Star Wars IX – en ogenomtänkt sörja

RECENSION. Marcus Svensson har sett den senaste Star Wars-filmen och publicerar här den obligatoriska sågningen av filmen.

Arketypiskt utseende för de som gillar Disneys Star Wars-filmer.

Star Wars: The Rise of Skywalker är den nionde Star Wars-filmen och den sista delen i den senaste trilogin som producerats av Disney, efter att George Lucas gjorde misstaget att ge filmrättigheterna till det judiska mediebolaget.

Precis som de tidigare Star Wars-filmerna som Disney producerat är den här senaste filmen en besvikelse för äldre fans av serien, men det borde inte längre komma som en överraskning för någon utöver de mest naiva (och patetiska) tittarna.

Jag rekommenderar inte att någon går och ser filmen på bio. Om man vill titta på filmen bör man vänta på andra möjligheter som inte bidrar till Disneys vinster.

Innan jag går vidare vill jag utfärda en varning för spoilers, så läs inte vidare om ni vill undvika sådana…

Det stora avslöjandet
Filmen börjar dramatiskt och med högt tempo på ett sätt som filmtekniskt helt säkert var skickligt och på sätt och vis gav filmen en stark start. I en av de första scenerna levereras också det stora avslöjandet: Kejsare Palpatine är inte riktigt död. Han överlevde förstörelsen av den andra dödsstjärnan, förmodligen med hjälp av kraften och klonteknologi (så rent tekniskt är ju hans ursprungliga kropp död).

Vidare är det Palpatine som har varit den dolda och onda handen bakom First Order och Snoke. Förutom att i hemlighet återerövrat galaxen till den mörka sidan av kraften har Palpatine inte bara byggt upp en ny rymdstation som kan förinta planeter, han har byggt upp en hel flotta med skepp som alla har utrustats med varsin kanon som kan spränga en planet på några sekunder.

Det här är ett exempel på hur ogenomtänkt handlingen i de nya filmerna är. I det här läget då Palpatine avslöjar sin existens för Kylo Ren har redan rebellerna och deras nya republik krossats och de har bara haft en liten militär styrka kvar som sedan förra filmen varit på konstant reträtt. I den nya filmen framkommer det också att First Order verkar ha ett väldigt stadigt grepp om galaxen, med massiv övervakning, truppnärvaro och nöjes-massmördande inte bara på stora viktiga planeter utan också på små och primitiva planeter som rimligtvis inte hade varit viktiga nog att kontrollera om First Order hade haft begränsat med militära resurser.

Så den här nya flottan påverkar inte maktbalansen nämnvärt eftersom den redan är så skev. Den enda funktion den fyller är att flottan blir det nya givna målet för den desperata slutstriden där de goda ska vinna mot alla odds för sjätte gången i den här filmserien (Episod III, V och VIII räknar jag som undantag från den här regeln, även om VIII är lite gränsfall och kanske får ses som oavgjort mer än en ren förlust). Istället för att få filmen att kretsa kring ett stort avgörande slag i rymden hade jag personligen föredragit om filmen fokuserat mer på de enskilda karaktärerna och löst konflikten med intriger och lasersvärdsdueller, men det hade krävt smartare manusförfattare som inte väljer att stapla lite blandade häftiga scener på varandra istället för att fokusera på en trovärdig och intressant handling.

Att Snoke bara verkar ha varit en klon som kontrollerades av Palpatine gör också den karaktärens bakgrund mindre intressant än vad den hade kunnat vara. Att Palpatine visar sig vara skurken som ligger bakom allt är dessutom ett gammalt avslöjande som redan användes i Episod III då det framkom att han manipulerade fram klonkrigen för att kunna avskaffa demokratin, massmörda jediriddarna och bli enväldig härskare över galaxen. Så även om Palpatine är en häftig och fascinerande karaktär vars återkomst inte är helt ovälkommen, så kan man tycka att manusförfattarna borde petat in honom i en lite ny roll i den senaste trilogin.

