KRÖNIKA. Enligt gamla testamentet dödades filistéernas kämpe Goliat av en slungad sten från den senare kung David. Henrik Gustafsson argumenterar här för att Goliat var en förkämpe för vårt folk som än idag bör betraktas som obesegrad.


Enligt den traditionella tolkningen av gamla testamentet har vi felaktigt fått lära oss att David var en slags hjälte. Han skall genom ett mirakel lyckats dräpa den store krigaren Goliat med en slungad sten för att sedan bli utvald till judarnas kung. Alla källor visar dock på att hans fega stenkastande aldrig räknades som en giltig krigshandling.

Det hela skall utspelat sig omkring 1000 år före vår tideräkning. Den urgamla konflikten mellan de ariska och semitiska folkslagen verkar ha funnits så länge som det finns källor att förtälja om den. Vid en väpnad konflikt mellan israelerna och filistéerna skall Goliat ha utmanat judarna att välja ut sin främste kämpe att strida mot honom. Detta var en form av envig som inte innefattade stenkastning.

Det kan i forntiden ha funnits en tradition bland ariska/germanska folk att låta de bästa krigarna från de stridande grupperna utkämpa envig. Detta vore ett sätt att undvika blodig slakt och slöseri med liv. På samma sätt löstes personliga konflikter i något som kallades holmgång. En föregångare till senare tids duellerande. Detta verkar varit vad som utspelade sig mellan filistéer och israeler vid Teberintdalen i gamla testamentets Palestina.

Givetvis bör man se mycket kritiskt på gamla testamentet som historisk källa. Ifall David i verkligheten lyckades dräpa Goliat som däri beskrivs godtogs aldrig resultatet av deras tvekamp.

Snarare verkar handlingen slagit tillbaka mot israelerna själva. Detta är något annat än den historieversion som vi blivit lurade att tro på sedan barnsben. Jag vill likna Goliat med en ljusets förkämpe som aldrig besegrats utan ständigt kommer tillbaka.

Israels bakgrund
Houston Stewart Chamberlain skriver i sitt monumentala verk ”Foundations of the Nineteenth Century” att israeliterna härstammade från en korsning mellan tre eller fyra människotyper. Dessa var den semitiska, syriska eller hettitiska och den indoeuropeiska. Fastän termen semit är nästan lika abstrakt som benämningen arier så menar han att det är beduinen av den arabiska öknen som representerar den ”rena” o-utblandade semiten. (2005:360-361)

Något som styrker att ökenbeduiner är judarnas stamfäder är att de än idag följer en månkalender. Enligt denna räknas dagarna från det att solen går ner. Judarnas sabbat inleds vid solnedgången och varar fram till nästa gång solen går ner. (2009:229)

Detta är det motsatta förhållandet gentemot oss indoeuropéer som räknar att dagen börjar i och med soluppgången. Det är därmed inte så långsökt att dra slutsatsen att semiterna hälsar och välkomnar mörkret. I de flesta andra kulturer verkar det som man hälsar solen och ljusets ankomst när dagen inleds.

Semiterna lär således aldrig ha varit något soldyrkande folk likt indoeuropéerna. Det kan snarare tänkas att de haft en tradition av att undvika solen. Detta kan ha kommit naturligt för folkslag som härstammar från ett väldigt varmt och torrt klimat.

Det judiska stamsamhället omformades till ett kungarike på grund av hotet från filistéerna. Eftersom de lyckades erövra israeliternas förbundsark med de tio budorden skall deras folk ha begärt en kung. De införde därmed en institution som var känd från de omgivande folken i området.

Profeten Samuel valde Saul till kung. Den riktiga kungatiden räknas dock ha börjat med David som levde ca: 1040 – 970 f.v.t. Då fick Jerusalem sin ställning som Israels heliga stad (2009:55). Deras tempel där skall även ha fungerat nationalbank. (2009:69)

Chamberlain skriver att judarna lärde sig att skriva från hettiterna, som var besläktade med filistéerna. Det var från dem som de lärde sig att bygga och sköta städer samt kultivera grödor. Det var med deras hjälp som de för första gången bildade en stat.

I GT har den stora rollen som andra folkslag spelade i bildandet av Israel helt utelämnats (2005:380). Judarnas handlingsmönster kan här kännas igen ifrån det senaste bildandet av staten Israel år 1948.

Filistéerna och Gamla testamentet
Filistéerna var indoeuropéer och anses vara ett av de forntida sjöfolken. De bebodde en landsträcka längs Medelhavets kust som kallades Filisteen. Det är efter detta som Palestina och palestinierna fått sitt namn. På arabiska uttalas Palestina som Filisteen.

I GT är krigshandlingar mellan israeliter och filistéer ett återkommande tema. Vid ett slag blev israeliterna besegrade och fyra tusen man skall ha nedgjorts på slagfältet. Efter inrådan av de äldste i Israel hämtades då herren Sebaots förbundsark till lägret. De misstog sig beträffande avsikten att denna skulle frälsa dem från sina fienders hand.

