KRÖNIKA • Martin Saxlind skriver om anonymitet bland nationella – en viktig och komplicerad fråga.

Frågan om anonymitet kom nyligen indirekt upp i Nordfront-läsarnas Telegram-chatt, då en debatt kring maskering i samband med politiskt utåtriktad verksamhet uppstod.

Anonymitetsfrågan är en intressant fråga med många nyanser och förtjänar därför att benas ut i en artikel.

Vikten av att respektera andras anonymitet

Det är idag ofta mer kontroversiellt att ”komma ut” som nationalist än som homosexuell. Jag tror att det var i en artikel på Nationell.nu som den både komiska och tragiska poängen gjordes för många år sedan.

Anledningen till att det är kontroversiellt att vara nationalist är att vi är revolutionärer och dissidenter i dagens samhälle. Om man tittar på någon dokumentär eller dyster spelfilm som skildrar övervakningen och det politiska förtrycket i de gamla kommuniststaterna kommer man som nationalist se extremt många paralleller till livet i de moderna liberalt ”demokratiska” staterna i västvärlden.^[1] Vi blir åsiktsregistrerade, drabbas av yrkesförbud, censureras, fängslas för våra åsikter och så vidare. Skillnaden är väl bara att när vi sitter i fängelse kan vi bekvämt konsumera amerikansk skräpkultur på TV istället för att arbetas ihjäl i ett Gulag-läger.

Konsekvensen av detta blir att många med våra åsikter tråkigt nog väljer att vara helt politiskt passiva. Andra väljer att öppet trotsa systemet och medvetet ta risker och göra uppoffringar för det vi tror är rätt och riktigt. Mitt emellan de motpolerna finns de som inte vill vara politiskt passiva men som inte heller vill vara offentliga. Det kan vara personer som anonymt uttrycker sina åsikter på internet eller i hemlighet går med i en politisk organisation som Nordiska motståndsrörelsen.

Uppenbarligen är det bättre att kamrater är politiskt aktiva i skydd av anonymitet än att de är helt politiskt passiva. Att engagera sig anonymt är också ofta ett första steg för människor som senare ”kommer ut” och blir offentliga med sina åsikter.

Alltså ska man inte döma ut eller förakta nationalister som är anonyma. De gör alltid viss nytta – ibland väldigt stor nytta – och kan vara på väg att i framtiden bli offentliga representanter för vår sak. Om man för aggressivt pushar på kamrater att de måste bli offentliga kan det skrämma bort dem – eller leda till att de hoppar ut i offentligheten utan att vara redo för det, och sedan blir bittra och fientliga mot dig när de drabbas av repression som de inte är förberedda för.

Det är alltså viktigt att respektera kamraters rätt att vara anonyma. Förutom att man inte ska mässa och moralisera mot andras anonymitet är det också viktigt att visa respekt genom handling, t.ex. genom att vara säkerhetsmedveten och inte sprida runt anonyma kamraters namn och personuppgifter i onödan. Att offentligt ”doxxa” någons personuppgifter för att man blivit irriterad av något som den personen sagt, skrivit eller gjort är alltid totalt förbjudet (enda gången det är okej att göra sådant är om det är personer som är bevisade säkerhetsrisker och andra nationalister måste varnas om det).

Genom att på det här sättet ha en sund attityd till anonyma nationalister och aktivt skydda deras anonymitet uppmuntrar man fler personer att gå från den helt passiva gruppen till gruppen av personer som är aktiva men inte offentliga.

Fördelar med anonymitet

Den främsta fördelen med anonymitet är ökad social säkerhet. Du undviker repression och sociala konflikter om du är anonym. Det är helt enkelt lättare att leva ett bekvämt Svensson-liv med familj och en friktionsfri tillvaro på arbetsmarknaden som icke-offentlig nationalist. Att vilja leva ett bekvämt liv är mänskligt och naturligt, därför är det meningslöst att bli upprörd över att många nationella väljer att leva på det viset. Ur ett högre perspektiv är det dock sant att de här fördelarna framför allt är rent personliga och egoistiskt motiverade snarare än att det är något som är bra för kampen. Det finns dock två fördelar med denna livsstil som också kan gynna kampen:

1. Att en person lever ett stabilt och välordnat liv kan, om personen är disciplinerad och idealistisk, öppna upp för att personen kontinuerligt under lång tid kan hjälpa till med viktiga politiska uppgifter som går att sköta även för en person som är icke-offentlig. Personer som lever mer kaotiska liv kan periodvis vara väldigt politiskt aktiva och driftiga, men får ofta förr eller senare stora personliga problem som de måste ta tag i och som får konsekvensen att det politiska engagemanget måste pausas.
2. Nationalister som är icke-offentliga kan i vissa fall lyckas bättre karriärmässigt och därmed ha möjlighet att bidra mer ekonomiskt till rörelsen (både genom direkta donationer eller genom att hjälpa till att öppna dörrar på arbetsmarknaden för mer offentliga aktivister). Generellt sett och i många specifika situationer är det i alla fall en fördel att vara icke-offentlig när det gäller arbete, men samtidigt är det inte heller så att alla som är offentliga nationalister har det svårt att hitta jobb och inte kan tjäna bra pengar – det finns många andra faktorer och personliga omständigheter som påverkar detta utöver ens politiska engagemang. Men vissa dörrar i vissa branscher blir helt klart stängda om man är för radikal och offentlig.

