RECENSION. En av Nordfronts läsare har testat spelet Jesus Strikes Back: Judgement Day och berättar här mer.

”Spelar du dataspel”?

Då jag läser frågan är den minst sagt oväntad, jag hinner tänka 100 tankar – Vad är rätt svar på det? Hur kan jag som vit man, 40+, mitt i livet på alla sätt möjligtvis motivera eventuell nedlagd tid i digitala världar i stället för att lägga tiden på att rädda den verkliga världen? Är det någon typ av test? Vad menas med frågan? Vad bör jag svara på det?

Jag svarar i alla fall som det är, att det är länge sedan nu, att jag låter spelbolaget Blizzard råna mig på pengar varje månad, mest av sentimentala skäl då jag inte vill att min dvärg försvinner, att jag blivit för gammal med för dåliga reflexer och hinner dö innan jag ens fattar vad som försöker ha ihjäl mig i alla nya spel samt att jag inte har tid då jobb, livet i övrigt och rimligt med sömn tar upp all tid.

”Det har kommit ett nytt spel som behöver spelas och recenseras, kan du göra det?”

Ja, det kan jag väl, det är alltså bakgrunden till min första artikel skriven för Nordfront.

Hur som helst har jag spelat igenom spelet Jesus Strikes Back. Spelet är utvecklat av studion 2Genderz Productions och är uppenbart ett amatörprojekt drivet av ilska och humor.

Spelet utspelar sig i en fiktiv (?) framtid där vita män är utrotningshotade och den ”homosexuelle miljonärsreptilsatanisten George Sorrows” och hans följeslagare ”Marc Cuckenberg” utgör ett dynamiskt president- och vicepresidenpar för USA som förvandlats till en kommunistisk diktatur med starkt hat mot vita, heterosexuella män.

Jesus återkommer och förtvivlas över sakernas tillstånd men inser fort att han inte fixar detta själv utan behöver hjälp – vilket han får av några ”strikt fiktiva” och synnerligen spelbara karaktärer såsom ”Dolph” som beskrivs som ”part time artist, full time German saviour” eller varför inte ”Tromp” som med sin karaktäristiska frisyr förgyller dagen. Såklart finns även ”Pootin” att välja, spelbar utan skjorta givetvis. Det finns fler än så, men det låter jag den nyfikne upptäcka själv.

Motståndarsidan består av idel freaks såsom ”anti fascists”, ”Social Justice Warriors” & ”DEMONKRATs” och idel muslimska terrorister (eller ”Goat Rapers” som de benämns i spelet).

Det hela går ut på att i ett antal scenarion tillintetgöra den onda motståndarsidan och erövra titeln ”#1 Eugenic”, bekämpa förfallet och åter bringa ordning och reda i kaoset.

Är det ett bra spel då? Nä, inte ens med den bästa viljan kan jag säga att det är speciellt bra. Grafiken lämnar mycket att önska (snyggast av allt i spelet är tyvärr ett porträtt på Kim Jong-un) och spelkontrollerna är en sorglig upplevelse. Det är buggigt och rätt svårspelat tills man förstått hur man gör och då man väl kommit dit så blir det fort väldigt, väldigt repetitivt. Det har lagts stort fokus på vapenarsenalen som i förhållande till andra möjligheter upplevs som något obalanserat. NPC:erna i spelet beter sig skrämmande verklighetstroget, vilket tyvärr säger mer om verklighetens rödingar, HBTQP-krigare och annat slödder än det gör om spelet. Är det bara dåligt då? Nä, spelets absoluta styrka ligger i den konstant närvarande humorn, det finns små saker att lägga märke till hela tiden som får ett leende att sprida sig på läpparna.

Jag vill inte avslöja allt för mycket men kan bjuda på att när man exempelvis väljer svårighetsgrad så finns inte ”easy” eller ”hard” utan istället så har man alternativen ”Cuck” respektive ”Redpilled”, soundtracket är roligt och det finns en hel del underfundigheter att upptäcka både här och där. Framförallt är det oerhört befriande att det är så starkt icke-PK, nästan så mycket att det tyvärr riskerar att bli en parodi på sig själv. Det är så extremt skruvat att det nästan slår över och gör ”den kränkte vite mannens hat” till något att skratta åt. Nu är det ju uppenbart av amerikanskt ursprung, vilket gör att jag kan ha förståelse för de religiösa undertonerna även om jag som sekulär har svårt att relatera till det.

Regnar det ute och du vill fördriva ett par timmar eller börjar Mario Cart vara uttjatat på förfesten så är det klart att det kan spelas, du kommer garanterat känna igen ”Arnstad-typerna” och skratta ordentligt ett par gånger (bara prova att vinna en bana med din favorithjälte så kommer du få en upplevelse) men det är inget du kommer fastna i dagar med, vilket egentligen är bra, det finns vettigare saker att göra med tiden. Men viss glädje levererar spelet. Det blir exempelvis roligt redan när man köper det – varför då? Jo, det kostar $14.88.

/Andrew Hazelhen

  • Publicerad:
    2019-07-09 15:45