George Lincoln Rockwell var en av efterkrigstidens främsta förkämpar för den nationalsocialistiska världsåskådningen. Genom att förkunna kompromisslöshetens nödvändighet för rasens överlevnad och seger ådrog han sig en hel nations hat. Det är idag fyrtiofyra år sedan denne man mördades till följd av sin kamp.

Den 9 mars 1918 födde Claire Schade Rockwell, tillsammans med George Lovejoy Rockwell, sitt tredje barn. Han fick namnet George Lincoln Rockwell. Föräldrarna var av tysk, engelsk, skotsk och fransk härstamning. Skapad av det gudomliga ariska blodet kom Rockwell att bli en framträdande försvarare av detsamma. Genom att hissa hakkorsfanan, blott femton år efter andra världskriget, och öppet proklamera hänsynslös raskamp mot den sionistiska världsordningen blev Rockwell en av Amerikas mest fruktade och därför också mest hatade män genom tiderna.


George Lincoln Rockwell.

Ungdomsår och skoltid
Sedan hans föräldrar skilt sig fick Rockwell två platser för sin uppväxt. Han pendlade mellan Atlantic City och kuststaden Boothbay Harbor, där han utvecklade en kärlek för segling. Rockwell var inte ensam om sitt tycke för havet och segling i den lilla kuststaden, berättar han i sin självbiografiska bok This Time the World, men han märkte redan nu hur han var annorlunda sina jämnåriga kamrater. När solen sken och havet låg lugnt, då sprang de alla till sina båtar. Men inte den unge Rockwell. Han väntade på att det skulle bli storm. Äventyraren hade inte mycket till övers för att ligga på däcket och vagga lugnt i de stilla vågorna.

Rockwell hade, enligt egen utsago, svårt för att verkligen hänge sig åt saker och ting som varken krävde mod eller ansträngning. Det var när uppgiften och målet var ”omöjligt” som han verkligen presterade. Detta ger en bra förklaring till varför han var så framgångsrik (även om somliga skulle vilja hävda motsatsen) som nationalsocialistisk ledare och kämpe.

I skolan, på Hebron Academy, tog Rockwell sina första steg mot nationalsocialismen, dock utan att vid denna tidpunkt själv vara medveten om det. Genom de ”betydande litterära verken” som lästes i skolan kom Rockwell för första gången i kontakt med kommunistisk och rasförnekande propaganda. Själv kunde han inte sätta fingret på vad det var han hade konfronterats med. Men han visste att någonting ”stod fel till” och var fast besluten att få en klar bild av världen. Han började från grunden med att studera religion.

Den, likt de flesta amerikaner, väldigt religiösa Rockwell började lusläsa Bibeln. Han såg nu den uppenbara falskhet och ondska vilken genomsyrar denna ”heliga skrift”. Grunden av judefrågan, vilken återfinns i Gamla testamentet, kunde han dock ännu inte förstå, sedan han fortfarande levde i ett töcken av egalitarism och rasförnekelse – men en grund hade lagts.

1938, tjugo år gammal, fortsatte Rockwell att studera, nu på det Brown University i Providence, Rhode Island, med filosofi som huvudämne. Även här tog Rockwell stora steg mot sitt nationalsocialistiska uppvaknande. I sina sociologistudier kom Rockwell att bli en rebell, som vägrade acceptera den falska marxistiska idén om individernas jämlikhet, och miljöpåverkan som enskild faktor för utveckling och förmåga. Men ännu förstod inte Rockwell att hans korrekta idéer om biologiska olikheter inte enbart är tillämpbart på individer, utan även raser.

Militärtjänstgöring
Mitt under sin skolgång, när det stod klart att USA, av judiska krafter, skulle dras in i andra världskriget, hoppade den plikttrogne Rockwell av skolan för att ta värvning i flottan för vad han trodde var en god sak. Rockwell skickades till flygskola för att bli stridspilot. Efter erhållen utbildning blev han stationerad på U.S.S. Omaha i Sydatlanten, där han tjänstgjorde som spaningspilot. Den äventyrslystne och djärve Rockwell var dock inte nöjd med uppdraget som han tilldelats och försökte, nästan desperat, komma närmre striderna. Till detta fick han chansen genom att bli flygfotograf. Han omstationerades nu till Stillahavsområdet, där han tjänstgjorde i de hårda striderna mot Japan.

Rockwell trivdes bra i flottan, sånär som på sina kamraters bitvis dåliga moral och uppförande. Rockwell ville, i egenskap av en såväl karaktärs- som rasmässig arier, inte ha något att göra med soldaternas överdrivna drickande, hasardspelande och burdusa beteende. Men livet i uniform var givande för honom, och han gjorde väl ifrån sig. När kriget var slut hade kommendör Rockwell erhållit flera utmärkelser och blivit befälhavare för en hel flygskvadron.

