I dagarna har det osat hett kring Malmö kommun efter dess vanvård av åldringen Gustav Holmström och en polismans starka reaktion mot detta. I etablerad media beskrivs brevet, som sändes till den socialdemokratiske kommunpolitikern Ilmar Reepalu, som ett ”rasistbrev”. Pressen har valt ut enstaka stycken, tagna ur sitt sammanhang, för att framhäva det ”rasistiska” och mörklägger den samhällskritik som brevet i övrigt innehåller. Vad står det i brevet och vad ligger bakom polismannens reaktion? Patriot.nu har granskat det hela och publicerar här brevet i sin helhet.

Malmö kommun sviker svensk åldring
Gustav Holmström är 98 år gammal och bor i Malmö. Han är ensam – hans hustru är död, de två barnen bor inte längre i Sverige och hans vänner har gått bort. Gustav ser dåligt, kan inte gå och han har ont och är sjuk. Just nu vill han bara en sak – att ha lugn och ro på sin ålders höst och att få bo på ett äldreboende. Inom loppet av en vecka har han tvingats flytta runt på universitetssjukhuset MAS:s olika avdelningar tre gånger. Sveriges Televisions Sydnytt har uppmärksammat fallet med Gustav och hur han har bollats runt bland olika instanser inom vården. Gustav Holmström är vad man kallar medicinskt färdigbehandlad – det betyder att eftersom han inte är akut sjuk så kan inte primärvården ta hand om honom. Ansvaret vilar då på Malmö kommun som i sin tur tycker att han skall bo hemma. Till Sydnytt säger Gustav Holmström så här:

Sydnytts reporter:
Kommunen vill att du flyttar hem.

Holmström:
Ja – och det är enligt min mening och min erfarenhet och absolut sista mening – det är en total omöjlighet att man enbart med hemhjälp skall kunna hjälpa mig i dessa, mina sista, dagar.

Han säger vidare:
Jag har inga stora pretentioner – allt jag vill ha är som här [på sjukhuset]; ett rum med en säng och en toalett med ett tvättställ och det tycker jag efter alla mina många år här i Sverige att jag skulle ha rätt till vid min ålder.

Malmö kommun och Ilmar Reepalu bryter löfte till åldring
Visst har han rätt? Visst ska väl en gammal man som Gustav ha rätten att tas om hand i sina sista dagar – men kommunens tjänstemän står på sig – Gustav skall bo hemma och får klara sig själv. Den vrede som detta beslut väckte bland Malmös svenska medborgare var så påtaglig att den nästan gick att ta på. Malmö kommuns styrelseordförande Ilmar Reepalu satt den 14 april i TV-soffan och lovade att Gustav skulle tas om hand. Gustav skulle få den vård han så väl behövde hette det. Reepalu stod dock inte vid sitt ord – Gustav erbjöds aldrig en plats på ett äldreboende som han lovats, istället ville kommunens tjänstemän åter flytta Gustav – denna gång till ett korttidsboende. Detta boende skall vara i sju dagar sedan får Gustav återigen packa sina tillhörigheter och flytta.

Utlovad direktsänd debatt blev aldrig av
Sedan den politiska oppositionen sett att man kunde plocka politiska poäng på det folkliga missnöje som uppstått valde man att slå på stortrumman. En direktsänd debatt i fullmäktige skulle behandla Gustavs öde. På plats fanns TV-kameror och reportrar från ett flertal radiostationer tillsammans med ett antal – med rätta uppretade – vanliga medborgare. Gustav själv satt i sin säng på sjukhuset och följde intresserat sändningen från kommunhuset på sin TV – men någon debatt blev det inte tal om. Reepalu och hans kollegor valde i sann demokratisk anda att fly fältet och skickade fram kommunens jurist som torrt förklarade att det enligt regelverket inte fick föras någon debatt som rör en myndighets utövning mot en enskild person i kommunfullmäktige. Politikerna valde alltså som brukligt är att mörklägga frågan. När Sydnytt försöker ställa frågor till Reepalu vägrar han svara, han vill inte medverka i något som bandas – varken ljud eller bild.

Staten tjänar inte folket
Fallet med Gustav Holmström och Malmös flyende politiker är intressant, dels för att det visar på det svenska välfärdssystemets allt större revor och hål genom vilka våra äldre handlöst faller – men det visar också våra politikers fega och hänsynslösa sätt när det gäller omhändertagandet av det folk de så många gånger svikit.

