I nättidningen nationell.nu kritiseras Sanna Hill av flera för att hon i en krönika i Nationell Idag raljerat över hur bitter hon är över att stå utanför systemet. En av svårigheterna med att vara ”übernationalist” är att få arbete, skriver Sanna Hill med viss ironi. Kritiker till texten lyfter fram alla fördelar med att arbeta eller studera och att på så sätt ”vara en del av samhället”. Finns det nackdelar?
Visst kan det vara svårt att få arbete som ”übernationalist”. Som nationalsocialist med ett ovanligt efternamn vet jag själv att det kan vara en försvårande omständighet. Ja, rekryteringsansvariga på företag googlar.
Men spelar det egentligen någon roll? Som offentlig person inom den nationella rörelsen har man en massa fördelar, vilket ju Sanna Hill också skriver. Jag får till exempel breda ut mina åsikter på denna hemsida genom att skriva artiklar som läsare förhoppningsvis uppskattar. En nackdel är att man får räkna med att stå lite utanför samhället – eller, mer exakt, utanför systemet.
Det passar oss i nuläget bra. Vi vill inte vara paria, vi vill finnas och verka ute i samhället. Men vi är samtidigt en opposition, och som sådan så vill vi stå utanför systemet tills det att vi själva utgör det. I annat fall är vi i praktiken bara några slags bevarare av den nuvarande ordningen.
Förutom missuppfattningarna (medvetna eller omedvetna sådana) gentemot Sanna Hills möjligen provokativa artikel så bygger mycket av kritiken på rena tankefel där man tror att en företrädare för den nationella rörelsen skulle bli mer accepterad om han studerar till något stort eller gör karriär. Det är naturligtvis bra att många nationella studerar och arbetar och på så sätt har råd att bedriva aktivism, inhandla nationell litteratur och i vissa fall även nå positioner som icke-utbildade inte kan. Självklart måste exempelvis en akademiker ge någonting tillbaka till rörelsen från den position han uppnått eller hoppas uppnå. Så mycket paria är vi i alla fall inte att vi applåderar varenda en som lyckats skaffa sig utbildning bara för att han är ”en av oss”. Erkännandet vinns först när han eller hon aktivt arbetar för saken – om det så nu sker offentligt eller anonymt.
Så visst är det bra att det finns sådana som arbetar eller studerar (vid sidan av kamparbetet). Att företrädare för den nationella rörelsen gör det är dock inte eftersträvansvärt. Personligen blir jag inte det minsta imponerad av en företrädare som samtidigt är akademiker. Jag kan bli imponerad av företrädaren i sig, eller akademikern i sig, men i min värld ska företrädaren, om han eller hon är lämplig, leda rörelsen framåt och ingenting annat.
Men inte bara det. Verkliga företrädare, framförallt en ledare för en organisation, skall heller inte syssla med trivialiteter, skylta med privata hobbies eller liknande. Låt riksdagspartiernas ledare memorera namn på fotbollsstjärnor så att de kan visa upp i radio och teve att de minsann är folkliga. Vi, däremot, har inget att tjäna på det. Folket söker ledarskap, några som kan utmana systemet på allvar, och inte sådana som agerar politiker.
En rörelse i opposition får inte låta dess företrädare stå med fötterna i båda lägren. Rörelsen är antingen för eller mot systemet och särskilt de ledande personerna måste föregå med gott exempel. När en företrädare för den nationella rörelsen tar ställning mot systemet genom att inte arbeta för det, eller i alla fall försöker fjärma sig från det, så har han/hon min respekt.
För egen del så förvärvsarbetar jag men endast under tvång då detta ”mat på bordet” är en absolut nödvändighet i den situation jag befinner mig i nuläget. Jag trivs med mitt arbete men skulle göra mig själv arbetslös på sekunden om det fanns resurser nog att göra mig avlönad.
Sanna Hill har vid åldern 20 betydligt mer arbetslivserfarenhet än andra nationella i samma ålder. Det finns inte en enda skola i Sverige som skulle kunna ge henne en utbildning i klass med den hon redan har fått genom att praktiskt arbeta för kampen. Från att under flera år ha tillhört Nationell Idags redaktion så är hon nu tidningens chefredaktör och ger ut en veckotidning. Detta kräver sannolikt hårdare arbete och mer disciplin än vad många kan föreställa sig. Det är värt att tänka på detta innan man kommer med goda råd om hur Sanna Hill bör eller inte bör strukturera sitt liv.
Uppmaningar att Sanna Hill skulle börja studera ser jag som något liberalt försök att försöka få Sanna Hill att värna sig själv när hon istället borde fortsätta värna sitt folk. Sanna Hill är bra på det hon gör och hjälper på sin position kampen framåt. Hon är en resurs som måste användas och rekryterar med all säkerhet, utbildad eller ej, fler till kampen via hennes redaktörskap och artiklar än genom att sitta vid skolbänken eller förvärvsarbeta. Sanna Hill ska naturligtvis arbeta för kampen på heltid.
Hoppa till huvudinnehåll