Vidare studier och tjänstgöring
Efter kriget fortsatte Rockwell att studera, denna gång konst vid Pratt Institute i New York. Rockwell var en duktig tecknare med ett gott öga för reklam och propaganda. Men den moderna, marxist-judiska, konsten han fick lära sig på skolan fick honom att återigen sluta innan examen. Istället startade Rockwell en reklamfirma, genom vilken han kunde skrapa ihop tillräckligt för en dräglig tillvaro för sig själv, sin fru och deras två barn (Rockwell skilde sig senare och gifte om sig).

Rockwells tid i det civila blev kortvarig. Han återkallades för aktiv tjänst med anledning av Koreakriget, först stationerad i San Diego. Senare skickades han till Island, där han blev befälhavare för en flygskvadron i Keflavik. Det var här han träffade sin andra fru, Thora Hallgrimsdottir. Efter en längre tids tjänstgörning på Island återvände Rockwell, tillsammans med sin Thora till Amerika, för att bilda familj. Under denna tid kunde familjen försörja sig på den egenskapta och rikstäckande tidningen ”U.S. Lady”, vilken även kom att fungera som Rockwells första politiska media där subtil antikommunism och segregationsbudskap framfördes till tusentals läsare.

Rockwells uppvaknande
Det var i San Diego, före sin avfärd till Island, som Rockwell på allvar skulle börja vakna till politiskt och rasligt medvetande. På radio hade han hört ett anförande av senatorn Joseph McCarthy, som gjort sig till en känd antikommunist och ”radikal” genom utpekandet av kommunister i det amerikanska utrikesdepartementet. Samtidigt förundrades Rockwell över hur det han kämpat för under andra världskriget, och senare även Koreakriget, lämnats i händerna på kommunister, varav de flesta (såväl i Sovjetunionen som i USA) var judar.

Ytterligare insikt fick Rockwell då han hjälpte till i generalen Douglas MacArthurs presidentkampanj, varvid han för första gången fick reda på vad judisk makt innebar (dessa var prompt beslutna att inte låta MacArthur hyra lokaler för möten). Rockwell fick då tag i, genom en kontakt vid MacArthurs kampanjledning, Sions Vises Protokoll, samt andra judiska skrifter vilka påvisade ”de utvaldas” makt. Till en början förskräcktes Rockwell av tanken på en judisk ”världskonspiration” och avfärdade denna som rent löjlig. Men hans nyfikenhet fick honom att gräva djupare, och snart insåg han att Hitler faktiskt hade haft rätt om judarna och bolsjevismen.

Han förstod nu, genom protokollen samt den tidigare anskaffade kunskapen genom Gamla testamentet, att judarna hade långtgående planer på att trälbinda världen. ”Hitler hade rätt om judarna. Det vore kanske värt att läsa hans bok för att se om han hade rätt om något annat också”, hade Rockwell tänkt. Så han läste Mein Kampf. Han trollbands av boken och läste den om och om igen. Så här beskriver Rockwell sitt möte med Hitlers verk:

In Mein Kampf I found abundant ”mental sunshine” which bathed all the grey world suddenly in the clear light of reason and understanding. Word after word, sentence after sentence stabbed into the darkness like thunderclaps and lightning bolts of revelation, tearing and ripping away the cobwebs of more than thirty years of darkness – brilliantly illuminating the “mysteries” of the heretofore impenetrable murk in a world gone mad.


Mein Kampf förändrade Rockwells liv.

Rockwell som konservativ
Rockwell hade blivit nationalsocialist, men utan att leva ut sin tro. Under flera års tid stannade Rockwell i det konservativa lägret, där han använde all sin kraft och förmåga att till att försöka ena den amerikanska ”högern”. Flera av Rockwells ”konservativa kamrater” var precis som han själv, i grunden nationalsocialister men ännu för osäkra, eller rent av harhjärtade, för att peka ut den verkliga fienden.

Efter flera års fruktlöst arbete med de konservativa förstod Rockwell att dessa aldrig skulle kunna säkra rasens överlevnad eftersom detta ”motstånd” utgjordes av idel ynkryggar, hobbypolitiker, och karaktärslösa män vilka inte ville, om så skulle behövas, ge upp sina jobb, flotta bostäder och bilar m.m. Rockwell hade sett sanningens ljus och tröttnat på det ”rumsrena” motståndets väg – nu var det dags för handling!

I sin bok White Power ser Rockwell tillbaka på sin ”konservativa” tid med följande ord:

How I shudder now to think of all that feeble, useless, stupid ”nicesness” – while our race and our whole world are being brutally destroyed!

Rockwell hissar hakkorsfanan
Rockwell fick något av en uppenbarelse. Han insåg att det enda sättet att kämpa var öppet och ärligt, radikalt och kompromisslöst. Genom att kalla sig för nationalsocialist, och högt och tydligt sprida läran på det mest spektakulära sätt skulle inte den sionistiska pressen kunna tysta ner honom. Likväl insåg han att en organisation som inte var öppen med mål och ideologi enbart skulle locka fegisar vilka inte vågade stå för sina åsikter.

The swastika would probably not bring me many, but those who came would be MEN.


Ofta gick Rockwell ensam ut för att sprida budskapet.

