KRÖNIKA. Missbruket kan aldrig stävjas av flumkriminologer eller baktikhäxor, skriver Leif Eriksson.

piller

Gång efter annan bubblar den evigt återkommande frågan om missbruksproblemen i vårt samhälle upp i våra kulturmarxistiska medier. Och varje gång syftar artikeln eller reportaget till att ”vi andra” ska lösa problemen som uppstår och i ”alla-människors-lika-värde-konsensus” inse att narkomaner och andra missbrukare också är individer. Det senaste är förvisso sant, men tyvärr drar aldrig kulturmarxisterna de rätta slutsatserna av denna insikt, nämligen att individer också har ett personligt ansvar för sitt liv och sina handlingar. Vi måste någon gång komma bort ifrån det i grunden judiska (och sedermera kristna) tänkandet med kollektivt skuldbeläggande – att det är samhällets fel att vissa blir knarkare och brottslingar, att det är sociala faktorer som får andra att börja begå rån och övergrepp osv.

Varje människa har det dyrbara ansvaret att förvalta ett liv. Några klarar inte av detta och spårar ur. Men det kan aldrig skyllas på något diffust samhälle, och i en rättsstat ska ingen behöva få sin tillvaro förstörd för att andra misslyckas med sina liv. Ett sådant resonemang för tankarna till Gamla Testamentets blodtörstiga Jahve, som bestraffade och beordrade utrotandet av hela folk för enskilda människors synder.

När en narkoman bryter sig in i sin första villa eller slår sönder sin första bilruta vet han eller hon att detta är fel. Långt därinne kanske till och med ett litet samvete ropar att nu ställer jag till ett helvete för en oskyldig person. Men detta är ovidkommande för en narkoman. Jag har haft en hel del med missbrukare att göra i mitt yrkesliv, och ett är säkert: narkomaner är tillsammans med alkoholister och psykiskt sjuka de största egocentriker som finns. För dem existerar bara de själva – deras behov, deras lidande, deras misslyckade tillvaro. Och då får samhället runtomkring stå till tjänst med sin tid, sina resurser, sina mobiltelefoner och inte minst: sin medömkan.

Med en bättre insikt om missbrukares natur skulle behandlingen av dem kunna utformas effektivare. Den skulle exempelvis kunna innehålla moment som att lära sig moral och värderingar, att lära sig att jobba, att ställa till rätta det man har förstört, att ta hänsyn till andra människor – alltihop saker som de flesta av dessa superegoister aldrig har provat.

Låt mig vända på kulturmarxisternas resonemang: inte bara missbrukare utan också andra människor är individer. Det är inte något kollektivt samhälle utan unika individer som blir störda av bråk på nätterna, som får sina hus vandaliserade, som blir rånade, som tvingas se sina barn leka i parker fulla av tomburkar och kanyler. Det är dags att sluta ömka och dalta.

Den nationalsocialistiska grundtesen om folkgemenskap bygger på att ta ansvar istället för att degenereras, att bidra till det gemensamma istället för att parasitera, att fråga sig vad jag kan göra för andra istället för att undra vad alla andra kan göra för mig. Individer som hamnar i personliga problem ska alltid kunna lita på samhällets hjälp att ta sig ur dessa, den svage och olycksdrabbade ska få folkgemenskapens stöd. Men dessa individer har ett personligt ansvar att göra gott bruk av den hjälpen med det gemensammas bästa och inte sitt eget för ögonen. Och sist men inte minst: i det nationalsocialistiska samhället ryms inga batikhäxor, flumkriminologer eller kulturmarxister!

/Leif Eriksson

  • Publicerad:
    2017-01-20 17:15