Dagens datum 24 april: Denna dag återvänder den finlandssvenske polarfararen Nordenskiöld efter Vegaexpeditionen. Nordenskiöld hade funnit och genomseglat Nordostpassagen.
KULTUR. Fenomenet kulturell appropriering börjar så sakteliga komma på tal i etablerad media i Sverige. I USA har begreppet använts i några år. Mikael Karlsson resonerar kring vad det egentligen innebär.
Paul Wall sysslar med kulturell appropriering
Kulturell appropriering är ett modeuttryck i USA. Det är ett begrepp som när det sätts i en historisk kontext är laddat med ironi. Låt oss börja med Wikipedias beskrivning:
Kulturell appropriering är när någon för egen vinning lägger beslag på en kultur och gör den till sin, men utan det djup och med avsaknad av de negativa och problematiska aspekter som är förenade med ursprunget. Kulturell appropriering förekommer på nationell och global nivå, när en starkare grupp övertar kulturella symboler eller uttryck länkade till en minoritetsgrupp eller till ett ekonomiskt, informationsmässigt och/eller militärt svagare land eller region.
Ett exempel som följer själva andemeningen i begreppet är när vita sysslar med rap. Rap är en musikstil som kopplas till fattiga svarta områden i USA. När vita män påverkas till att bära säckiga kläder, härma svartas sätt att prata och skriva rapmusik kan de anses lägga beslag på en minoritetskultur utan de problematiska aspekterna. Vålds- och sexualbrott, narkotika, splittrade familjer och sociala problem är inte lika vanligt förekommande i vita områden. Ifall man anser att hip hop fötts ur ”ghettots misär” är vita skyldiga till kulturell appropriering. Intressant i sammanhanget är att en vit man, Eminem, av många idag anses vara världens bästa rappare.
Kineser sysslar med kulturell appropriering.
Ett exempel som inte följer begreppets andemening är kinesiska affärsmän som bär europeiska kostymer eller skor. På samma sätt som vissa vita apar efter svartas hiphopkultur har dessa kineser övergivit sina egna kulturella attribut för att efterlikna tyska, italienska eller brittiska affärsmän. Det finns inget europeiskt land som ekonomiskt eller militärt kan mäta sig med Kina. Kineserna approprierar europeisk kultur utan att ha varit en del av Europas problematiska historia. Ifall kulturell appropriering var ett intellektuellt legitimt begrepp skulle vår statsminister kunna anklaga kinserna för detta vid ett officiellt besök. Han skulle kunna ifrågasätta varför kinesena, som den starkare parten, försöker överta hans kulturella attribut i stället för att klä sig i sina egna traditionella dräkter. Man skulle kunna påstå att ingen vars mor- eller farföräldrar inte stred för Tyskland i andra världskriget här rätt att bära en Hugo Boss-kostym. Givetvis görs inte detta eftersom det är trams. Detta innebär dock inte att det på något sätt är ofarligt. Psykoanalys är också trams men har skadat västvärlden allvarligt.
Wikipedias starkt vänstervridna artikel noterar någonting intressant:
Hur man ser på olika fenomen skiljer sig också över tid och kan förändras snabbt. Under 1990-talet sågs världsmusik, ett då nytt begrepp, och blandning av kulturella influenser från olika länder sågs som något mycket positivt. Genom att ta till sig andras kulturuttryck så började man också se dessa andra som människor fullt ut. Pop från Afrika, Mellanöstern och Asien tog sig in på Västs topplistor, och inspirerade vita artister i Väst. Efter millennieskiftet har pendeln av olika anledningar svängt tillbaka.
Sett i ett annat perspektiv kan vita helt enkelt inte vinna. Under min uppväxt på 90- och början på 2000-talet kategoriserades den medelsvenska kulturen som tråkig, färglös och inskränkt – rentav reaktionär och hatisk. En korrekt identitet skulle ha främmande inslag eller domineras helt av dem. De som föll för detta, undetecknad inräknad, tog intryck av MTV och P3 och tydde sig till svart musik, kläder och språkliga uttryck. Det kunde handla om rap eller reggae eller, i andra fall, Jpop och japansk kultur. Givetvis blev svensken aldrig lika bra som de genuina främlingarna, men kunde bli acceptabel genom att härma det främmande och ta avstånd från det egna.
I och med kulturell appropriering har pendeln onekligen svängt. Nu är det inte progressivt och trendigt med dreadlocks för vita längre. Det är oklart vad som faktiskt gäller. Alternativet till att härma andra – och då enligt teorin om kulturell appropriering förtrycka dem – är att odla en egen identitet, att ta det som för inte så länge sedan beskrevs som tråkigt och inskränkt och utveckla det till någonting för oss. Detta skulle etablissemanget idag beskriva som ren ondska. Folkmetal, som ofta behandlar europeisk mytologi och forntid, beskrivs som rasistisk och sexistisk. Dagen när Aftobladets kulturredaktion ber svenska ungdomar lyssna på vikingarock, bära torshammare och segregera sig från de afrikanska ungdomarnas kulturyttringar lär vi aldrig få uppleva. Den enda framkomliga vägen, i etablissemangets ögon, är att den som inte tillhör en verklig eller figurativ minoritet inte har någon identiet alls. Nihilism och självdestruktion blir den naturliga följden.
Justin Bieber med dreadlocks.
The Daily Stormer har skrivit om hur Justin Bieber skaffat sig dreadlocks och kopplar detta till en video där en svart flicka trakasserar en vit pojke som har denna frisyr. Att vita män spökar ut sig med smutsiga flätor kan man tycka vad man vill om, men sättet att behandla kritiken från media och diverse kändisar visar återigen att man aldrig ska be om ursäkt. Politiker, media och kulturetablissemanget i stort saknar helt grund för att dela ut moraliska domar. Oavsett om en godhetsapostel menar att din kulturyttring är rasistisk eller är stulen från en annan grupp är den korrekta responsen densamma. Skratta åt denne eller be vederbörande dra åt helvete. Svårare än så är det inte att bryta etablissemangets förtrollning. Deras makt baserat enbart på att de lurat i hela vårt folk att de har rätt att döma oss.
Hoppa till huvudinnehåll