En annan sak som kan vara viktig att förstå är att anonymitet kan vara en fråga om grader och sammanhang. Det är till exempel stor skillnad på att vara Simon Lindberg och att vara en aktivist som ”bara” brukar hålla i en fana på torgmöten och synas på bild ibland, båda är offentliga med sina åsikter men man är det i olika hög utsträckning och får ofta olika konsekvenser för sin offentlighet.

I vissa sammanhang kan det också vara taktiskt att tillfälligt vara anonym, t.ex. att man är maskerad om man begår ett brott som att sätta upp en affisch eller liknande. Förutom brottsliga sammanhang finns det andra situationer där offentliga personer kan tycka att det är taktiskt att inte skylta med sina åsikter, plus att det finns sammanhang där politik rent allmänt inte kommer på tal och det vore konstigt att aggressivt missionera oavsett vilken ideologi man företräder.

Nackdelar med anonymitet och fördelar med att vara offentlig

Det finns dock flera nackdelar med att vara anonym. Jag ska försöka summera och lista några här.

• Förtroendeproblem. Om du är anonym vet inte andra vem du är. Det leder till att det är svårare att lita på dig. Särskilt utomlands har man sett hur fientliga agenter infiltrerat nationella gemenskaper på nätet för att skapa konflikter, manipulera ungdomar till att begå ogenomtänkta terrordåd och liknande. Det här är svårt att komma ifrån i digitala miljöer där anonymitet är normen. Det är alltså svårt för anonyma människor att själva rekryteras till en politisk organisation eller rekrytera andra till något eget projekt, eftersom folk generellt sett drar sig för att arbeta med människor de inte litar på. Även mellan organisationer kan det uppstå kommunikations- och samordningsproblem om en grupp leds av anonyma personer. Det är i princip ett måste att det finns nationalister som är offentliga för att högre former av politisk organisering ska vara möjlig.
• Svaghetstecken. I någon mån är anonymitet ett svaghetstecken som uppmuntrar till granskning. Om du är anonym kan du bli ”avslöjad”, om du inte är anonym finns det inget att avslöja och därför är det mindre intressant för journalister och andra fiender att granska dig. När det gäller anonyma nationalister kan man också fråga sig, vad är den här personens sanna karaktär? Anonyma lever ju per definition en form av dubbelliv och vilket av de båda liven är egentligen viktigast för personen? Man kan fråga detta både sett till vilken av de två ”personligheterna” han lever större delen av sitt liv som och sett till vilken sida personen kommer att ställa sig på om saker dras till sin spets. De flesta som är helt anonyma spenderar ju större delen av sin tid med att låtsas att de inte är nationalister; och vi har sett många som backar när de blir ”avslöjade” med någon ”nazistskandal” i media. Så många anonyma nationalister är de facto politiskt svaga och ljuger för sig själva om de inte förstår det. För att istället stärka den egna politiska identiteten måste man prioritera politiken högre; fördjupa sig mer genom ideologiska studier, arbeta med viktiga politiska projekt, omge sig med likasinnade kamrater och mentalt förbereda sig på att eventuellt förlora sin anonymitet en dag. Annars riskerar ens politiska ”övertygelse” att i praktiken bara förbli en tanke som man lurat i sig själv men aldrig på ett meningsfullt sätt agerar utifrån.
• Problemlösning. Vissa praktiska problem kan bara lösas av offentliga personer och andra problem kan bara lösas av personer som är villiga att riskera att förlora sin anonymitet. Till exempel måste Nordfront ha en ansvarig utgivare som måste vara offentlig och alla som sysslar med basaktivism måste i någon mån vara beredda att bli kartlagda och identifierade. Det är bara två enkla och tydliga exempel på när det behövs offentliga personer eller personer som inte är rädda för att bli offentliga, men det skulle gå att fylla en lista med hundratals andra uppgifter som en framgångsrik politisk rörelse behöver utföra som kräver icke-anonyma anhängare.
• Personligt ansvar. En fördel med att vara offentlig är att du som individ förknippas med din ideologi och organisation. Det här gör det lättare att känna personligt ansvar för saker och ting, vilket i sin tur leder till att du arbetar hårdare och är mer noga med kvaliteten på allt som görs. Här är det återigen den naturliga egoismen som spelar in, men här tjänar den kampens intresse genom att motivera och pusha på personer som är offentliga. De som inte är offentliga känner inte samma press. De behöver inte skämmas om den nationella rörelsen drabbas av en skandal och de kan välja att ”hoppa av” i tysthet vid någon mindre motgång utan att någon märker det. Eftersom andra inte identifierar dem med rörelsen behöver de inte heller själva identifiera sig lika mycket med den som de som är offentliga gör. Att anonyma människor inte känner personligt ansvar är också varför de ofta beter sig anti-socialt på internet, vilket bland annat kan ta sig uttrycken att de sysslar med destruktivt klagande, orealistiskt renlärighetshetsande och meningslöst skvallrande istället för att göra något politiskt konstruktivt. (En omvänd fördel med anonymitet här är att ifall en anonym nationalist gör bort sig på ett personligt plan kommer inte detta smeta av sig på den nationella rörelsen.)
• Normalisering. Bara personer som är offentliga kan ute i verkligheten ha en normaliserande effekt och få människor att se mer positivt på nationalister. Även om du är en extremt bra person kommer du som helt anonym nationalist inte kunna påverka människor i din omgivning i rätt riktning. Normalisering är också en kollektiv sak där ju fler nationella som står upp för sina åsikter offentligt, desto mer normaliserat blir det samtidigt som den repression vi utsätts för sprids ut på fler människor – ända tills den blir så effektlös att det blir meningslöst för våra fiender att försöka upprätthålla den och de till slut kanske tvingas att bemöta oss med argument istället för social terror.

