Dagens datum 7 mars: Denna dag år 1785 blir ön Saint-Barthélemy en svensk koloni. Saint-Barthélemy utgör en grundsten i ”den svenska slavhandeln”, men hur utbredd var denna egentligen?
Gustavias hamn i Saint-Barthélemy.
På senare år har ”den svenska slavhandeln” blivit ett begrepp inom politiken och massmedia. Socialdemokraten Hillevi Larsson har motionerat om en minnesdag i Sverige, folkpartisten och före detta integrations- och jämställdshetsministern Nyamko Sabuni har talat inför FN om ”Sveriges delaktighet” i den transatlantiska slavhandeln, miljöpartisten Gustaf Fridolin har gjort dokumentären ”Vår mörka historia” som visats i Bonnier-kanalen TV4.
Syftet med att detta görs till politiska frågor i riksdag, FN samt massmedia är att frammana skuld hos svenskar inför oförrätter som skett för århundraden sedan. Målet med det hela är att denna skuld ska tvinga svenskar att acceptera massinvandring och mångkultur av idag.
”Den svenska slavhandeln” lever än – i massmedias värld. Och de artiklar som skrivs om denna del av Sveriges historia är ofta mycket överdrivna eller felaktiga. Exempelvis kunde bara i veckan Bilan Osman, i en artikel om att svenskar är rasister, sprida felaktigheter som att ”Sverige spelade en stor roll i den transatlantiska slavhandeln”.
Från den svenskfientliga propagandafilmen ”Vår mörka historia”.
För i verkligheten var Sveriges inblandning i den transatlantiska slavhandeln minimal. Den var så liten att databasen Trans-Atlantic Slave Trade Database inte redovisar Sveriges del separat.
Enligt forskare vid Emory University, som utfört den hittills mest detaljerade kartläggningen, ska endast 10 svenska slavskeppstransporter ha förekommit mellan 1600 till 1800-talet. Enligt samma kartläggning ska sammanlagt 34 941 slavtransporter ha skett över Atlanten. Den svenska regeringen har räknat antal svenska transporter till 50. Detta innebär att de svenska transporterna utgjorde antingen 0,2 promille eller 0,14 procent av samtliga transporter.
Den enda koloni som Sverige hade under en längre tid var den lilla västindiska ön Saint-Barthélemy. Ön, som är ungefär lika stor som Lidingö, hade koloniserats av fransmännen och hamnade i svensk ägo 1784 (den togs över av Sverige formellt 1785). Den svenske kungen Gustav III undertecknade ett traktat som innebar att Sverige fick Saint-Barthélemy och att Frankrike kunde lagra varor tullfritt i Göteborg.
Det var inte en helt lyckad affär. Saint-Barthélemy är en av de minsta öarna på Västindien, saknar färskvatten och odlingsbar mark. Simon Bérard, den svenska generalkonsuln i den franska staden L’Orient, skrev:
Den (Saint-Barthélemy) är en mycket obetydlig ö, utan strategisk position. Den är mycket fattig och torr, med en synnerligen liten befolkning. Bara salt och bomull produceras där. En stor del av ön utgörs av sterila klippor. Ön har inget sötvatten; alla brunnarna på ön ger bara bräckt vatten. Vatten måste importeras från närliggande öar. Det finns inga vägar någonstans.
Öns hamn var det enda som kunde användas och de flesta slavarna arbetade därmed som hamnarbetare. Inom kort började svenskarna på plats i Saint-Barthélemy anlägga vägar och bygga infrastruktur kring hamnområdet. Staden Gustavia (som möjligen var en utbyggnad av den franska staden ”Le Carénage”) byggdes efter Gustav III. Gustavia finns kvar än idag och har 2 300 invånare.
På ön talades engelska och franska (liksom idag) och lagarna skrevs på franska eller engelska. Det fanns som mest cirka 2000 fasta slavar på ön. År 1819 bodde det 4 587 personer på ön varav 2 849 färgade. Av dessa 2 849 var 2 033 slavar, resten fria män.
År 1785 förklarades ön som frihamn och handeln drevs genom Svenska Västindiska Kompaniet. Initiativtagare till Västindiska kompaniet var för övrigt, enligt C. Vilhelm Jacobowsky i boken ”Göteborgs Mosaiska Församling 1780-1955”, juden Simon Abraham. Jacobowsky skriver i sin bok hur Abraham ”antogs 24 september 1731 till det nygrundade Ostindiska kompaniets mäklare och var tillika initiativtagare till svenska västindiska kompaniet”. Således var den translatlantiska slavhandeln även för ”svensk” räkning ledd av judar. Denna detalj förekommer dock inte när massmedia skriver om svenskarnas delaktighet i den transatlantiska slavhandeln.
Svenska Västindiska Kompaniets traingelrutt. Enligt judiska källor var juden Simon Abraham initiativtagare till denna handel.
Missförhållanden bland slavägare förekom, även om det var sällsynt. Forskaren Fredrik Thomasson har fått tag i 1000 domstolsprotokoll från åren 1785-1820 vilka mestadels handlar om piskrapp för olika lagöverträdelser. Även om slaveri kan betraktas som en ond sak i sig (men som vid denna tid vare sig svenskar eller vita var ensamma om) var tillvaron på Saint-Barthélemy inte alls särskilt farlig. Enligt Thomasson finns exempel på några få slavägare som gick över gränsen (och dömdes i domstol för det). SVT skriver att ”de värsta skräckexemplen om barbarisk behandling av slavar har Fredrik Thomasson inte hittat”, vilket skulle kunna tolkas som att inget anmärkningsvärt skedde.
Saint-Barthélemy såldes tillbaka till Frankrike år 1878.
Under åratal har vita i stort anklagats för att ligga bakom den transatlantiska slavhandeln. Nordfront har dock tidigare, med hjälp av historiska källor, kunnat visa att den transatlantiska slavhandeln i stort sett styrdes av judiska slavhandlare, och rederier som var judiskt ägda. I USA fanns det även fler judiska än vita slavägare proportionellt sett.
Artikeln publicerades ursprungligen 2014-03-07.
Hoppa till huvudinnehåll
