Slaget vid Lund

Dagens datum 4 december: På denna dag år 1676 utkämpades slaget vid Lund. Slaget är det blodigaste som hittills har utkämpats på svensk mark.

slaget-lund-4

Ända sedan Karl X Gustav i januari 1658 hade tågat över Lilla- och Stora Bält och erövrat hela Danmark (utom Köpenhamn) väntade danskarna på ett gyllene tillfälle att återta vad som förlorats genom freden i Roskilde. I den freden hade Sverige erhållit Tröndelags län i Norge, som då tillhörde Danmark, samt Bohuslän, Halland, Skåne och Blekinge. Karl X Gustav dog två år efter detta krig mot Danmark och eftersom hans son Karl XI inte var myndig tillsattes en förmyndarregering.

Denna regering var endast inblandade i mindre oroligheter nere i norra delen av kontinenten och fred rådde för det mesta. Sverige var en stormakt och det kostade att ha arméer på många områden för att värna landets suveränitet. Förmyndarregeringen ingick i allians med Frankrike och drogs på så sätt in i krig på kontinenten. Danmark såg sin chans och den 2 september 1675 förklarades krig mot Sverige.

Tre år tidigare hade den unge Karl XI blivit myndig och var nu Sveriges konung och överbefälhavare. Kungen blev direkt inblandad i ett krig hans förmyndare hade satt igång, men än så länge fördes kriget på främmande mark. Detta skulle snart ändras och vår unge kung skulle få sitt elddop. Hösten 1675 skulle den svenska flottan undsätta de svenska trupperna som nu dragit sig tillbaka till Pommern. Den blev emellertid attackerad av den dansk-holländska flottan i ett antal sjöslag. Det slutade med svensk förlust och möjligheten att underhålla armén i Pommern. I ett sjöslag vid Ölands södra udde i juni 1676 gick det svenska regalskeppet Kronan till botten och nu började det bli besvärligt för Sverige. Samma höst anföll danskarna Bohuslän från Norge.

Redan den 27 juni landsteg en mindre dansk styrka i Ystad men svenskarna förstod att detta bara var en avledningsmanöver inför något mycket större. Två dagar senare landsteg Kung Kristian V med 15000 soldater i Råå strax söder om Helsingborg. Karl XI som bara hade ca 7000 soldater i Skåne och kunde inte hålla emot den danska invasionen. Han drog sig via Kristianstad och Blekinge upp till Växjö. Motgångarna syntes hopa sig för den unge kungen och han blev alltmer modfälld.

Med Johan Gyllenstiernas ankomst fick dock kungen och arméledningen nya krafter och kamplust. Ett första slag som skulle bli Karl XI riktiga första strid utspelades i Fyllebro utanför Halmstad dit en mindre dansk styrka hade tagit sig. Svenskarna vann och det blev en stor och viktig psykologisk seger för kungen. Man hade nu också avvärjt att danskarna skulle kunna ta Göteborg.

Under tiden hade Gyllenstierna och Erik Dahlbergh organiserat fram nya trupper norrifrån som nu marscherade ner till Ljungby. Den 24 oktober gick svenskarna över gränsen till Skåne med 15000 man. Det första målet för svenskarna var att undsätta Fabian von Fersen som otroligt nog höll stånd i Malmö. Landskrona skulle intas först men danskarna förhindrade detta och istället intog Karl XI Helsingborg.

Kungen skulle söderut men blev hela tiden hindrad av danskarna. Efter många kringgående rörelser nådde man till slut fram till en översvämmad Kävlinge å. Danskarna fanns någon halvmil från södra sidan av ån och svenskarna slog läger på den norra sidan vid Lilla Harrie. Svält och sjukdom hade decimerat den svenska armén så att knappt halva styrkan som samlades i Småland var stridsduglig. Karl XI var tvungen att bestämma sig om att antingen utrymma Skåne och förlora det för alltid eller att gå till anfall.