Vid sidan om de övergrepp som främst unga svenskar utsätts för av främlingsgängen på gatorna så utsätts hela den svenska befolkningen av ett än värre övergrepp i det att den svenska staten inte längre gör sitt jobb. Statens enda uppgift är att se till så att folket – som utgör staten – har det så bra som möjligt. Staten skall se till att folket kan utvecklas inom sina egna kulturella ramar, att folket välmående kan leva och verka i landet efter sin egen övertygelse för nationens bästa och att när livet går mot sitt slut; när människorna som vigt sitt liv i samhällets tjänst når sina sista dagar – att dessa då tas om hand på ett värdigt sätt. Den svenska staten av idag uppfyller inte dessa grundläggande plikter.

Polischef får nog – skickar brev i vredesmod
Men vad händer när en av statens egna knektar får nog och revolterar? Vad händer när en av de personer som tidigare tyst utfört det smutsgöra som krävs för att hålla främlingshorderna något så när i schack? Efter det att fallet med Gustav Holmström uppmärksammats i Sydnytt hände just detta. I tisdags skickade ett befäl inom Malmöpolisen ett brev till Malmö kommuns högsta representant, regimens trogne hantlangare och landsförrädare av rang, Ilmar Reepalu. Brevet som återges i fulltext nedan visar på den desperation som många medborgare känner inför vanstyret av Sverige. Polismannen, vars namn vi väljer att inte nämna, skriver till Ilmar Reepalu, just med anledning av Gustav Holmström, som vi berättat om ovan.

Brevet är som ni ser skrivet i vredesmod. Till en början är tonen hövlig för att mot slutet avslöja brevskrivarens verkliga känslor för det etablissemang som han vet styr kommunen. Till en annan socialdemokratisk politiker skriver polisbefälet:
Hur i helvete har du och dina sossekollegor mage att behandla en gammal människa, Gustav 98 år, så illa? Jag vill kräkas på dig ditt jävla sosseas! Du och Reepalu är några jävla svin som inte borde fötts till världen.

Polisbefälet försöker sätta ord på vad han och många med honom känner men orden tar helt enkelt slut. Vad gör en människa när orden tar slut? Hur kan man fortsätta att fungera i ett samhälle som blivit vansinnigt? Svaret är för oss patrioter enkelt – vi kan kämpa för en bättre dag! Genom att viga vår tid till att bekämpa den sjuka organism som så tragiskt bitit sig fast i den svenska samhällskroppen kan vi fortsätta att leva och verka i detta samhälle utan att bryta ihop och utan att hemfalla åt kortsiktiga vredesutbrott riktade mot regimens förespråkare.

Tänk om fler poliser som likt befälet i Malmö insett hur regimen fungerar valde att göra något åt saken? Tänk om enbart en av de säkert hundratals poliser som tröttnat på att varje kväll bedriva ett ändlöst krig i miljonprogrammets betongghetton eller att övervaka krogköer i jakt på dörrvakter som avvisar främlingar – tänk om enbart en av dessa skulle viga så lite som tio minuter i veckan åt att göra något. Tänk om han eller hon som ser verkligheten på andra sidan om etablissemangets censur skulle sammanställa de händelser som lokal massmedia tystat ned och mörklagt för att sedan skicka denna sammanställning till vår redaktion – skulle inte saker och ting kunna förändras då? Jo, så är självklart fallet – och detta vet etablissemangets företrädare.

Förbud mot att kritisera socialdemokrati och mångkultur
Därför är det inte konstigt att polisbefälet i just detta fall nu står inför uppsägning – detta trots att han inte begått något brott. Ett exempel måste statueras, renegaten måste hängas. Trots att hans brev inte är att betrakta som brottsligt – inte ens när det ställs mot censurlagen hets mot folkgrupp – verkar nu krafter för att han skall avskedas. Vi kan bara rekommendera att nästa gång en av lagens väktare väljer att tala sanning om vad som sker – kontakta då oss! Vi garanterar din anonymitet, vi backar inte för sanningen och vi slåss för din rätt att uttrycka dig fritt!

Socialdemokratins Sverige – ett ovärdigt samhälle
Låt oss avsluta med Gustav Holmströms ord om att det som nu sker inte är ett värdigt slut på ett långt och verksamt liv, detta att förhållandena skall vara så som de är nu. Gustav har rätt – det är inte värdigt att bli behandlad så som Gustav blir, det är heller inte värdigt att en polisman skiljs från sin anställning efter åratal av trogen tjänst enbart för att han sagt sanningen. Det är inte värdigt en stad som Malmö eller ett land som Sverige att gå detta slut till mötes.

Vi lever helt enkelt i ett ovärdigt samhälle – ett värdelöst samhälle. Låt oss bygga ett bättre!

• Publicerad:
  2005-04-23 00:00