Dagens datum 25 maj • Denna dag 1945 avslutas det ”sista” slaget under andra världskriget på europeiska mark då kommunistiska styrkor intar staden Odžak i dåvarande Kroatien. 

Historien om slaget vid den kroatiska staden Odžak i krigsslutet 1945 är föga känt utanför Kroatien, och var under den kommunistiska eran praktiskt taget förbjuden att omnämnas då den inte direkt var till fördel för den ”segerrika” kommunismen i propagandan. Staden, som ligger i norra Bosnien (en del av Kroatien som separerades av kommunisterna, och som än idag inte återförenats med moderlandet) försvarades av 4.000 kroatiska soldater ur Ustasja och den kroatiska armén, och var inringade av mångdubbelt starkare kommunistiska, s.k. ”partisan”-styrkor. Det som kommunisterna trodde skulle bli en lätt seger blev till en chock för angriparna som orsakades enorma förluster i upprepade nederlag. Försvararna bjöd på fanatiskt motstånd och striden drog ut på tiden och dagar blev till veckor, och efter ett tag kom ordern från Belgrad till de kommunistiska ockupationsstyrkorna; ”Alla som försvarar Odžak måste försvinna tills Josip Broz Titos födelsedag den 25:e maj!”

Flera brigader sattes in mot försvararna av staden som kämpade ända in i det bittra slutet. Majoriteten stupade i strid, de som kapitulerade hade ingen nåd att vänta av de röda, utan blev omedelbart avrättade. Det fanns dock de som kunde bryta genom de kommunistiska linjerna och fortsatte kampen i ett gerillakrig i skogarna i hela tre år (!) efter det officiella krigsslutet.

Befälhavaren för stadens försvar var Ivan Čalušic vars styrkor höll Odžaks tätort, de kringliggande byarna Srnava, Jošavica, Potočan Vrhovac och Svilaj. Petar Rajkovačic hade befälet över styrkor som höll ett annat område i stadens omgivning och försvaret av den södra flygeln stod under Petars bror Ivo. Den östra flygeln hölls av Pejo Ilak och dennes styrkor. Därtill hade en styrka under Ibrahim ”Vitez” Pjanic anslutit sig till försvarsstyrkorna då de var förhindrade att retirera västerut.

Den 19 april inleddes striderna och partisanerna var under villfarelsen att de kunde ta staden på en gång och för detta ändamål hade man satt in fyra brigader – den ”16:e muslimska brigaden”, den ”19:e brigaden från Brčko”, samt de ”14:e och 27:e Centralbosniska brigaden”. Trots sin stora överlägsenhet i antal slutade angreppen i katastrof för de kommunistiska styrkorna. Hundratals kommunister stupade i de första stormningsförsöken, medan försvararna som var väl förberedda hade små förluster. Bakslaget framkallade irritation hos den kommunistiske överbefälhavaren Tito som krävde en lösning på situationen; ”det finns inget att vänta på”. Detta förstärkte nervositeten hos partisan-officerarna som genast beordrade nya stormningar helt bortsett de förluster som dessa order orsakade de egna styrkorna. Anfallen var helt misslyckade och kommunisterna tillfogades enorma förluster. Situationen förvärrades ytterligare av att de kroatiska försvarsstyrkorna istället gick till motangrepp. Partisanstyrkorna blev paralyserade och ett stort antal soldater deserterade.

I slutet av april kom ett nytt meddelande till partisanstyrkorna från Titos stab; ”Om terrängen kring Odžak inte rensas fort bär ni alla det fulla ansvaret!”. Den 4 maj inleder partisanerna en aktion för att ”krossa motståndet” kring Odžak under ledning av Miloš Zekic. Alla fyra brigader gick till attack och skulle inledningsvis neutralisera de kroatiska bunkrarna och försvarsställningarna. Inte heller detta försök blev framgångsrikt då kroaterna försvarade sig utmärkt – under förvissning om att motståndaren ej skulle ta några fångar.

Vid ett tillfälle retirerade Ustasja-styrkor och arméstyrkor från Odžak till byn Vlaška Mala, där de anordnade ett bakhåll för partisanerna och ett stort antal kommunister stupade och ett stort antal flydde hals över huvud med vapnen kvarlämnade, varpå Odžak återtogs.

Den 8 maj, dagen för Tysklands kapitulation, försökte 5 000 partisaner på nytt inta byn Vlaška Mala, vilket ånyo slutade i katastrof för kommunisterna, och i ett motangrepp där Ustasja avancerade ända till byn Vrbovac därifrån partisanerna hade utgått. Partisanofficeren Stevo Kovacevic skickade ett meddelande till högkvarteret i Belgrad:

Fienden kämpar desperat, inte ens gamla kämpar har sett något liknande. Varje Ustasja måste först bli dödad innan vi kan erövra ett objekt. Vi är fortfarande i våra utgångslägen.

Det närmade sig Titos födelsedag och situationen i Odžak hade fortfarande inte kommit närmare en lösning. Inte ens efter att man satt in en femte brigad. Då kommer nya order från Belgrad: ”Flyg skall sättas in”. Två skvadroner med tolv flygplan lyfter mot Odžak och bombardemang och beskjutning varar oavbrutet i två dagar, den 23 och 24 maj. Vid det här laget började förlusterna hos Ustasja och den kroatiska armén bli stora. Till skillnad från partisanerna hade de inte heller utvilade styrkor. Sjukhuset i Prud nära Odžak var packat av sårade. Partisanerna intog slutligen Odžak och byn Vlaška Mala på Titos födelsedag den 25 maj efter flera dagar med konstant bombardemang. Sporadiska strider följde därefter kring sjukhuset i Prud. Trots att kommunisterna intagit Vlaška Mala lyckades 150 försvarare bryta sig genom partisanernas multipla försvarsringar och krossade Stevo Kovacevics 14:e brigad. Detta ruinerade Kovacevic officerskarriär då han för alltid förlöjligats av ”vad en handfull Ustasja gjort”.

Efter att försvaret kvästs kom hämnden. På sjukhuset i Prud mördade kommunisterna alla 80 patienter, tillsammans med den medicinska personalen. Endast 200 Ustasja- och kroatiska armésoldater kapitulerade, vilka blev omedelbart avrättade. I byarna omkring Odžak mördades alla män äldre än 15 år. År efter år senare i den här delen av norra Bosnien fanns inte elever i grundskolan som hade en levande far. Förutom de mänskliga offer som ansågs motiverade i kommunismens namn ansåg regimen även att staden, p.g.a. sin fascism, skulle förvägras järnväg. Den drog man runt Odžak efter kriget.

Ivan Čalušic och en del av hans styrkor kunde bryta sig genom de kommunistiska linjerna och bedrev ett gerillakrig i ytterligare två år i skogarna i norra och centrala Bosnien. Han förråddes emellertid och blev gripen i staden Tuzla, där han senare blev dömd till döden.

Än idag är Petar Rajkovačics öde okänt. Det sägs att han lyckats ta sig genom de kommunistiska linjerna, eller att han begått självmord, eller lyckats ta sig till Spanien. Det finns de som påstår sig ha sett honom i Valencia och Madrid.

I Jugoslavien firades varje år den 15 april som ”dagen för staden Odžaks ‘befrielse’ från fascismen”, trots det faktum att partisanerna inte lyckats inta staden förrän fem-sex veckor senare.

Odžaks försvarare – närvarande!