REPORTAGE • Avslutande artikel som börjar med attacken mot Irak och avslutas med etnisk analys av CFR:s ledarskikt.

USA och deras allierade invaderade Irak 2003. CFR och sionister befann sig i en salig blandning där de satt på två stolar, en i CFR och en för israeliska (judiska) tankesmedjor. CFR för oljans skull och den andra gruppen för att utöka Israels makt i regionen. De bägge två grupperna ser sig som allierade och har goda relationer. Att Saddam Hussein skulle bort hade de bägge parterna förespråkat innan.

In January of 1998 the PNAC wrote an open letter to President Clinton, arguing that Iraq’s leader, Saddam Hussein, and his regime must be removed from power, something requiring "a full complement of diplomatic, political and military efforts."[...]

Finally, an analysis of the sixty-eight signatories or contributors to the totality of PNAC reports and statements as of the year 2000 found that fully forty-three (63 percent) were CFR members.

Wall Street's Think Tank: The Council on Foreign Relations and the Empire of Neoliberal Geopolitics, 1976-2014. Sida 204.

(PNAC var en neokonservativ tankesmedja som skapades av två judar.)

Frispråkiga CFR-judar

Juden Henry Kissinger var lite för frispråkig om vad han tyckte om militären och vad dess syfte var: ”Military men are dumb, stupid animals to be used . . . as pawns in foreign policy ploys, including, of course, in wars.” Det imperialistiska tankesättet lyser i hans ord. Kissinger som ser från imperiebyggarens ögon har inte fel i sak, det är militärens uppgift att expandera och skydda det amerikanska imperiet, sedan är det kanske inte PR-mässigt bra att upplysa de som inte tror att så är fallet när det kommer till sakens sanna natur.

En annan jude (och CFR direktör) som hade liknande synsätt var Madeleine Albright:

While UN ambassador, with the United States involved in enforcing a no-fly zone in Iraq, Albright had the following exchange with Chairman of the Joint Chiefs of Staff General Hugh Shelton, which he later recounted in his memoirs: “Hugh, I know I shouldn’t even be asking you this, but what we really need in order to go in and take out Saddam is a precipitous event—something that would make us look good in the eyes of the world. Could you have one of our U-2’s fly low enough—and slow enough —so as to guarantee that Saddam could shoot it down?” Shelton recounted that he was very angry at the question, but offered this reply: “Why of course we can, just as soon as we get your ass qualified to fly it, I will have it flown just as low and as slow as you want to go.” Shelton added that he was shocked at the disrespect of Albright and told her: “Remember, there is one of our great Americans flying that U-2, and you are asking me to intentionally send him or her to their death for an opportunity to kick Saddam. The last time I checked, we don’t operate like that here in America.”

Wall Street's Think Tank: The Council on Foreign Relations and the Empire of Neoliberal Geopolitics, 1976-2014. Sida 120-121.

Shelton har naturligtvis fel, även om han kanske önskar att så inte vore fallet. USA och andra nationer har använt sig av falsk flagg-operationer för att kunna starta krig. Incidenten i Tonkinbukten som var upprinnelsen till Vietnamkriget är idag erkänt som det.

I CFR finns det som ni redan vet militärer och deras böcker lyftes fram precis innan kriget där man försöker rättfärdiga amerikansk aggression på nytt.

He mentions the experience of Britain in the nineteenth century as an example that "any nation bent on imperial policing will suffer a few setbacks." Boot added that Britain wanted “vengeance” after its defeats in Afghanistan (1842) and in the Zulu War (1879), and argues: "If Americans cannot adopt a similarly bloody-minded attitude, then they have no business undertaking imperial policing." Boot concludes his book with the following call to arms: “America should not be afraid to fight the ‘savage wars of peace’ if necessary to enlarge the ‘empire of liberty.’ It has done it before." George W. Bush and his neocon advisers ordered the invasion and conquest of Iraq less than a year later.

Wall Street's Think Tank: The Council on Foreign Relations and the Empire of Neoliberal Geopolitics, 1976-2014. Sida 185.

Nyliberalism i Irak

Men inte bara behovet av krig lades fram för att upprätthålla imperiet man använde argument om att man skulle befria Irak från irakierna själva. Ganska snart införde man demokrati i Irak och påbörjade omformningen av landet för att passa den nyliberala ordningen.

