Dagens datum 22 oktober: Sven Berge lämnar in sin ”Anmälan om uppfinning” till FMV den 22 oktober 1956. Grunden till den unika svenska stridsvagn 103 var därmed lagd.

strv-103_10

Efter det andra världskrigets slut stod det klart att det svenska stridsvagnsbeståndet var kraftigt föråldrat och flera initiativ för att förnya pansarvapnet genomfördes.

I början av 50-talet bedrev arméledningen studier som verkade för att ta fram en ny tung stridsvagn till det svenska försvaret. Studierna vars syfte var att se om det var möjligt att ta fram en vagn som vägde 30 ton och fortfarande hade gott skydd, eldkraft och rörlighet, gick under täcknamnet KRV eller ”EMIL”.

När försvaret under 1953 fick möjligheten att köpa in den brittiska stridsvagnen Centurion, lades studierna formellt i malpåse. Diskussionerna som förts i KRV-projektet fortsatte dock informellt och utvecklades. Man kom fram till att man ville ha en vagn med: kort utbildningstid, anpassad för värnpliktiga, låg vikt, starkt frontalskydd, liten siluett och en stor vapenverkan.

sven_berge

Sven Berge

Ingenjören Sven Berge vid Kungliga arméförvaltningen(KAF) hade under flera års tid studerat material från kriget, och utifrån det han hade lärt sig av detta formulerade han ett PM under sommaren 1956. PM:et mottogs ganska svalt, men på grund av Berges övertygande presentation gav han mer tid att vidareutveckla sin idé. Den 22 oktober lämnade Sven Berge in denna anmälan om uppfinning, denna gång togs förslaget emot något bättre och man bjöd in honom till den grupp som ansvarade för framtagandet av ny huvudstridsvagn.

Sven Berges koncept var för tiden revolutionerande, en vagn som var anpassad för svensk försvarsstrid, kompakt med liten målyta, fast kanon som riktades genom att vrida hela vagnen, automatladdning med hela förrådet av ammunition utanför besättningsutrymmet.

Under de kommande åren arbetade gruppen på att testa vagnens olika delar separat, för att se om det verkligen skulle fungera i verkligheten. Försöken gav positiva resultat och under 1959 beställde arméchefen att utvecklingen av vagnen skulle ta sin början. Beställningar på prototypvagnar lades till Bofors och av vissa delar från Volvo och Landsverk. Man beställde även en förserie om 10 vagnar.

Testrigg

Testrigg

Prototypvagnarna levererades till försvaret under 1961, förserien levererades under 1963 och man offentliggjorde i samband med detta vagnen för världen. Man påbörjade även truppförsök med förseriens vagnar under slutet av -63. Den slutgiltiga beställningen av vagnen gjordes 1964 med en order värd 500 miljoner kronor, den hittills största order som den svenska armén gjort.

103-urklipp

De första serievagnarna levererades till försvarsmakten under 1967 och året efteråt började man utbilda värnpliktiga på vagnen.

103a-1

Stridsvagn 103 (A serien)

Till de andra delseriens leveranser hade vissa brister i vagnen åtgärdats, bland annat hade gasturbinen bytts ut mot en kraftigare version, man hade lagt till pansarskydd, rökkastare och färdigställt flytskärmen. De 290 vagnarna i delserie två hade levererats klart 1971.

Stridsvagn 103 med flytskärm

Stridsvagn 103(B) med flytskärm

Det som gjorde stridsvagn 103 unik var kanonens fasta placering i chassit. Kanonen riktades genom att man svängde hela vagnen med hjälp av hydraulik i både sid och höjdled. Huvudbeväpningen utgjordes av en 105mm L7-kanon, med 62 kalibers eldrörslängd som gav större genomslag än den kortare kanonen på ex. Centurionvagnen. Skyddet var för tiden vid vagnens införande också överlägset alla motståndare. Motorernas placering i fronten ökade på skyddet än mer.

Den automatladdade kanonen kan avge skott var tredje sekund, vilket fortfarande är världsrekord. Tack vare automatladdningen kunde ammunitionen förvaras skiljt från besättningen, vilket ökade överlevnadschanserna för dem. Tilläggsskyddet med stålgaller i fronten, som var hemligstämplat fram till 1992, ökade på frontalskyddet avsevärt.

Strv-103C-01

Två av de tre besättningsmännen hade samma möjligheter att sköta vagnens alla funktioner, vilket gav vagnen möjlighet att operera med endast en man vid nödsituation. Vagnens flytskärm gav den en unik möjlighet att operera där andra vagnar inte kunde. Vagnen var överlägsen de T-55- och T-62-modeller som var öst-blockets huvudvagnar vid tiden för införandet.

Stridsvagn 103 var ända sedan införandet kontroversiell, vagnen delade armén i förespråkare och kritiker som högröstat försökte få gehör för sina respektive ståndpunkter. En av vagnens största kritiker är för detta översten Hans Nilsson, tidigare chef för pansartruppernas stridsskola.
Nilssons kritik kan sammanfattas följande( kan läsas in sin helhet här ):

Strv 103 kunde inte skjuta under gång, hade endast två man som kunde deltaga i striden och kunde inte passera mindre diken. Detta gjorde att stridsvagnen inte var lämplig som anfallsvapen. Den hade ett begränsat stridsvärde och passade bäst som bandpansarvärnspjäs. Men vad Sverige behövde var ett anfallsvapen.

Vagnens förespråkare inberäknar både andra officerare och forskare. Man visar på att kritiken inte alls är uppbyggd efter den fakta som finns tillgänglig. Vid åtskilliga övningar har det visat sig att vagnens avsaknade av torn, tillsammans med dess andra unika egenskaper ger den ett högre stridsvärde än andra länders vagnar. Anders Lundström, före detta major vid P5 sammanfattar det så här( kan läsas in sin helhet här och här ):

Det är i stället så att strv 103 under en period av ca 10 år, (1970-1980) var en stridsvagn som var helt överlägsen de huvudstridsvagnar som förekom i övriga delar av världen. Vagnen var okonventionell och krävde att de som använde den, från plutons- till fördelningsnivå hade förståelse för denna unika vagn och inte föll in i någon ”tornvagnsslentrian”. Utan förståelse och insikt rörande vagnens begränsningar och möjligheter var vagnen kanske, liksom alla andra stridsmedel som man inte använder rätt, mindre bra, men om man förstod att utnyttja dess unika möjligheter, utbildade personalen rätt och hade den flexibilitet som krävdes, så var det en stridsvagn som, i jämförelse med dåtida tornvagnar, gav våra förband en mycket stor fördel gentemot alla potentiella angripare

Vagnen moderniserades ytterligare en gång med start 1986. Ytterligare skydd annan utrustning tillfördes.

Stridsvagn 103 (C modell)

Stridsvagn 103 (C modell)

Stridsvagn 103 togs ur bruk 1997, då hade den tekniska utvecklingen sprungit ifrån den unika svenska stridsvagnen. Men vid sin ”sista” strid skulle man visa att gammal är fortfarande äldst. ”Striden” genomfördes vid övningar på Kvarn under 1997, sex stycken strv 103 mötte lika många strv 121 (Leopard 2). 103:an slog ut alla ”fientliga” vagnar med bara en egen i förlust.

TV-kanalen Discovery Channel utsåg stridsvagn 103 till den 6:e bästa stridsvagnen genom tiderna.

Artikeln publicerades ursprungligen 2013-10-23.


  • Publicerad:
    2018-10-22 00:22