GENUS. En docent och forskare inom teknisk mekanik vid Kungliga Tekniska Högskolan reflekterar över den politiska styrningen av forskning i Sverige idag och uppmanar Vetenskapsrådets generaldirektör att släppa forskningen fri.

Erik Lindborg, docent i strömningsmekanik vid KTH, berättar att han nyligen var inne på Vetenskapsrådets hemsida då han avsåg skicka in en ansökan om medel till ett forskningsprojekt rörande ”svaga stötvågor i akustiska fält”.

Han upptäckte då till sin förvåning att det i år krävs att man anger ”om köns- och genusperspektiv är tillämpligt” på den forskning man söker för. Dessutom fanns det ett krav på att man motiverar sitt svar, oavsett om det är nekande eller jakande.

Vetenskapsrådet har nämligen av ”regeringen fått i uppgift att verka för att köns- och genusperspektiv inkluderas i den forskning som finansieras”, en uppgift som ”är ett led i regeringens arbete för jämställdhet” och ”syftar till att främja forskningens kvalitet och nytta”.

Lindborg konstaterade att det är lätt att se vilken ideologi man bör anamma som forskare får att lätt nå framgång men han ville för egen del avstå från ”att passera löjlighetens gränser”. Kanske någon annan skulle lyckas klämma in lite genusperspektiv i ett forskningsprojekt om Westfaliska freden, teoretiserar han ironiskt.

Erik Lindborg kommer ändå fram till att även om sådan här politisk styrning av forskningen kanske syns harmlös vid en första anblick, kommer den ”på längre sikt skada forskningens kvalitet”. Han påpekar att ”all historisk erfarenhet visar att forskning som utförs under uttalade eller outtalade förväntningar på ett visst ideologisk innehåll blir sämre än forskning som utförs i ett fritt klimat”.

Lindborg konstaterar att idéklimatet i samhället har förändrats och säkert kommer att förändras än mer, åt det nationella hållet:

”De forskare som idag känner sig bekväma med krav på ’genusperspektiv’ kommer garanterat känna sig mindre bekväma med krav på ’nationella perspektiv’ den dag de dyker upp”.

För Lindborg leder dock politisk styrning av forskning alltid lika fel oavsett färgen på den bakomliggande ideologin. Han ger dessa exempel från historien:

* Den ukrainske biologen Trofim Lysenko ansåg sig ha bevisat att förvärvade egenskaper automatiskt går i arv. Denna forskning och dess rön hyllades av de sovjetiska myndigheterna, vars ideologi ”framhöll miljöns betydelse framför det biologiska arvet” men tillämpningen av den politiskt styrda forskningen fick katastrofala konsekvenser för det sovjetiska jordbruket.

* Med lika oblida ögon betraktar Lindborg forskningen som bedrevs på Statens Institut för Rasbiologi under förra århundradet, då ”svenska forskare åkte runt på landsbygden och mätte skallar”. Lindborg bortser här från det faktum att för såväl människor som för andra arter är ras, till skillnad från ”genus”, en vetenskapligt belagd biologisk realitet.

Skribenten påminner om att forskare alltid måste ha integritet och alltid ”vara speciellt misstänksamma mot föreställningar som ligger i samklang med den rådande tidsandan”. Lindborg hänvisar till debatten om åsiktsfrihet inom kultur och journalistik, där dissidenter har formulerat principen om armlängds avstånd. Enligt denna ska den offentliga makten möjliggöra verksamheten utan att påverka dess innehåll. Denna princip, menar Lindborg, borde gälla även för vetenskapen och slutar sin ledare med orden:

”Med hopp om att denna debattartikel, tvärtemot mina kollegors farhågor, inte kommer att påverka mina chanser att få årets forskningsansökan beviljad riktar jag följande uppmaning till Vetenskapsrådets generaldirektör Sven Stafström: låt oss slippa genustvångströjan nästa år!”

Källa:
”Låt forskare slippa genustvångströjan”

  • Publicerad:
    2020-03-09 22:10