Det var L. Paul Bremer III som införde den nyliberala agendan i Irak, han hade jobbat som Kissingers personliga assistent under hans tid i utrikesdepartementet och sedan blev han operativ chef för Kissingers konsultfirma. Då arbetade han som president Bushs ”Special Envoy and Civil Administrator of the Coalition Provisional Authority in Iraq”. De fyra förslagen kom från M. Peter McPherson, också han medlem i CFR. Han var med och skapade NAFTA, Nordamerikas frihandelsavtal mellan staterna Kanada, USA och Mexiko. McPherson hade inga problem med att privata aktörer nu tog de tidigare statliga egendomarna för sig själva. Detta tillsammans med det nyliberala ”genidraget” att ta bort de tidigare styrande i Ba’ath-partiet och förhindra dessa från att få jobb inom de nya myndigheterna. Vad Bremer och McPherson hade gjort var att ta bort ledarskapets möjligheter till uppehälle och samtidigt passade på att göra 450 000 soldater arbetslösa, säkerligen i något nyliberalt tänk att dessa människor skulle sätta sig ned och acceptera detta och försöka hitta ett nytt jobb eller skola om sig som Moderaterna brukar prata om.

Detta ledde till uppror och är en av anledningarna till att USA tvingats stanna kvar i regionen. För att möta det här upproret beslutade man att sudda ut texten ”mänskliga rättigheter” på släggan som man drämde i huvudet på alla sina fiender och istället valde man att skriva tortyr och förföljelser. Även inom detta ledarskap fann man människor från CFR och år 2008 privatiserades oljan, ett av målen som CFR ställt upp i deras försök att tillskansa sig naturresurserna i landet.

Det är inte bara sionister som är medlemmar i CFR utan även judisk makt-människor som Ronald Lauder. Lauder är president för den världsomspännande organisationen Judiska världskongressen vars uppgift det är att attackera nationer politiskt och ekonomiskt om de inte underkastar sig judiska intressen. Detta kan vara så små intressen som att omöjliggöra förbjudet av omskärelse av spädbarn.

Demokrati i Council on Foreign Relations

Om vi går tillbaka till det faktum att USA själva bröt mot mänskliga rättigheter, bröt mot att inte bedriva anfallskrig, gav irakierna demokrati och implementerade nyliberala idéer. Frågan jag ställer mig, varför sponsrar CFR demokratiska idéer och statsskick? Anser de att demokrati är det bästa styrelsesättet? När det kommer till demokrati i CFR:s organisation så uppstod ett problem.

In 1981 the CFR had twenty-four directors on its board, divided into three groups of eight, with staggered terms of three years. Following the Council’s bylaws, a small nominating committee set up by the board took the 150 names suggested by CFR members and selected nine nominees for eight seats. In the resulting election, there was an unusually high turnout, 56.7 percent of those eligible to vote actually voted. The result shocked CFR leaders—Henry A. Kissinger, who had been a director since leaving the government in 1977, was the sole nominee who was not elected. President Winston Lord quickly pointed out that the CFR would continue to depend upon Kissinger’s “vast experience and wise perspective in the years ahead.”

Wall Street's Think Tank: The Council on Foreign Relations and the Empire of Neoliberal Geopolitics, 1976-2014. Sida 56.

Kissinger blev alltså utröstad från en redan begränsad lista som medlemmarna kunde rösta på. Eftersom medlemmarna tekniskt sett väljer behövde CFR komma på ett nytt sätt att försäkra att ”rätt” personer hade makten.

Obviously, giving the Council’s membership a slight choice was considered a dangerous excess of democracy when a favorite of the CFR’s inner power structure was voted out. Within a few years election procedures were changed, and beginning in 1985 the nominating committee was required to “propose a slate of nominees equal to the number of vacancies in any election.” This gave the existing directors absolute power over who would serve on the board, with the membership simply ratifying the selections of the nominating committee.

Wall Street's Think Tank: The Council on Foreign Relations and the Empire of Neoliberal Geopolitics, 1976-2014. Sida 57.

Medlemmarna själva verkar inte särskilt intresserade av CFR:s demokratiska modell, ungefär 34 procent röstade från den ovanligt höga siffran 57 procent när Kissinger åkte ut.

