”Gängbråk”, ”skinnskallar”, ”ungdomsgäng” – massmedia förnekar sig aldrig när det kommer till att avdramatisera, om än så sublimt, brott som har sitt definitiva ursprung i det svenskhat som närs av främlingarna i Sverige. Tre personer, nej, tre kamrater knivhuggna av främlingar i Blomstermåla, och en mycket modest mediebevakning. Vi vet alla hur rubrikerna sett ut om rollerna varit omvända denna valborgsmässoafton 2006.
Jag lider för varenda svensk som drabbas av det svenskhat som främlingarna bär inom sig och som på daglig basis ansätter svenskar runt om i vårt land – svenskar som allt som oftast inte anser sig vara vare sig ”främlingsfientliga” eller anhängare till någon nationell organisation. Nej, vare sig ”främlingsfientlighet” eller nationell aktivism gör att man automatiskt kvalar in för att råka ut för främlingsvåldet. Snarare är det tvärt om eftersom de flesta nationella inte försätter sig i sådana situationer som vanliga altruistiska svenskar gör. Vi känner främlingen, vi vet hur de fungerar så pass bra att vi undviker situationer där de får övertaget. Vi tror inte på alla dessa lögner systemet sprider och låter oss inte luras till att ”tappa garden” vilket allt som oftast gör att främlingsgängen hellre söker andra ”byten” än oss. Vi uppför oss inte som besegrade, vi uppför oss som svenskar! Och bara denna stolthet gör oss till en svårare nöt att knäcka.
Jag är övertygad om att främlingarna som högg mina kamrater i Blomstermåla inte hade räknat med det som skulle ske. Nejdå, deras planer var att läxa upp några ”svennar” och bara det faktum att de själva var 15 man starka medan kamraterna endast var sju borgade för att främlingarna skulle få en lätt seger. Antagligen var det inte första gången dessa främlingar ägnade sig åt oprovocerade överfall och annan brottslighet, hur förklaras annars knivarna? Nejdå, de hade nog jagat en och annan svensk tidigare och deras modus operandi följer till punkt och pricka hur det går till från norr till söder i vårt land när främlingarna går på jakt.
Man började med att försöka ingjuta mod i sig själva genom att kasta ur sig hotelser, förhoppningsvis skulle offren då bli osäkra. Sedan började man förfölja de tilltänkta, men då gick något fel. Det var nämligen inte vanliga svenska ungdomar man gett sig på utan politiskt övertygade nationella aktivister. Istället för att försöka lugna ner situationen och acceptera förolämpningar slår dessa svenskar tillbaka med vrede och jagar främlingarna på flykten. Under tumultet blir tre av kamraterna knivhuggna då en eller flera desperata och skräckslagna främlingar inser att det absolut inte gick som de planerat.
Gudarna ler mot den modige och detta kan vi hålla för säkert eftersom endast ödet gjorde så att en av kamraterna inte mötte döden denna valborg. Jag talade med honom under gårdagen och han lät lika lugn och sansad som han brukar göra då han ibland ringer mig. Kan man känna annat än stolthet över dessa kamrater? Det är vid sådana här tillfällen man känner att de allt finns en hel del jävlar anamma kvar i svenskarna och att många av dem söker sig till våra led. Nog blev de rädda när vidden av skadorna uppdagades och nog kände de den där känslan när adrenalinet pumpar ut i kroppen innan angreppet. Naturligtvis gjorde de det; kamraterna är goda människor, vanliga människor med en ovanlig egenskap – de vägrar se sig som besegrade eller som slagpåsar för allsköns främlingar som inte är önskvärda här.
Det här var inte första gången aktivister hamnat i dylika situationer, det händer med jämna mellanrum eftersom främlingarna då och då genom slumpen stöter på dem och misstar dem för att vara lätta offer. Att det däremot går så långt att livet hänger på en sådan skör tråd som denna gång är mer sällsynt. Men namn som Daniel Wretström och James Waite vittnar om att mord inte är helt ovanliga. Varför skulle de vara det? Var och varannan främling vandrar om kring beväpnad med kniv, eller andra vapen. Det pågår ett raskrig där ute, så enkelt är det!
Media gör sitt bästa i att åtminstone försöka tona ner det hela genom att använda benämningar som ”skinnskallar” och att bråket föranleddes av någon ”provokation”. Jag vet att kamraterna inte är skinnskallar, inte ser ut som skinnskallar eller uppfyller den bild av skinnskallar som allmänheten har (vilken är orsaken till att media använder ordet). Man vill att folk skall göra sig en bild av några rakade unga killar med svarta kläder och kängor som skränande går förbi ”invandrarungdomarna”. Man säger det inte rakt ut eftersom det inte var så, men man använder en skrivteknik som får läsare att tro det.
Saken är den att kamraterna skulle fira valborg, de såg ut som svenska ungdomar gör mest och de betedde sig så som det tillkommer en aktivist i Motståndsrörelsen. Och det var just därför främlingarna valde att ge sig på dem; eftersom de trodde att de skulle vara lätta offer. Nu var så inte fallet. Och som sagt, vi vet alla hur media hade reagerat om det varit tvärtom. Jag tänker inte ens gå in djupare på det.
Händelsen på Valborg i Blomstermåla var vare sig första eller sista gången de objudna gästerna som försöker göra sig till herrar i vårt land angriper svenskar. Det kommer att bli värre och blodigare. Och fram till dess att svenskar i gemen anammar en mer överlevarinriktad mentalitet (eller kanske snarare krigisk) kommer främlingarna bli djärvare och mer aggressiva. Men vindarna vänder, så mycket står klart och vi vet att svenska ungdomar i gemen slår tillbaka alltmer – och då inte bara uttalade nationella sådana. Överlag dras de etniska gränserna upp och konflikterna följer det mönstret. Ungdomarna har sett vuxengenerationernas undanfallenhet och feghet inför det samhälle de skapat och de vill inte bli som sina föräldrar. De tänker inte tassa på tå för att inte stöta sig med ”invandrarna” eller det politiskt korrekta samhället. Nej, de vill snarare sätta en dolk mellan skulderbladen på det mångkulturella samhället och återerövra den ära och heder deras föräldrar dragit i smutsen.
Svenska motståndsrörelsen gör sitt bästa för att kanalisera dessa ungdomars energi och kämparglöd så att det får storskalig effekt. Även vi vet att vi lever i ett pågående raskrig. Det vet också kamraterna i Blomstermåla som med bravur återupprättade litet av Rasens heder. Och än bättre, de kommer att fortsätta göra det genom den politiska kamp för vårt folk som de svurit sig till! En kamp som förs varje dag i vårt land av modiga kvinnor och män.
Läs även: Tre patrioter knivhuggna av främlingsgäng.
Hoppa till huvudinnehåll
