Allt fler föräldrar stressar för att pussla ihop småbarnsåren med långa arbetsdagar. Detta ämne handlar artikeln ”De stressade föräldrarna” i Göteborgsposten om. Vidare debatteras det hela med fokus på hur barnen drabbas i dessa onaturliga livssituationer.

Debattörerna, Annica Dahlström och Christian Sörlie Ekström går i en gemensam insändare mycket hårt åt den rådande familjepolitiken och kritiserar genuspedagogikens teorier. Annica Dahlström är läkare, neurobiolog, professor vid Göteborgs universitet, författare och föreläsare. Christian Sörlie Ekström har masterexamen i industriell ekonomi, är författare, debattör och miljöaktivist i Greenpeace.

”För första gången i mänsklighetens historia har vi kastat nästan all erfarenhet om barn på historiens soptipp. Många barn mår idag riktigt dåligt och det blir bara värre. Men i dagens demokratiska Sverige får man inte ställa frågan om det kan finnas ett samband mellan vår moderna syn på hur barn ska växa upp och den ökande sjukligheten hos barnen,” skriver Annica Dahlström och Christian Sörlie Ekström.

”Ett litet barn har inget tidsbegrepp och kan inte förstå att föräldern kommer tillbaka.”

Precis som vi tidigare belyst här på patriot.nu är det onaturligt och skadligt för barn att lämnas bort hela dagar från sina föräldrar. Barns känsloliv och förmåga att knyta an till vuxna är som mest sårbart vid 12 månaders ålder. Och det är just vid den här tiden de allra flesta föräldrar skolar in sina småbarn vid dagis/förskola. Ett litet barn har inget tidsbegrepp och kan inte förstå att föräldern kommer tillbaka. Därför gråter barnet ofta otröstligt en stund då hon blivit lämnad tills hon inser att de enda vuxna kvar att ty sig till är personalen.

Detta är inte något som barnet lär sig hantera utan samma procedur upprepas vanligtvis varje morgon. Först då barnet nått en ålder på 4-5 år har tidsbegreppet utvecklats. I insändaren skriver Annica Dahlström: ”Skador i anknytningprocessen är ofta irreparabla och resulterar i oro, ångest och depression. Just vad våra ungdomar lider av idag.”

Självmord, depression och antidepresiva preparat ökar drastiskt. Och det är bland flickor det ökar allra mest. Kanske kan man här dra paralleller till de krav som tidigt ställts på unga flickor att de måste armbåga sig fram i den eviga kampen att ta plats och konkurrera med killarna. Den viktiga uppgift, och privilegium, att vägleda och fostra sin egna avkomma är något de allra flesta i dagens samhälle inte tar på allvar. Men längtan finns där. Rapporter och statistik visar att de absolut flesta föräldrar, och då främst mammor, känner en stress och evig ångest av dåligt samvete gentemot sina barn för att de inte är hemma. Frågan är varför inte fler bryter denna onda cirkel och söker alternativ? Kan ekonomiskt välstånd väga tyngre än våra barns välbefinnande? Kan en karriärsstege locka mer än att få se sitt barns första steg?

En annan sak som togs upp i debatten är det faktum att vi lever i ett samhälle som med alla medel försöker inbilla oss att män och kvinnor är likadana och har identiska förutsättningar att ta hand om barn, utan hänsyn till egna val.

”Män och kvinnor är olika i hjärnan. Den andra faktorn är att män och kvinnor förväntas göra samma saker. Det bygger på en politisk, obelagd tes att män och kvinnor är utbytbara vad gäller egenskaper och förutsättningar att ta hand om barn. Att en 50-50-delning skulle vara i barnens intresse förutsätter att män och kvinnor är identiska. Men vi är inte identiska! Det finns stora skillnader i hjärnan mellan medelmän och medelkvinnor. Naturligtvis finns avvikelser i populationen i form av män med utpräglade feminina hjärnegenskaper och vice versa men statistiskt finns betydande skillnader.”

Här slår Professor Dahlström huvudet på spiken gång på gång. Det är inget annat än ett hån om man påstår att det inte finns faktiska skillnader mellan män och kvinnor. Den disharmoni som detta synsätt för med sig ser vi resultaten av idag. Vi ser det hos de nyligen omtalade småbarnsföräldrarna som känner att de inte räcker till. Vi finner det bland de riktigt små barnen som nästan aldrig får umgås med sina familjer. Och sist men inte minst ser vi det i de generationer unga män och kvinnor som vuxit upp i detta makabra expriment. Vidare skriver Dahlström:

”Olikheterna har utvecklats under evolutionen och skillnaderna fastställs före födelsen. Myten om att vi föds som neutrala varelser och att samhället tvingar in oss i identiteter som män och kvinnor är en av de kusligaste politiska lögnerna i modern tid!”

Man kan bara konstatera de tydliga faktum de två debattörerna sakligt och retoriskt fört fram. Vi är inte identiska utan våra förutsättningar är av naturen olika. Det borde ligga i vars förälders intresse att återgå till en naturligt balanserat samspel där män och kvinnor verkar utifrån sina specifika områden. I ett sådant samhälle skulle barnens dyrbara och mycket korta uppväxt prioriteras. Vi får inte fortsätta att vända dem ryggen. Det är inget annat än ett oreparerbart svek.

  • Publicerad:
    2011-03-28 00:00