GRANSKNING. Det går inte en dag utan att vi nås av exempel på dåligt polisarbete, märkliga domar och en total likgiltighet från maktens sida vad gäller att åtgärda uppenbara strukturella felaktigheter gällande rättvisa och säkerhet för det svenska folket. Nordfront har tittat närmare på detta och upptäckt intressanta samband som kan förklara en hel del. Bland annat hur ett feministiskt nätverk gravt lyckats infiltrera svenskt rättsväsende. I denna artikelserie får vi också ta del av skådespelaren och författaren Jonas Indes personliga upplevelser och slutsatser.

Del 1. Gräv där det luktar illa
Del 2. Humanismen som alibi
Del 3. Kungar, skurkar och advokater
Del 4. Jonas Inde – familjer splittras över hela världen

Han kallar sig för evig paria, delvis på grund av att han sympatiserar med Nordiska motståndsrörelsen. Men han säger också att det inte spelar någon roll längre. Har man förlorat ett barn, så kan man lika gärna vara öppen med vad man tycker och tänker. Han väljer här att medverka med namn med motiveringen att han tror att det finns folk som fattar. Framförallt att här finns en liten pojke som behöver sin pappa.

Jonas Inde är bland annat skådespelare och författare. Han är kanske mest känd för sin medverkan i Killinggänget, men är senast aktuell på film i den svenska deckarserien Rebecca Martinsson 2017. Gällande författarskapet vill han just nu särskilt lyfta fram dokumentärromanen om den livstidsdömde amerikanen Rod Ferell som han tillbringade tid tillsammans med, i ett försök att förstå både djup och yta i den tragiska historien om ett barn som dödade två människor – ett barn som han kan känna en viss samhörighet med, då en gemensam nämnare är att det barnet hade behövt sin far, men förnekades den rätten.

Jonas Inde tillsammans med Rod Ferell. Foto: privat.

Jonas Inde är en mästare på ord. Men ibland, säger han, har han kanske svävat ut lite väl mycket när det gäller sina personliga känslosvall, iklädda just ord, och syftar främst på den dom som nyligen förkunnade att han ska avtjäna fyra månader i fängelse. Det var en höjning från tingsrättens dom på 1 månad.

Ur tweeten: ”Jag kan slå ihjäl hela jävla @Aftonbladet, @danielswedin @oisincantwell @fvirtanen. Så onödigt allt ni gör, så förljuget, OCH DET VET NI! ”

På Flashback har människor debatterat saken och det finns röster som försvarar honom. Någon säger att fyra månader är ett hårt straff som bara kan drabba en vit man i detta land. Andra är inne på att det handlar om att liten klick inom mediavärlden använder rättsväsendet som ett verktyg för att ”tufsa till en skarp tunga som lyckats förlöjliga dessa herrar”. Ytterligare någon poängterar att de formuleringar som här användes inte av någon vettig människa skulle kunna tolkas som riktiga hot. Det som torde vara viktigast i sammanhanget är väl dock att han erkänt att han gjort fel. Han är en sång- och dansman, säger han, och avskyr tanken på att bli betraktad som kriminell.

— Det jag har dömts för handlar om ren och skär politik, och framförallt är det en maktdemonstration. Jag må ha haft en del svackor i mitt liv, med bland annat ett psykiskt illamående, men jag är ingen människa som på riktigt är farlig för någon annan. Inte på något annat sätt än att mina åsikter anses vara det.

Här kan det vara relevant att stanna upp och jämföra två olika domar. Oavsett vilken personlig åsikt man har om Jonas Inde och det brott han begått så bör man fundera över om det är rimligt att en sedan tidigare ostraffad person som skrivit några ord i affekt på Twitter döms till fyra månaders fängelse, samtidigt som en rasfrämling, syriern Mohammed Maaz, ungefär vid samma tid, döms till ynka två månader efter att mycket brutalt ha våldtagit en trettonårig flicka på en toalett.

LÄS MER: Våldtog 13-årig flicka på toalett – fick 2 månader fängelse

Jonas Inde beskriver vidare sin syn på rättsväsendet av idag, som han menar är förgiftat.