Tillsammans med andra nationalsocialister kunde Rockwell upprätta ett högkvarter i Arlington, Virginia, varifrån den nationalsocialistiska åskådningen skulle spridas. För första gången på femton år stod nationalsocialister på amerikanska gator och torg, spridandes ett öppet antijudiskt och rasligt budskap. Med endast en handfull kämpar, en hård skara av unga idealister, begav sig Rockwell raka vägen mot Vita huset med plakat och slagord – bärandes en sanning som ingen trodde att någon skulle våga yttra.

Hårda strider mot fienden
Fienden reagerade blixtsnabbt på Rockwells ”oförskämda fräckhet”. Högkvarteret utsattes dagligen för attentat. Stenar, flaskor, färgbomber, ja till och med riktiga bomber och beskjutningar kom att bli vardag. I fiendemedia florerade allsköns lögner och förtal mot nationalsocialisterna, inte minst riktade mot Rockwell själv. Vid ett tillfälle påstod man till exempel att Rockwell hade försökt dränka sina egna barn(!).

Vid de flesta aktiviteter stod en handfull kämpar, ofta färre än tio, fasta mot hundratals svarta ligister och judiska våldsverkare. Men aldrig någonsin lät de sig avskräckas, utan stod fasta kvar och mötte antagonisterna. Följderna av dessa sammandrabbningar blev ofta mörbultade och sedermera gripna nationalsocialister, som trots detta begav sig ut på gatorna så fort de fått friheten åter.

Varken lögner, prygel, förlust av arbete eller fängelsetid kunde hindra Rockwell och sina trogna att kämpa. Dagligen samlades de för att dela ut flygblad, hålla tal, demonstrera och upplysa folket om ett motstånd värt namnet – American Nazi Party.


Rockwell talar.

Den spektakuläre propagandisten
Den tyske filosofen Friedrich Nietzsche skrev att man inte vinner unga män med argument, utan med ”den iver som råder kring en sak”. Huruvida Rockwell själv läst dessa visdomsord kan inte besvaras här, men det råder föga tvivel om att han insåg denna sanning. Rockwell förstod att individer kan vinnas med argument och övertalning, men att massorna följer styrkan och känslan.

Allt det som uppvisade styrka och mod, som var sensationellt och överraskande, kom att bli Rockwells taktik. Genom en oresonlig ”rakt-på-sak-nazism”, med spektakulära propagandakampanjer och hårda, rentav plumpa, utspel mot den judiska makten kom Rockwells namn att bli känt över hela Nordamerika. På teve kunde man till exempel se hur Rockwell, lugnt sittandes med tobakspipan i mun, förklarade hur åtminstone åttio procent av alla judar måste komma att avrättas medelst gasning (Rockwell insåg dock själv att ”förintelsen” var en propagandalögn).

Man må säga vad man vill om denna taktik, men faktum kvarstår att den fungerade. På enbart fem år hade Rockwell samlat hundratals kämpar, i flera stora städer, under hakkorsfanan. Han hade lyckats sprida sitt budskap till tiotusentals via sina publikationer och vid ett tillfälle, vid ”White People’s March” 1967, följde tusentals vita demonstranter den tappre ledaren i protest mot integration.


“Hatbussen” – ett svar på integrationsivrarnas “freedom rides” i den amerikanska södern.

Rockwells död
Den 25:e augusti 1967 bragdes George Lincoln Rockwell om livet, skjuten av en före detta partimedlem som blivit utkastad. Mördaren, John Patler (ursprungligen Yanacki Patsalos, en grek), var en omoralisk man som visade sig hysa ett förakt mot ljusögda och blonda nordmän. Han samlade dåliga element kring sig under hakkorsfanan och blev utkastad. Snart försökte han ta Rockwells liv men misslyckades i sitt första försök. Två månader senare gjorde han ett nytt, denna gång lyckat, försök. Med ett gevär, liggandes på ett hustak i all sin feghet, sköt han Rockwell när denne klivit in i sin bil efter ett tvätteribesök. Rockwell blev 49 år gammal.

Arvet efter Rockwell
Rockwell lämnade ett kvarstående avtryck, härom råder inga tvivel. Trots att partiet i praktiken gick under i och med Rockwells död så lever hans kämparanda kvar. Den återfinns hos nationalsocialister över hela världen och jag skulle vilja påstå att Svenska motståndsrörelsen är ett bevis på detta. Vi följer idag inte hans ord eller ”intellektuella” visdom, utan hans föredöme som Kämpe.

Vi återspeglar Rockwells tapperhet och dödsförakt. Och idag fyrtio år efter hans död, hyllar vi honom på det enda sätt han själv skulle ha önskat – genom kamp, snarare än sorg. Vi har honom med oss i ande och hjärta, och hans ord i minne:

We march and fight, to death or on to victory. Our might is right, no traitors shall prevail. Our hearts are steeled against the fiery gates of hell. No shot or shell, can still our mighty song!

  • Publicerad:
    2011-08-25 00:00