En annan aspekt som är konstig med hur Palpatine kommer in i den här filmen är att han beordrar en underhuggare att mörda en karaktär som senare visar sig vara hans dotter…

Andra logiska hål och konstigheter
Förutom att filmens handling är dålig så innehåller den nya filmen en del nya konstigheter som etablerar nya regler för Star Wars-universumet. Några exempel:

  • I alla tidigare filmer har det tagit lång tid att beräkna flygningar i ljusets fart. I den här nya filmen kan man tydligen göra det med ett klick och på chansning. Om funktionen funnits hela tiden är det konstigt att ingen i tidigare filmer känt sig nödgade att använda den i kniviga situationer. Sett ur ett logiskt perspektiv (som man såklart får hålla igen lite med i en film där folk kan skjuta blixtar ur sina händer) är det dessutom osannolikt att man kan hoppa runt på det där sättet som de gör i filmen. Rent logiskt borde oddsen för att köra in i något i ljusets fart och tvärdö, eller att hamna mitt ute i ingenstans när hoppet är över, vara mycket högre än att gång på gång landa vid planeter och bara nästan krocka med saker, vilket är det som händer i filmen. (Att fiendeskeppen också kan spontanhoppa och kommer fram på exakt samma tid och plats som skeppet de jagar lägger ytterligare ett lager av orealism över det hela.)
  • Tjej-Rey stoppar ett skepp från att flyga från en planet med hjälp av kraften och Palpatine sänker alla fiendens rymdskepp med en dopad version av sina sith-blixtar. De här överdrivna förmågorna gör att kraft-fenomenet känns mer orealistiskt och orättvist än när Luke Skywalker fick träna hårt och misslyckas en massa innan han lyckades med att lyfta upp sin lilla X-vinge ur ett träsk.
  • Rey och Kylo kan nu inte bara se varandra och prata med varandra på distans, de kan också flytta föremål mellan varandra i det här tillståndet. Det här är dock inte en så extrem ny förmåga och den används dessutom på ett snyggt sätt i filmen, så jag har inga invändningar mot det egentligen. Den här förmågan hör i sin tur ihop med att Rey och Kylo utgör en ”Force Dyad”, vilket är en helt ny och unik grej som introduceras för att ursäkta framför allt Reys abnorma styrka.
  • En annan störig grej med de nya filmerna är att var och varannan karaktär ska ploppa upp som kraftspöke (eller ur någons undermedvetna som Han Solo gör i den senaste filmen), det urvattnar den förmågan lite. I den nya filmen ingriper Luke också och greppar ett lasersvärd som Rey kastat för att förstöra det. Varför inte bara ploppa upp som spöke, rycka kejsarens svärd och hugga ihjäl honom då om Luke nu ändå har de här förmågorna?
  • Sitherna, som redan har massa viktiga planeter som figurerat i böcker, serietidningar och datorspel, har nu en ny och tidigare helt okänd planet – Exegol – som verkar vara väldigt viktig för dem. En annan ny sith-grej är att Palpatine säger att alla tidigare sith lever i honom och kommer leva vidare i Rey om hon dödar honom, men hon verkar komma runt detta genom att först vägra döda Palpatine (och därigenom rädda hela galaxen) för att sedan efter en del om och men ändå ha ihjäl honom i självförsvar. Personligen tycker jag inte att det verkar logiskt att det skulle vara en ond handling att avrätta en person som i sin tur är på väg att skicka ut en flotta som ska åka runt och okynnes-spränga massa planeter i galaxen, det borde vara fritt fram för de goda att ha ihjäl honom när och hur de vill.

(((J. J. Abrams))) som är huvudansvarig för Episod IX. Foto: Gage Skidmore (CC BY-SA 3.0).

Att Disney fått fria tyglar att hitta på nya förmågor för att få ihop handlingen i sina filmer har på det stora hela varit väldigt dåligt för Star Wars-universumet som redan var väldigt färdigutvecklat genom de gamla filmerna och vissa böcker och spel som skapat en väldigt stabil grund att utgå ifrån. Disney har rubbat den här grunden och tar sig onödiga friheter för att få ihop sina dåliga berättelser.

