Svensk konsensuskultur upprör och fascinerar brittisk journalist

LÖGNPRESSEN. En brittisk Sverige-korrespondent jämför debattklimatet i Sverige med det i sitt land. Han beskriver träffande flockmentaliteten hos svenska mainstreammedier utan att gå in på deras ägandestruktur och politiska agenda.

Det har många gånger påpekats att svenska mainstreammedier omfattar en konsensuskultur där man konsekvent slickar den rådande makten istället för att ifrågasätta den. Även i Storbritannien har medier en agenda.

Däremot saknas samma ”ordning i leden”. Richard Orange, Sverige-korrespondent för tidningen Daily Telegraph beskriver i Aftonbladet ett brittiskt debattklimat där det pågår en ständig kakafoni med häftiga meningsutbyten och veritabla sammandrabbningar. Han skriver:

Vi vill i princip hitta nyheter eller vinklar som upprör allmänheten så mycket som möjligt, och oftast de som är mest jobbiga för myndigheterna. Vi känner inget ansvar för hur samhället i stort ska hantera en kris. Det är regeringens jobb, inte vårt. I Sverige, har journalister en starkare ”public information”-roll, och känner ett större ansvar att hjälpa samhället att fungera.

Orange har i en rad artiklar skrivit om coronakrisen och det är i ljuset av denna som han jämför debattklimatet i de båda länderna:

När dödstalen i Sverige började stiga kraftigt i april, blev mina redaktörer i London otåliga. Var är reaktionen i medierna? Från oppositionspolitikerna? Från allmänheten? De ville ha arga röster från ledarsidorna, pudlande ministrar, avgående tjänstemän och en totalt ny strategi. Men i flera veckor hände nästan ingenting.

Han påtalar i detta sammanhang ”den låga takhöjden” i svensk debatt:

När de 22 forskarna i början av april började kritisera Sveriges strategi, behövde statsepidemiologen Anders Tegnell bara lätt ifrågasätta deras statistik för att ett rungande mediedrev skulle tysta dem.

Orange skildrar sedan hur svenska mediers efter denna vändning bytte fokus och nu istället riktade all sin uppmärksamhet mot de (få) länder som hade en ännu sämre utveckling och han häpnar över en sådan välregisserad manöver och sådana väldresserade journalister.

Angående orsakerna till skillnaden mellan det svenska debattklimatet och det brittiska kommer han nu fram till följande:

Min slutsats är att journalister och redaktörer i Sverige inte har samma yrkesetik som journalister i Storbritannien.

När det gäller coronakrisen så är enligt Orange det allvarligaste sveket som svenska medier gjort sig skyldiga till dels att man berövat allmänheten halva bilden av läget, dels att man underlåtit att ställa ansvariga myndigheter till ansvar för vad han ser som ett misslyckande.

Samtidigt förklarar han sig vara osäker på om han föredrar ”oklarheten, halvfriheten men lugnet” i svenskt debattklimat eller ”hätskheten, oförsonligheten och konfliktvilligheten” i brittiskt debattklimat.

Orange går i artikeln inte in på skillnader mellan mainstreammedier och alternativa medier i de båda länderna, lika lite som har går in på olika mediers ägandestruktur och därav följande journalistiska agenda.

Sprid artikeln på sociala medier!

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och skapa ett konto här.

Prenumerera
Meddela om
0 Kommentarer
Inline Feedbacks
View all comments