De svenska spelmännen följer med sin folkmusik en månghundraårig tradition med kopplingar tillbaka till hednatiden. Bevarandet av denna tradition är av högsta vikt så att inte en stor del av den svenska kulturen dör ut, vilket vore en tragedi.

I det gamla bondesamhället hade spelmännen en särställning. Ibland blev de nästan mytologiserade. De bästa av dem ansågs med sina vemodiga mollstämmor och förtrollande durmelodier vara övernaturligt skickliga. Rykten gick att en del spelmän offrat sitt blod för att få bli invigda i Näckens* skickliga spelkunskaper. Dessa rykten spädde på bilden av spelmannen som bärare av extraordinära kunskaper.
Spelmannen var verksam vid tillfällen då den hårt arbetande bondestammen fick ett avbrott från den slitsamma vardagen – vid helgdagar, högtider, skördefester, bröllop och andra ceremoniella tillfällen.
Spelmannen blev upplärd i sitt kunnande om de gamla folkvisorna och melodierna från de äldre spelmännen, en viktig kulturskatt fördes på så vis vidare från generation till generation. Det var dock inte bara musik som de yngre spelmännen anvisades, de fick även lära sig om hembygdens historia, mytologi och tradition och förde på så sätt folktron och folksägnerna vidare. Detta skedde i en muntlig tradition, vilket påminner mycket om skaldens situation under hednatiden. Skalden var, liksom spelmannen, högt aktad i samhället. Skalden värderades på sin tid lika högt som en krigare. Både skald och spelman fungerade som byns ”Mimersbrunn”, den kollektiva bevararen och förmedlaren av visdom och minne.
Under såväl hednatiden som i det gamla bondesamhället fördes folkhävderna vidare muntligt, de behövde inte tecknas ned eftersom de hölls levande. Barnen växte upp med berättelser om bygden, släktingar och naturväsen och förmedlade själva dessa vidare när de blivit vuxna.

Främmande kultur gör sitt intrång
Tiderna förändrades och på 1800-talet, vid den industriella revolutionen, började befolkningen i allt större grad flytta in till städerna. Tidigare hade majoriteten bott på landsbygden. Fortfarande i början av 1800-talet levde över 90% av befolkningen på landsbygden. Denna urbaniseringsprocess medförde ett hårt slag mot den tidigare levande folkmusikstraditionen. De växande folkrörelserna och arbetarklassen hämtade inspiration och idéer från utlandet, så även med musiken. Det var en massproducerad underhållningsmusik som blev pådyvlad folket. Som tur var insåg vissa personer den skrämmande utvecklingen och förstod att det nationella arvet måste bevaras för framtida generationer. Eldsjälar reste land och rike runt och nedtecknade de gamla sångerna och visorna och räddade dem således från att dö ut.
Spelmännen kom i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet i stor utsträckning att värna den äkta svenska kulturen. De kritiserade och bekämpade den nya, främmande masskulturen som vällde in över gränserna. I tidsskriften Hembygden, nummer 10, 1925, intervjuar Ernst Granhammar spelmannen Hjort Anders från Rättvik i Dalarna, som ger sin syn på den främmande masskulturen och, som han kallar den ”negerjazzen”, och påvisar tidsandan i folkmusikstidskrifter:

”Men han (Hjort Anders) tycker i varje fall att allt det där klassiska tonsvamlet är ett himmelrike emot den nutida ’djävulsmusiken’ som han tror är komponerad av Hin Håle själv, då han varit på dåligt humör! Den musiken liksom negerdansen skall bort av våra hagars dansbanor och lövade logar, den är ovärdig germansk ras och svenskt bygdefolk säger Hjort Anders och sätter fejlan under hakan. Och medan han spelade en urgammal fäbodvisa såg jag hur helt han levde in i sin musikkonst. Han var ståtlig där, han stod i sin Rättviksdräkt med det grå håret över en ren germansk profil, medan de stålgrå ögonen med välbehag vilade på fejlans blanka bröst.”

Förföljelser och förtryck
Historiskt sett hade spelmännen det inte alltid lätt. Ockuperande makt har alltid ogillat äkta, inhemsk kultur, eftersom den ökar motståndsviljan mot ockupanten och skapar samhörighet inom befolkningen. Kyrkligt förtryck mot folket har genom tiderna varit vanligt, speciellt när folket hittat tillbaka till sina rötter. När folket började resa majstänger och fira midsommar – en urgammal hednisk högtid – fördömde och bekämpade kristenheten det. De kristna ockupanterna förtryckte och fördömde även spelmännen, vilka de ansåg förledde ungdomen till synder med sin folkliga musik. Kyrkan beskyllde spelmännen för att vara i förbund med Djävulen och fiolen ansåg de vara ”Djävulens instrument”.

Sångens och musikens betydelse
Sång och musik är en oerhört viktig del i ett folks kultur. I sången kommer den sanna folksjälen fram och skapar en speciell känsla av samhörighet. För att kunna uttrycka sig i musik och sång krävs ett särskilt sinneslag, vilket lättast återfinns där det råder äkta folkgemenskap. Den rumänska folkhjälten Corneliu Codreanu förstod detta:

”På grund av att vi inte slagit in på förnuftets väg genom att sätta ihop program, motstridiga diskussioner, filosofiska meningsutbyten och föreläsningar, var antagligen vårt enda möjlighet att uttrycka våra inre känslor genom sång. Vi sjöng de sånger i vilka våra känslor fann sin tillfredsställelse. … För att kunna sjunga måste man ha ett särskilt sinnestillstånd, en inre harmoni. En person som är på väg att råna någon kan inte sjunga, inte heller den som är på väg att begå något annat illdåd; inte heller den vars själ förtärs av avund och hat mot sina kamrater; inte heller den vars själ saknar tro. … Sången skall vara en ledstjärna för er. Om ni inte klarar av att sjunga måste ni veta att en sjukdom gnager i djupet av er andliga varelse eller att livet fyllt era oskyldiga själar med synder; och om ni inte kan göra er av med dessa synder, bör ni kliva åt sidan och lämna plats åt dem som kan sjunga.”

Framtiden
Idag för tyvärr folkmusiken en tynande tillvaro. Ockupationsmakten ser till att ungdomen förses med dekadent amerikansk skräpkultur medan äkta svensk kultur såsom folkmusiken förlöjligas. Det är av stor vikt att folkmusikstraditionen fortlever och frodas, annars dör en månghundraårig svensk kulturtradition ut. I framtiden kommer vi förhoppningsvis att få se en växande nationell folkmusiksrörelse. För vilka är bäst lämpade att förmedla folkmusiken vidare, om inte vi, de sanna patrioterna?

*Näcken var ett övernaturligt väsen i nordisk folktro, oftast i skepnad som en naken man, men även som en vit häst, då kallad Bäckahästen. I mansskepnad spelade Näcken fiol vid vattendrag och försökte locka människor med sin underbart vackra, förtrollande musik, så att de skulle komma i hans våld.

  • Publicerad:
    2004-08-01 00:00