När arken anlände skall judarna jublat så att det dånade i marken. Filistéerna blev varse om detta samt varför. ”Ve oss” skall de tänkt och trott att ”gud” kommit till motståndarnas läger. De påstås ha trott att det var densamma som slagit egyptierna med alla slags plågor. (1 Sam 4)

Återigen blev dock israeliterna slagna. Denna gång föll trettiotusen av deras fotfolk. Dessutom togs arken som krigsbyte av filistéerna. Detta var ett hårt slag för Israel. När prästen Eli, som varit domare i Israel i 40 år, fick reda på det föll han baklänges av stolen, bröt nacken och dog. Även hans fru skall ha dött när hon fick höra detta. Med sina sista andetag utropade hon att ”härligheten är borta från Israel.”

Filistéerna förde arken till Asdod där den ställdes i Dagons tempel. Överallt dit arken flyttades verkar den dock ha fört olyckor med sig.

Minnesmärke över ”förintelsen” i Haag. På plakatet står uppmaningen: ”Kom ihåg vad Amalek har gjort mot dig… glöm inte.”

Kung Saul och Amalek
När Saul blev kung över Israel förde han krig mot alla folken omkring sitt rike. Bland annat filistéerna och amalekiterna. Enligt GT skall han ha slagit de senare, men kriget mot filistéerna kom att bli hans död. (1 Sam 14:47) Även Goliat och filistéerna är dock att betrakta som Amalek. Enligt judisk religiös logik kan Amalek aldrig besegras i grunden.

En viss Eliahu Levenson förklarar detta i en frågespalt om judendomen. Han skriver att Amalek kan representeras av både blodsband och handlingar. Amalek är alla som skapar tvivel kring judarnas existens och deras g-ds makt. I samma frågespalt klargörs att alla som kämpar mot g-d och hans folk har Amaleks ande. (1)

Orsaken till att Amalek skulle straffas var enligt GT att de ställde sig i vägen för israelerna då de drog ut från Egypten. För detta skulle de alla enligt Israels företrädare ges till spillo och utrotas. Amaleks folk och deras boskap skulle nedgöras med svärdsegg.

Deras konung Agag skall ha tagits till fånga för att senare huggas i stycken av profeten Samuel själv. Han bar titeln ”Israels domare” och ansågs vara deras guds språkrör gentemot människorna.

Inte heller dessa amalekiter var dock enligt GT besegrade. Snart återkom de och hade intagit och förstört staden Siklag. Alla kvinnor som fanns där ska ha förts bort som fångar och inga dödades. Här framgår en tydlig kontrast gentemot hur fångar skall ha behandlats av israelerna som lade stor vikt vid att inte skona någon.

Samuel och hans herre förkastade Saul som kung eftersom han till en början skonade livet på Agag liksom de bästa av boskapen som hämtats från amalekiterna.

Samuel utsåg istället bethlehemiten Isais yngsta son David till konung. Samuel tog med sig ett horn med olja och begav sig till honom. David var ute och vallade får då Samuel kom för att smörja honom. David skall sedan rest till Saul på en åsna lastad med bröd och vin.

Goliat och David
Filistéerna samlade åter sina trupper till strid. Saul och Israels män slog läger för att strida mot dem. De två härarna ställde upp sig med Teberintdalen mellan sig.

”Då framträdde ur filistéernas skaror en envigskämpe vid namn Goljat, från Gat: han var sex alnar och ett kvarter lång. Han hade kopparhjälm på sitt huvud och var klädd i ett fjällpansar, och hans pansar hade en vikt av fem tusen siklar koppar. Och han hade benskenor av koppar och bar en lans av koppar på sin rygg. Skaftet på hans spjut liknade en vävbom, och spetsen på spjutet höll sex hundra siklar järn. Och hans sköldbärare gick framför honom.” (1 Sam 17:4-7)

Goliat utropade till Israeliterna att de skulle välja ut en man att komma ner till honom. ”Om han förmår strida mot mig och slår ner mig, så skola vi vara eder underdåniga; men om jag bliver hans överman och slår ner honom, så skolen I vara oss underdåniga och tjäna oss.” (1 Sam 17:9)

”Då Saul och hela Israel hörde dessa filistéens ord, blevo de gripna av förfäran och stor fruktan.” (1 Sam 17:11).

David som var hemma i Betlehem och vaktade fåren skickades av sin far till Teberintdalen för att överlämna förnödenheter till lägret. När han kom dit och hälsade på sina bröder stod Israel och filistéerna uppställda i slagordning mot varandra. Då Goliat åter trädde fram och talade som förut flydde alla Israels män ”när de fingo se honom, och de fruktade storligen.” (1 Sam 17:24)

David skall därmed frågat vad mannen som slog denne filisté skulle få. ”Ty vem är denne oomskurne filisté, som vågar smäda den levande gudens här.” (1 Sam 17:26)

David uttryckte sin vilja att möta Goliat för Saul. Han påstod att han försvarat sina får emot både björn och lejon. Saul klädde David i sina egna kläder, satte på honom pansar och en kopparhjälm på huvudet. I handen tog David sin stav och valde sedan ut fem släta stenar ur bäcken. Därefter tog han sin slunga och gick fram mot filistéen.