Frågan är fortfarande varför liberal partidemokrati? Jag tror det beror på att demokrati är fördelaktigt för en nyliberal globalistisk organisation som CFR. De har starkast makt i demokratiska nationer. Makten i demokratierna är uppdelad, även om folket skulle vilja ha en förändring (såsom de som röstade på Donald Trump önskade få) så är det svårt att åstadkomma detta för en ensam person kan inget göra när Kongressen och Högsta domstolen också har makt. Förlorar de så kommer CFR tillbaka med en ny kandidat nästa mandatperiod. CFR och deras allierade har ätit in sig så mycket i maktstrukturen att det nästan krävs generationer innan man på demokratisk väg kan få bort dem. Så kan det förstås också vara i auktoritära system, men skillnaden där är att det brukar finnas en permanent ledare som folket kan hålla som ansvarig. På den här vitala punkten skiljer sig den liberala demokratin och det auktoritära systemet åt, i demokrati byts personerna som framställs som ansvarig ut och därmed upprätthålls illusionen om ”chansen” till förändring. Tron på förändring men som inte heller kommer ske, är typiskt för dagens Sverige där Sverigedemokraterna har liberaliserats till en sådan grad att de håller samma politik som de andra partierna i framförallt utrikes- och finansfrågor – två av CFR:s absoluta käpphästar.

Som ni har läst i den här texten så har CFR funnits i över 100 år och de får allt mer makt. Ett utmärkt exempel på hur de kvarhåller makten och undviker att hamna på folks läppar är just deras användning av politiker (syndabockar) som då och då avlöses. CFR gör också det genom att själva skriva historien med hjälp av sina akademiker.

[...] but Mann did not mention the Council connections of these individuals. He wrote his book as “senior writer-in residence” at the CFR-linked Center for Strategic and International Studies in Washington, stating that two CSIS leaders—director John Hamre and director of its International Security Program Kurt Campbell, both of them Council members—provided “extraordinary support.” Mann’s index and text mentions the Project for the New American Century, which had close ties to the Council, but the index does not include any references to the CFR.

Wall Street's Think Tank: The Council on Foreign Relations and the Empire of Neoliberal Geopolitics, 1976-2014. Sidor 212-213.

Bush hade inte kunnat bli en permanent ledare för hela anledningen med att gå i krig var falsk, han var en förbrukningsvara för de som styr honom, personerna i CFR.

CFR:s arbete fortgår när det gäller USA:s inställning till Kina och de arbetade länge för att få in Ukraina i deras maktsfär, vilket ledde till kuppen 2014 och till dagens krig med Ryssland. ”Demokratispridaren” National Endowment for Democracy (NED) och George Soros stiftelse sponsrade kuppmakarna och bistod dessa med utbildning. NED har också, som jag skrivit innan, varit aktiva i Vitryssland. Allt för att vinna mer makt i Europa genom Nato. Jag har inte granskat vilka som främst önskar det nuvarande kriget i Ukraina i USA. Med tanke på dess historia och hur Joe Bidens regering ser ut så har jag mycket svårt att tänka mig att inte Council on Foreign Relations är djupt insyltade i den amerikanska politiken mot Ryssland.

Also important was promoting “reform” in eastern and southeastern Europe and continuing the NATO-related momentum of initiatives that involve Turkey, Ukraine, and Russia. This was part of what the report called “adjusting to new geopolitical realities . . . the alliance must find the appropriate balance between a new emphasis on out-of-area missions and its traditional focus on European security. . . . NATO must increasingly concern itself with threats emanating from outside Europe.” [...]

The fifth and final policy, related to expanded and neoliberalized trade, will be discussed in more detail below. The ITF report summarized these recommendations as follows:

Security cooperation requires economic cooperation. It follows, then, that Europeans and Americans must work together, not just to liberalize U.S.-European trade, but also to ensure the successful completion of the current round of world trade negotiations. High-level consultations designed to produce a common approach to the Doha round are essential. Europeans and Americans must also pursue a long-term strategy for fostering economic growth and political liberalization in the developing world. Specific elements of such a strategy should include eliminating trade barriers with developing regions.

Wall Street's Think Tank: The Council on Foreign Relations and the Empire of Neoliberal Geopolitics, 1976-2014. Sidor 239-240.

Jag skrev innan hur CFR allt mer ville påverka de som styr på en lägre nivå, detta för att bredda deras maktbas.