En annan sak jag ogillade med den nya filmen var hur general Hux visade sig vara en spion åt ”motståndsrörelsen”. I sig behöver det ju inte vara fel att vara spion, det kan ju finnas många goda anledningar till det – speciellt när man ingår i en karikatyrartat ondskefull militärdiktatur som förtrycker hela galaxen på ett överdrivet och ohållbart sätt. Problemet här var att den här höge officeraren förrådde de sina, inte av några idealistiska skäl eller av seriöst egenintresse, han gjorde det bara för att han ville jävlas med sin ledare eftersom han ogillade honom rent personligen på ett småsint sätt. En så odisciplinerad och korkat egoistisk person borde ha svårt att klättra till den position han hade.

Den här överdrivna ondskan bidrar slutligen till First Orders undergång och det sänker också filmens trovärdighet. Ondskefulla genier bör per definition inte vara så dumma att de fäller krokben för sig själva genom överdriven ondska som enar alla mot dem. När Palpatine utrotade jediriddarna i slutet av Episod III gjordes det med hjälp av smarta intriger och propaganda, men nu är hans styre så brutalt och primitivt att alla undersåtar bara väntar på att få hugga kniven i ryggen på honom. Det går inte ihop.

De nya filmerna hade mått bra av att vara mer nyanserade i hur First Order framställs.

Romantiken och politiken
Den stora frågan alla ställde sig inför den sista filmen var: Vem får tjejen?

Att judarna på Disney åtminstone övervägde rasblandningsalternativet Finn stod redan klart i Episod VII. Detta backade man dock ifrån i Episod VIII där Finn och Rey var ifrån varandra större delen av filmen. I den senaste filmen fanns tre alternativ för Rey: ondingen Kylo, nebern Finn eller den dryga piloten Poe Dameron (som blev ännu mer av en Han Solo-kopia i senaste filmen då det avslöjades att han varit smugglare innan han blev stridspilot).

Daisy Ridley som spelar Rey. Foto: Gage Skidmore (CC BY-SA 3.0).

Författarna valde här att ta ett oväntat, lite smart och uppenbart feministiskt beslut. Det blev ingen romans för Rey. Hon kysser Kylo när han kommit över till den goda sidan igen, men det blir en avskedskyss eftersom han offrade sitt eget liv för att rädda Rey. Efter slutstriden får Poe och Finn en gemensam kompiskram av Rey, inget mer och i slutscenen är hon själv.

Lösningen är oväntad och smart på så sätt att tittarna inte behöver bli upprörda över påtvingad PK-rasblandning. Lösningen är också feministisk på så sätt att den (larvigt överdrivet) starka kvinnan minsann inte ska bli någon prinsessetrofé åt någon av de manliga karaktärerna.

Summering
Specialeffekterna är som vanligt påkostade och man lyckas krama lite nostalgi ur de gamla karaktärerna. I övrigt finns det inte så mycket positivt att säga om filmen.

De nya karaktärerna är överdrivna och politiserade (Rey), töntiga och ointressanta (Finn) eller kopior av andra karaktärer (Poe). Den enda som växte och fick lite djup i de sista två filmerna var Kylo, och han dog i den senaste filmen.

Man kan alltså räkna med uppföljande filmer eller serier där Disney ger de överlevande karaktärerna mer utrymme att utvecklas, men det kommer förmodligen bara bli mer feministisk och kulturmarxistisk propaganda som tittarna tvångsmatas med.

Som plåster på såren har Star Wars-fansen i år fått TV-serien The Mandalorian och spelet Jedi: Fallen Order som båda faktiskt varit mer av positiva överraskningar än de förväntade besvikelser Disney i övrigt levererat.

Sprid artikeln på sociala medier!

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och skapa ett konto här.

Prenumerera
Meddela om
4 Kommentarer
Äldst
Senaste Mest röstad
Inline Feedbacks
View all comments