Goliat sade till David: ”Kom hit till mig, så skall jag giva ditt kött åt himmelens fåglar och åt markens djur.” (1 Sam 17:44) I sitt svar skall David ha sagt att ”det är icke genom svärd och spjut som herren giver seger.” (1 Sam 17:47)

Den första stenen som David slungade skall ha träffat Goliat i pannan ”så att han föll omkull med ansiktet mot jorden.” (1 Sam 17:49) Efter detta står det i GT att filistéerna flydde och deras läger plundrades.

Det finns dock all anledning att tvivla på detta. Det är även föga troligt att filistéerna skulle godtagit nederlaget efter det fega tilltaget med att slunga sten i en tvekamp.

Filistéerna besegrar Israel
Filistéerna var inte besegrade efter detta. De underkastade sig inte Davids folk som Goliat sagt att de skulle göra ifall deras kämpe besegrade honom. Enligt GT samlades snart deras krigshärar åter för att strida mot Israel.

Filistéerna skall därefter besegrat israelerna vid berget Gilbao och dödat Sauls tre söner. När kung Saul själv blev anfallen sade han till sin vapendragare ”drag ut ditt svärd och genomborra mig därmed, så att icke dessa oomskurna komma och genomborra mig och hantera mig skändligt.” (1 Sam 31:4)

Då han inte vågade detta tog Saul själv svärdet och genomborrade sig själv med det. Efter detta störtade även vapendragaren sig på sitt svärd och följde honom i döden.

Sedan flydde israeliterna och övergav sina städer som filistéerna kom och bosatte sig i. De högg av Sauls huvud och lät förkunna det glada budskapet bland folket. Sauls vapen lades i Astartetemplet och hans kropp hängdes upp på Bet-Sans mur.

Det fega dråpet på Goliat skall därmed blivit hämnat. När filistéerna fick höra att David blivit kung försökte de fånga in honom. Detta företag verkar tyvärr ha misslyckats. I så fall hade historien om Goliat, David och Israel kunnat fått en annan utveckling.

Den segrande Amalek
Den viktigaste poängen av den här historien är att tydliggöra att filistéerna och Amalek aldrig har besegrats. De lever vidare i blodet såväl som i anden.

Det är talande att Amalek genom tiderna använt en solsymbol som kontrast till det semitiska mörkret. En solsymbol som numera är förbjuden att uppvisa i många tidigare germanska stater.

Enligt sionistisk logik skulle det vara hedniska indoeuropéer som egentligen är berättigade till det Palestina som nu åter ockuperats av Israel. Vad som hände med filistéerna och de andra indoeuropeiska folken i Mellanöstern är dock svårt att säga säkert.

Troligen flyttade de därifrån eller blandades ut. De gick samma öde till mötes som vi kommer göra om inte en förändring av utvecklingen sker. Resultatet ser man i Mellanösterns demografi av idag. Numera är förhållandena i alla vita så kallade västerländska länder på väg att bli desamma som i Mellanöstern.

Trots att tiderna är helt annorlunda är det inte svårt att dra paralleller mellan vår situation och den i forntidens Palestina som det beskrivs i GT. Goliat kan ses som en förkämpe för solen samt ljuset och filistéerna var hans folk. De är även forntida representanter för vårt folk.

Kampen mellan ljus och mörker är sedan begynnelsen ständigt pågående. Det handlar inte bara om kampen mellan dag och natt utan även om den som utspelar sig mellan dess företrädare. Därför är det viktigt att minnas Goliat.

Det semitiska mörkret och ljuset hos vårt folk är som två motpoler till varandra. Jag önskar likna Goliat med den nordiska mytologins Balder. Enligt en tolkning av nordisk sed är Balder Odens son och ljusets krigare. Efter att han dödats på ett illvilligt och listigt sätt verkar det som våren med ljus och grönska inte skall komma tillbaka. Oden är dock fast besluten att hämnas Balders död.

Med ljuset kommer Balder tillbaka från dödsriket. Han är aldrig död han bara vilar sig. Han samlar krafter för att kunna komma tillbaka och nedkämpa mörkrets makter.

Referenser:
(1) http://www.jewishanswers.org/ask-the-rabbi-category/the-basics-of-judaism/the-messiah/?p=947
Chamberlain, Houston Stewart. (2005). “Foundations of the nineteenth century”. Adamant Media
Groth, Bente. (2009). ”Judendomen”. Natur och Kultur.


  • Publicerad:
    2019-06-21 10:00