KRÖNIKA. Henrik Gustafsson berättar om Kurt Vonneguts roman ”Slakthus fem.” Boken kretsar kring självupplevda händelser under bombningen av Dresden i februari 1945.
 

Kurt Vonnegut slog igenom 1969 med sin roman ”Slakthus fem.” Det är en delvis självbiografisk historia som handlar om den amerikanske soldaten Billy Pilgrim som tillfångatas av tyskarna under andra världskrigets slutskede. Han förs till Dresden som krigsfånge och överlever den massiva bombningen av staden 13-14 februari 1945.

Boken speglar en ironisk och fatalistisk inställning till livet och döden. En ständigt återkommande mening i boken är ”so it goes.” Det är karakteristiskt för Vonneguts galghumor, som inte alls är rolig. Allt är snarare så fruktansvärt att det inte går att göra annat än att skratta åt det.

Kurt Vonnegut, 1972.

Den största massakern i Europas historia
Då boken gavs ut höll Vietnamkriget på för fullt. Vonnegut menade att det bristande förtroendet för regeringen bidrog till att man öppet kunde diskutera brandbombningen av Dresden. Vilket han rätteligen kallar för den största massakern i Europas historia.

Historikern David Irving var den förste som beskrev händelserna i Dresden ingående. Hans bok om detta kom ut första gången 1963. Fram till dess verkar det ha varit en relativt okänd och nedtystad historia.

Vonnegut återvände till Dresden 1967. Länge höll han på att skriva om vad han upplevt under kriget. I Amerika var det ingen som kände till massakern i Dresden. Ingen visste att den var mycket värre än atombombningen av Hiroshima.

Han skrev till flygvapnet och ställde frågor. De svarade att informationen var hemlighetsklassad. När han berättade om det för bekanta kunde de dra historier om hur tyskarna tillverkat lampskärmar och tvål av döda judar.

Vonnegut sveper in sina upplevelser under kriget i Billys påhittade livshistoria. Karaktären blir uppenbart galen efter allt han varit med om. Något som Billy själv aldrig kommer till insikt om.

Överkörd och tillfångatagen
Billy Pilgrim skickades till Europa under krigets slutskede för att tjänstgöra vid infanteriet. Under ardenneroffensiven blev hans division överkörd. I slutet av december 1944 infångades han av tyska soldater och transporterades med tåg till ett fångläger utanför Dresden.

Under Vonneguts fångtransport bombades tågvagnarna och 150 personer dödades. Detta är något som inte återberättas i ”Slakthus 5.” Det verkar vara karakteristiskt för boken att många hemska upplevelser som författaren varit med om inte återberättas i historien om Billy.

Efter tio dagar i en tågvagn anlände han till lägret. De fick duscha och deras kläder avlusades. Fängelserna i Tyskland var proppfulla. Det fanns ingen mat till fångarna eller bränsle för att hålla dem varma.

Amerikanerna inhystes tillsammans med engelska officerare. Efter några dagar skulle de sändas vidare till Dresden. En av engelsmännen berättade för Billy att han inte behövde oroa sig för bomber där. Det var en öppen oförsvarad stad.

Billy sattes i arbete vid en fabrik i Dresden som tillverkade maltsirap åt gravida kvinnor. Tyskarna trodde inte heller att Dresden skulle bombas. Staden hade väldigt få skyddsrum. Där fanns ingen krigsindustri, bara sjukhus och cigarett- och klarinettfabriker.

Dresden beskrivs som den vackraste staden som de flesta amerikaner hade sett. För Billy såg det ut som ”en teckning av himmelen från söndagsskolan.” (s.148) Alla andra större städer i Tyskland hade vid den tiden förstörts.

”Dresden was one big flame. The one flame ate everything organic, everything that would burn.”

Slakthus fem
Amerikanerna fick bo i Dresdens slakthus. Adressen hette ”Schlachthof-funf.” Nästan alla djur hade redan slaktats och ätits upp.

De fick besök av en amerikan som försökte rekrytera krigsfångar till att slåss tillsammans med tyskarna på östfronten. ”När ryssarna är besegrade kommer ni att repatrieras genom Schweiz,” sade han. ”Ni kommer ändå bli tvungna att slåss mot kommunisterna förr eller senare.” Tiden skulle ge honom rätt.

Natten därpå dödades (minst) 120 000 människor i Dresden. Amerikanerna befann sig då i slakthusets kött-källare tillsammans med fyra vakter. Det lät som en jättes fotsteg ovanför.

Månlandskapet
När de gick ut dagen därpå var luften svart av rök. Solen såg ut som en ilsken knappnål på himlen. Omgivningen beskrivs som ett månlandskap. Stenarna var varma. Alla andra var döda. Vad som såg ut som vedträn var allt som fanns kvar av människorna som låg på marken.

När de begav sig ut ur staden för att finna mat och husrum sköt amerikanska flygplan efter dem. Vid skymningen kom de fram till ett öppet gästhus. Värdarna frågade om fler människor var på väg. De svarade att de inte sett någon vid liv på vägen dit.

”Everything is supposed to be very quiet after a massacre, and it always is, except for the birds.”

”Likgruvorna”
Efter förstörelsen av staden sattes de amerikanska fångarna i arbete med att leta upp kroppar bland rasmassorna. Billy fick hjälp av en maorier. De hittade hundratals ”gruvor” med döda kroppar. Till att börja med luktade de ingenting. Det var som i ett vaxmuseum.

När kropparna ruttnade och smälte var stanken som en blandning av rosor och senapsgas. Maoriern dog av torra uppstötningar efter att beordrats till att gå ner och arbeta i stanken. Han spydde tills han slets itu. Sedan slutade man att bära upp kroppar. Istället kremerades de direkt av soldater med eldkastare.

Billys vän gymnasieläraren Edgar Derby fångades med en tekanna som han stulit från katakomberna. Han arresterades för plundring, dömdes och arkebuserades. Så kan det gå.

När våren kom stängdes likgruvorna. Ryssen var på väg. I förorterna började arbetet med att gräva skyttegravar.

Referens:
Vonnegut, Kurt. (1969) “Slaughterhouse Five.” Dell Publishing.


  • Publicerad:
    2020-02-12 09:00