2006, samma år som de tidigare beskrivna feministiska nätverken Hilda och Ruben började formera sig, genomfördes nämligen också en mängd ändringar i föräldrabalken, hela 15 stycken. Bland annat: ”för att gemensam vårdnad ska vara aktuell så skall föräldrarna ha en förmåga att kunna samarbeta i frågor som rör barnet.” Jonas Inde menar att just denna formulering idag systematiskt används emot männen.

En kvinna kan på olika sätt göra sig omöjlig att samarbeta med, och oavsett graden av trovärdighet så träder dock oftast rättsväsendet till kvinnans försvar. Inte bara det – systemet till och med coachar kvinnan till att göra sig omöjlig, efter en prejudicerande dom i Högsta domstolen 2007, då mamman fick ensam vårdnad efter att paret inte kom överens.

Detta är en värld han tvingats befatta sig med under många år, på grund av en vårdnadstvist som pågått ända sedan 2012. Den historien inleds i och med att relationen med barnets mamma avslutas. Han blir i samband med detta orolig för henne, utifrån en problematik hon kämpar med, och han hjälper henne in på ett behandlingshem.

Saken borde där ha varit på väg åt rätt håll, men en bit in i behandlingen tar dock situationen en märklig vändning. En kväll i oktober får kvinnan hjälp med att överrumpla en barnvakt för att hämta den då 11 månader gamla sonen från sitt hem. Såvitt han vet har det aldrig någonsin hänt att en person på detta sätt fått lämna ett behandlingshem för att hämta ett barn, och när han senare får veta att det är en av kvinnans väninnor och hennes sambo som hjälpt henne med detta så förstår han att allt inte har gått rätt till.

Under tingsrättsförhandlingen framkommer det vidare att sambon arbetar som polis – men att han har gjort detta ”som privatperson”. Jonas Inde är säker på att någonting har hänt bakom kulisserna, men kan inte förklara exakt vad. Historien kommer dock att ta ytterligare, märkliga vändningar.

I tingsrätten förlorar han vårdnaden om sin son. Han får till skänks några timmar då och då, men inte mycket mer. Och det är där, i tingsrätten, som Jonas Inde får sin tilltro till svenskt rättsväsende fullständigt raserat.

Innan hade han ändå trott att det existerade något som heter lag och ordning, rättvisa. Idag vet han att det bara är godtycke som gäller. Överläkaren i psykiatri, Jeanette Lorin, vittnar till hans försvar under förhandlingen. Efteråt säger hon:

— Fattar inte varför jag vittnade. Vad ska dom med vår expertis till, de lyssnar ju ändå inte.

Hon menar att mammor med bipolär diagnos får ensam vårdad om barn på parad. Därtill framgår av ett intyg att han vid ett tvångsvårdstillfälle var mer påverkad av den pressade situationen än av den bipolära diagnosen.

När Jonas Inde vid ett tillfälle befinner sig på resande fot så försvinner ett råmanus som han arbetat med ett tag.

— Jag gjorde ingen stor sak av det. Tänkte att jag lagt bingen någon annanstans. ”Det ordnar sig, jag hittar den.” Men en syn jag placerade i förnekelse var när jag satte nyckeln i dörren efter att ha varit bortrest i en månad – jag tyckte att dörren såg annorlunda ut. Några månader senare anlitade jag några snickare att bygga om mitt arbetsrum till rum åt min son, min son. Då kallade snickarbossen ut mig i trapphuset. ”Om det är inte är du som har gjort det här, så har du haft inbrott. Eller så har någon försökt göra inbrott.”

Indes dörr som visar spår efter ett eventuellt inbrott. Foto: privat.

— Min spekulation och övertygelse: Hovrätten utökade inte tingsrättens minimala dos umgänge med sonen det minsta på grund av texten som stals av mig, en författare, och som lämnades in till hovrätten. Men det kan de ju inte erkänna. Texten är dessutom stöldgods. Men det får jag inte bevisa. Polisen la ner ”egenmäktigt förfarande” 2014.

”Selfie” utanför Polishuset efter anmälan. 6 februari 2014. Foto: privat.