Denna propaganda sprids inte bara för inhemsk publik utan även för personer runtom i världen. Under Sovjetunionens upplösning var CFR där för att diskutera med de ledarna, men även i det dåvarande kommunistiska Östeuropa. I deras årsredovisningar står det ibland vilka ledare de träffat och för att utföra sitt lobbyarbete har man satt upp ”oberoende” grupper som träffar andra nationers ledare för att diskutera politiska frågor. Författaren Laurence Shoup summerar det såhär:

What is striking about each of these trips is the extraordinary access granted to the CFR delegation by the most powerful leaders in each nation. Obviously, the rulers of these countries are quite aware of the central role played by the Council in the policies of the United States. Just as the United States has experts on other nations who are consulted by those in power to help understand a given country, its leaders, policies, and goals, other nations have their own experts on the United States who conduct studies and analyses on the United States. The Meetings Program well illustrates that top world leaders and their expert advisers uniformly and strongly believe that CFR leaders and members are central to the structure of power in the United States, and as such are quite worthwhile meeting to discuss political and economic issues of mutual concern. No other single private organization in the United States comes close to consulting with the number and range of leading world decision makers year in and year out.

Wall Street's Think Tank: The Council on Foreign Relations and the Empire of Neoliberal Geopolitics, 1976-2014. Sida 88.

Medlemmar i CFR tillåts att resa å USA:s vägnar när det kommer till att försöka lösa känsliga internationella frågor. Ett exempel är att CFR-medlemmar skickades till Japan och Kina för att medla i gränsdispyterna om vem som har rätten till Diaoyu/Senkaku-öarna.

Avslut

CFR:s arbete har ingen motsvarighet vilket gör att studenter (främst i USA men även i Europa) som kommer bli våra beslutsfattare påverkas av det CFR för fram. Från att vara en organisation med en vit europeiska majoritet i ledarskiktet tillsammans med några judar är det idag tvärtom.

Av de fyra högsta i ledningen så är tre judar. President Richard Haass, ordförande David M. Rubenstein och vice ordförande Blair W. Effron. Den andra vice ordförande är den vita ogifta kvinnan Jami Miscik. På hemsidan listas tre personer som har titlarna ”heders- och emeritus”. Två av dessa är judar, Maurice R. Greenberg och Robert E. Rubin. Den sistnämnda är Carla A. Hills och hon verkar vara en vit kvinna. Vad som däremot lyser med sin frånvaro är den etniska mångfalden när det kommer till östasiater. Det finns ingen person med sådant påbrå i ledningsgruppen. Förutom Haas, Rubenstein och Effron så finns det ytterligare judar i ledningen. Ruth Porat, Richard Pleper, Daniel Yergin, Leo Rafael Reif, Laurence D. Fink. Det finns möjligtvis en till vid namn Stephen Freidheim. Det gör att judar utgör cirka 25 procent av organisationen ledning och så innehar de 75 procent av de högsta positionerna.

Precis som när organisationen skapades så finns det flera direktörer i CFR som jobbar inom den amerikanska finansvärlden. CFR har även en grupp som heter ”Global Board of Advisors”. För nordisk del hittar vi den tidigare danska statsministern Helle Thorning-Schmidt. Hon är även medlem i andra organisationer såsom European Council on Foreign Relations som skapades av juden Mark Leonard. Hon är även med i WHO och är anknuten till WEF.

Klaus Schwabs World Economic Forum har varje år ett möte i schweiziska Davos. Styrelseledamöterna för detta årliga möte är alla globalister och kommer från olika delar av världen. För de som har amerikanskt medborgarskap i styrelsen hittar vi judarna och CFR-medlemmarna: Ordförande Rubenstein, direktörerna Fink och Reif samt medlemmarna Marc Benioff och Orit Gadiesh, som har både amerikanskt och israeliskt medborgarskap. De med amerikanskt medborgarskap som är WEF-styrelseledamöter och inte medlemmar i CFR är: Al Gore, Julie Sweet, Yo-Yo Ma och Ulf Mark Schneider, Schneider har både medborgarskap i Tyskland och USA. Alla dessa verkar inte vara judar, förutom möjligtvis Julie Sweet som föddes som Spellman. Det är dock ett efternamn som finns i Irland, England och Tyskland. Hon är dessutom blond och blåögd.

Som jag tidigare skrivit så har jag bara fått med mig en bråkdel av vad böckerna tar upp och jag rekommenderar er alla att läsa igenom dem själva. Ni hittar dem i den första artikeln.

För du kommer inte få läsa sådan här fakta av medierna i Sverige. De tar knappast upp organisationen Council on Foreign Relations överhuvudtaget, trots dess enorma makt. Dagens Nyheter skriver om organisationen ibland, men för snarare ut deras budskap än att granska den.