Minns ni ”rasistbrevet” som ett polisbefäl i Malmö sände till kommunalrådet Ilmar Reepalu förra året? Att säga sanningen resulterade nyligen i att polismannen fick sparken. Men vad var det egentligen för brev? Lät massmedia all fakta komma fram, eller valde man medvetet bort vissa detaljer för att en kritisk röst inte skulle lyckas nå ut till folkets bredare lager?

Det omtalade ”rasistbrevet” nådde massmedia i april förra året. Ett 44-årigt polisbefäl hade liksom många andra malmöbor kunnat bevittna hur Ilmar Reepalu tidigare under månaden helt ogenerat satt i TV-soffan och ljög för 98-årige Gustav Holmström om hur han skulle se till att denne skulle tas om hand och få vederbörlig vård. Gustav ser dåligt, kan knappt gå och har ont och hade dessförinnan nekats plats på äldreboende, vilket uppmärksammats av Sydnytt och skapat starka reaktioner.

– Jag har inga stora pretentioner – allt jag vill ha är som här [på sjukhuset]; ett rum med en säng och en toalett med ett tvättställ och det tycker jag efter alla mina många år här i Sverige att jag skulle ha rätt till vid min ålder, sade Gustav.

Löftet som Malmös kommunalråd avgav när han skulle ta hand om Gustav infriades aldrig, vilket skapade ännu starkare reaktioner. När Reepalu dessutom inte dök upp till en utlovad direktsänd debatt, en sändning som Gustav intresserad följde vid sin säng på sjukhuset, utan istället sände en av kommunens jurister för att släta över det hela, var måttet rågat.

Det var i denna stund som ”rasistbrevet” kom till. Efter att i åratal fått utföra smutsgöra för den socialdemokratiska regimen, medan han sett hur skattepengar lagts på främlingar i Rosengård istället för till svenskar som Gustav Holmström, skickade polismannen detta brev till kommunalrådet i vredesmod. Brevet var ingen myndighetssak – något sorts ärende mellan polis och kommun – utan ett helt igenom privat och informellt e-brev. Men eftersom polisbefälet i stundens hetta hade klämt in några ”olyckliga” – men för den skull inte osanna – formuleringar, gav detta ett då hårt pressat kommunalråd möjlighet att vända opinionen.
Reepalu sålde nyheten till media.

När pressen fick tag på ”rasistbrevet” inleddes en häxjakt i vanlig ordning och man åstadkom bland annat att en rättegång om hets mot folkgrupp inleddes mot polisbefälet. Men rätten ansåg att brevet inte var hets mot folkgrupp och polismannen gick fri.
Då fick han sparken istället.

Polisbefälet som – visserligen i vredens stund – visade civilkurage och hedersamt uppträdande genom att ge en präktig, nonchalant och förljugen politiker ett sanningens ord, fick alltså avsked från sitt arbete. Men kommunalrådet Reepalu, som med sitt skandalösa uppträdande skapat många upprörda känslor, sitter fortfarande kvar.

Det finns två ”olyckliga” formuleringar i brevet som massmedia tagit fasta på och citerat för att förvränga sammanhanget. Förhoppningen var att polismannen skulle framstå som en känslosvallande stolle som inte kan sköta sitt arbete professionellt. Inget organ inom etablerad media har hittills publicerat brevet i sin helhet. Nationellt Motstånd däremot har tidigare låtit de konkreta omständigheterna kring ”rasistbrevet” komma fram i ljuset.

Medias roll har varit att i möjligaste mån förvränga händelsen och få så många som möjligt att bli av uppfattningen att polisbefälet förtjänar avsked från sin anställning. Men trots deras ansträngningar har polisbefälet erhållit stora sympatier av medborgare som äger en egen förmåga att se verkligheten för vad den är. Även fast många ger sitt stöd i tysthet. Detta är uppenbart, för den svenskfientliga pressen inte minst.

Brevet i sin helhet:

• Publicerad:
  2006-01-13 00:00