Undertecknad har fått ta del av texten och kan konstatera att den inte på något sätt – utifrån ett logiskt resonemang – kan betraktas som en verklighetsskildring. På samma sätt som orden i affekt, gentemot Aftonbladets journalister, inte kan sägas utgöra något konkret hot.

Det Jonas Inde särskilt vurmar för just nu är att peka på att samhällsutvecklingen går åt helt fel håll. Han menar att det så kallade goda laget är så fel ute. Han ställer sig frågan om det verkligen är de fruktansvärda ”nazisterna” som är de onda. Han vill mena att det är helt tvärtom. Och har sedan länge mått väldigt dåligt över att inse hur samhället är beskaffat. Han menar vidare att det i ett sunt samhälle är barnens bästa som ska stå i fokus. Att männen håller på att försvinna strider mot detta självklara. För barnens skull behöver vi både män och kvinnor.

— Vad feminismen står för på djupet i detta sammanhang torde vara detta: Mer värdegrundsbaserad rättvisa, mer godtycke – kommunism alltså. Det är ett faktum att svenska barn stadigt har mått allt sämre sedan 80-talet. Skulle det bero på ökad skärmtid? Nej, politikerna vill såklart inte att man kommer fram till vad det beror på. Vi har förstört familjen totalt under produktivitetens fana. Familjer splittras över hela världen just nu.

Undertecknad ber Jonas beskriva ett fint minne av sin son, och då berättar han om ett ovärderligt möte:

— Jag besökte honom på en fotbollsträning i Ludvika i juni förra året. Vi hade inte träffats på över ett år och jag var nervös för att kontakten skulle vara bruten, att det skulle vara som att börja om på nytt. Massa vuxna och barn där. Jättefin dag, soligt. Fin fotbollsanläggning, den i Östansbo. Jag förstod att ungarna skulle få spela på gräsplanen och blev glad. Jag mindes grusfotbollen uppe i Umeå, hur sällan vi barn släpptes ut på det ömtåliga Västerbottensgräset, hur lyckliga vi blev när vi fick spela fotboll ”på riktigt”. Lite symboliskt upptäckte jag min son på andra sidan av ett stängsel vid korvkiosken. Jag satte mig på huk och sa: ”Vem är det här då?” Han granskade mig i några sekunder. ”Pappa!” kom det sen. Och ett stort leende. Så sprang han runt stängslet och rakt in i min famn. Det tog några sekunder, sen var vi far och son igen.

Idag bor Jonas Inde i en idyll, med havet på gångavstånd – och sonen tillåts hälsa på då och då. Livet är med andra ord rätt bra. Han drömmer dock om att i framtiden starta en getfarm. Bonde söker fru:

— Det finns några ladugårdar här som står nästan tomma och inte kommer till användning. Ska det vara boskap här ska det givetvis vara getter. Osten är den godaste av alla och getter är ju små poeter allihop, jag känner omedelbar respekt för en get, aldrig för ett får. Man tänker bättre om man får umgås med getter på dagarna, tänker jag. De ska gå fritt relativt nära huset. Det finns gamla betesmarker från tidigare generationers bönder här, busenkla att inhägna. Minus: Getter ska visst kunna stinka nåt sanslöst. Men vad jag har läst mig till så gäller det endast bockarna. Därför är bara tjejgetter välkomna till ön. Men vi låter givetvis en bock åka färja hit en gång om året, så får han härja loss med tjejerna i några dagar, sen färjan tillbaka till fastlandet med bocken. Bara bocken gör vad han ska så kan tjejerna mjölka 10 månader om året. Vad sägs om att döpa Skandinaviens förnämsta getost till Systerskapet?

Tiden mellan januari till mars är den stora utmaningen för getfarmen. Då är det ensamt och mörkt och kallt på ön. Men inte om man är två.

Jonas Indes paradis. Foto: privat.

I dagarna pågår en crowdfunding-kampanj. Jonas Inde vill gärna släppa boken om mannen som hade behövt sin far – på engelska. I och med att inget bokförlag vill ha med honom att göra så bör varje person som värnar om yttrandefriheten gå in och stödja honom i detta.

Stöd Jonas Indes bokprojekt via Kickstarter.


  • Publicerad:
    2018-04-23 18:00