Den autonoma vänsterns anonymitet

På temat anonymitet kan det också vara på sin plats att jämföra anonymitetskulturen bland nationella och vänsterextremister.

Vänsterextremister är – tyvärr – inte anonyma för att det är kontroversiellt att vara kommunist i Sverige. Det finns många öppna marxister och i princip inga som haft problem på arbetsmarknaden av ideologiska skäl, tvärtom kryllar det av dem på välavlönade och viktiga poster inom det politiska etablissemanget.

Det finns alltså många vänsterextremister som inte hymlar med sina åsikter och inte är det minsta anonyma. De delar av extremvänstern som har en anonymitetskultur är de grupper där det finns en tradition av politisk kriminalitet som gör att de är övervakade av myndigheterna. Vissa vänsterextremister är helt enkelt medvetna om att de själva eller modigare kamrater i deras omedelbara omgivning kommer begå brott och därför kan de ibland vara ljusskygga. De ljusskygga och ”autonoma” delarna av vänstern är dock beroende av de offentliga delarna av vänstern då de genom kontakter och dubbelorganisering får tillgång till lokaler, nya rekryter och andra resurser som behövs för den kriminella verksamheten. AFA och liknande grupper är en utväxt från och ett verktyg för mer offentliga vänstergrupper som SAC/SUF och liknande aktörer.

Nationella är istället för det mesta anonyma mer av sociala skäl än av taktiska säkerhetsskäl. Särskilt utanför Motståndsrörelsen – som väldigt öppet motarbetas av polis och underrättelsetjänst – finns det för det mesta ingen revolutionär anda bland nationalister i Sverige och anonymiteten är därför rent defensiv. I den mån det finns mer löst organiserade nationalister som praktiserar en anonymitetskultur för att kunna spegla vänsterns illegala taktiker är det bra och kanske den mest positiva formen av anonymitet, då den fyller en offensiv funktion. Det finns dock en fara i att anonymitetskultur, där det poseras med maskering och så vidare, mer är ett estetiskt/subkulturellt uttryck än en del av en faktiskt praktiserad politisk strategi.

Ett problem både vänstern och nationella har är att det finns mer liberala och konservativa element som tar avstånd från radikal och lagöverskridande aktivism. Min subjektiva uppfattning är dock att nationella mer högljutt tar avstånd från mer ”extrema” aktörer, medan vänstern är bättre på att taktiskt hålla tyst och sedan ofta i praktiken i hemlighet understödjer sina radikaler.

Slutsats

Innan någon form av revolution har skett kommer det finnas nationalister som föredrar att vara anonyma. De kan vara många och göra viktiga insatser för kampen. Vissa som är anonyma kan till och med göra mycket mer nytta än personer som är offentliga. Att generellt ondgöra sig över anonymitet är därför fel och det är i vissa fall kontraproduktivt att försöka pressa specifika personer som redan bidrar mycket att bli mer offentliga.

Det är dock ett faktum att det finns ett stort behov av människor som vågar vara offentliga. Vissa uppgifter, som ofta är väldigt viktiga, kan bara genomföras av personer som är offentliga med sin identitet; medan väldigt få uppgifter bara kan genomföras av helt anonyma personer. Bra offentliga företrädare är en viktig bristvara och därför måste man pusha på och uppmuntra fler nationalister att bli offentliga – det måste bland nationella finnas en kultur där offentlighet är ett ideal, men inte ett krav.

• 1. Särskilt den östtyska underrättelsetjänsten Stasi var banbrytande inom lågintensiv social terror som ingick i det man kallade Zersetzung och har uppenbara paralleller till hur t.ex. Säpo trakasserar nationalister genom orosanmälningar mot deras barn.