordet, fast beslutna att dyka ner sociala teoriers djup, i hopp om att nästa lösning – etnomatematik? avkoloniseringsvetenskap? – blir det magiska pillret som försätter alla studenter på likställd fot.

Ledda djupt in i denna grottforsknings skymningszon har Seattles lärare i etniska studier deklarerat att deras föregångare totalt missuppfattat det här med ”prestationsklyfta”.

Men det är [enligt de nya teorierna] inte minoritetsbarnen som misslyckas – det är lärarna som pådyvlar dem koloniala hypotetiska konstruktioner som ”kunskap” och ”lärande” [som misslyckas].

Buyniskis argumentation tycks bekräftas när man tar del av vad amerikanska lärare och kunskapsteoretiker framfört i debatten om pedagogiska system:

Det enda sanna sättet att avkolonisera klassrummet är att läraren gör sig av med vit-överhöghets-begreppen ”prestation” och ”möjlighet”.

Detta hävdar Tracy Castro-Gill, en lärare i etniska studier från Seattle. Hon har annars gjort sig känd för att stoltsera med att öppet trakassera vita människor.

Eftersom överbryggandet av möjlighetsklyftor ofta mäts i förbättrade testresultat, måste själva föreställningarna om sådana klyftor – precis som standardtesten själva -vara ”rasistiska”, tänker Castro-Gill. Så här uttrycker hon sig:

Att överbrygga prestations/möjlighets-klyftor är ett västerländskt sätt att tänka om undervisning. Det är linjärt och menar att studenter saknar något och behöver stöpas efter ett ideal som definieras av vit överhöghet.

Detta handlar enligt Castro-Gill inte bara om att barn som hamnar efter i läsning och matematik uppmuntras ta privatlektioner för att hinna ikapp och därmed ta undervisningstid i anspråk som annars kunde läggas på ”berikande undervisning om undervattensrobotar, stadskonst, köns- och sexualitetsalliansen”.

Nej, två truismer inom social rättvise-pedagogik krävs för att avslöja ett pedagogiskt system som bygger på ”vit överhöghet”:

* Att förvänta sig grundläggande kunskaper om siffror och bokstäver hos barn är i sig att medverka i ett förtryckarsystem.

* Uteblivet tillägnande av kunskap är inte misslyckande för den som söker kunskap, det är ”rum för reflektion”.

Seattles skoldistrikt implementerade förra året en läroplan i ”etnomatematik”, för allmänheten beskrivet som ett försök att ”återhumanisera” matematiken genom att använda problemlösning ”från det verkliga livet” för att hålla studenterna engagerade.

Buyniski menar att planen i själva verket syftar till att lära studenterna hur ”västerländsk matematik..dikterar ekonomiskt förtryck och används till att marginalisera färgade människor”.

Planen antogs i ett flertal distrikt även efter att de skolor som testat programmet hade rapporterat om en katastrofal 21-procentig generell sänkning av matematikbetygen.

Enligt Castro-Gill är detta emellertid inte att se som ett misslyckande utan ”en tillgång”, ty målet är inte ”akademisk briljans” utan ”rum för reflexion”.

”Föreställningen att två plus två blir fyra är kulturell”

Det är inte heller bara Seattle som är drabbat av detta pedagogikens förfall. Brittany Marshall, som studerar till matematiklärare på lärarprogrammet vid Rutgers University, utlöste en Twitterstorm när hon sa att ”föreställningen att 2+2 blir 4 är kulturell”, men många andra lärare – inklusive en grupp som kallar sig MathEdCollective – argumenterade till hennes försvar.

De som inte känner sig hemma med detta omdefinierande av undervisningens grundstenar som ”kolonisatörens instrument för förtryck” förväntas tiga, kommenterar Buyniski.

Hon ställer frågan:

När allt kommer omkring, vem behöver skickliga lärare om själva handlingen att förmedla kunskap är ”förtryckande”? Ja, vem behöver avlönade lärare överhuvudtaget? Varför inte bara fånga in en bunt frivilliga ”diskussionsledare” – medborgare som kan avlönas med en spottstyver?

För Buyniski, som är en klassisk marxist men inte en kulturmarxist, så ligger grundproblemet med de nya kulturmarxistiska pedagogiska modellerna trots allt i att de, precis likt rörelser som Black Lives Matter,

genom fokus på rasmotsättningar förstärker den styrande makten genom att dela arbetarklassen och därigenom förhindrar utvecklandet av klassmedvetande hos ungdomen”.

Om den ovan nämnda ”prestationsklyftan” skriver hon:

Prestationsklyftan är trots allt mer en funktion av socioekonomisk status än av raslig eller etnisk bakgrund.

Frånvaron av en raslig insikt hos Buyniski hindrar inte att hennes analys av och kritik mot de nya kulturmarxistiska pedagogiska modellerna i stora stycken är både relevant och träffsäker.


  • Publicerad:
    2020-07-18 20:15