Slagets faser2

Inledande rörelser

Den svenska armén hade cirka 8000 stridsdugliga soldater mot danskarnas 13000. Nu hade man jobbat fram en stridsmoral som beskrivits som ”segra eller dö” och anfallsordern delades ut till samtliga officerare natten till den 4 december. Dagarna innan hade Karl XI fått samma hjälp som hans far en gång fått, kylan. Kylan kom och Kävlingeån började frysa till. Kungen tillsammans med sina närmaste officerare hade under flera nätter förut provat hållfastheten på isen och nu hoppades man att den skulle hålla för en övergång eftersom alla broar var förstörda.

Klockan fyra på morgonen gick svenskarna över Kävlingeån i höjd med Rinnebäck och ställde upp sig i slagordning. Man hade fältropet: Gud hjälp oss! Planen var att anfalla det danska lägret direkt som en liten överraskning till de troligtvis fyllesjuka soldaterna som festat ordentligt dagen innan. De främsta danska posterna sov djupt då svenskarna gick över ån och de flesta hann över innan det väckte någon oro i det danska lägret. Då larmet gick i det danska lägret var klockan redan sju på morgonen och svenskarna hade hunnit till Stångby, men här ville man inte stanna för att slåss utan fortsatte mot Lund. Danskarna som bryskt hade kommenderats till full beredskap började en kapplöpning med svenskarna mot Lund. Karl XI vann och var först på Väderkvarnshöjden.

Striden började direkt efter att danskarnas vänstra och svenskarnas högra flyglar nått området norr om Lund. Efter kom fotfolket springande så fort de kunde och efter dem kom kanoner och vagnar skramlande på de blöta leriga vägarna. I det svenska rytteriets högra flygel fanns överste Gotthard Johan Budbergs 1:a karelska dragonregemente, Livdrabanterna leddes av överstelöjtnant Hans Henrik von Siegroth, Livregementet till häst under överste Nils Bielke och finska ryttare från Åbo-Viborgs regemente. Hela flygeln leddes av generallöjtnant Otto Wilhelm von Fersen.

Siegroth och hans drabanter fick direkt stora förluster när de omringades och höggs ner. Även Budbergs finska dragoner skingrades efter ett danskt anfall. De finska dragonerna var nyrekryterade och saknade stridserfarenhet. Karl XI var med i de första striderna, hans häst Totten träffades av en kula i pannan och stupade. Då leddes den skinande vita Brilliant fram som var en gåva från den franske kungen.

Karl XI på sin häst Brilliant

Karl XI på sin häst Brilliant

Under förstriden sårades den danske överbefälhavaren general Carl von Arendorff allvarligt av en skottskada i armen och det utbröt viss förvirring i de danska leden. Vid 10-tiden lyckades det svenska rytteriet få ett övertag och innan danskarna hann samla sig till nytt anfall drev den svenska högerflygeln under ledning av Karl XI den danska vänstra flygeln på flykt norrut. Den danska vänsterflygeln leddes av generalmajor Anders Sandberg och med i den danska vänsterflygeln fanns även kung Kristian V och prins Georg.

Nu inträffade något mycket märkligt. Kungen, svenskarnas härförare, tar upp förföljandet av den danske kungen och lämnar slaget vind för våg. Ännu märkligare är att överbefälhavaren Simon Grundel Helmfelt samt generallöjtnanten Rutger Ascheberg följer med kungen.

Vid 10-tiden drabbade den svenska och danska centern samman. Chef för den svenska centern var generalmajor Martin Schultz. Strax innan drabbningen i centern omtalas något mycket märkligt. En dansk kapten gick fram till det svenska fotfolket och utmanade major Hastfer på en personlig duell. En 25-årig gardeskapten vid namn Bernhard von Liewen tog i stället hans plats och lyckades döda den danske kaptenen i duellen. Danskarna inleder därefter en artilleri-beskjutning och lyckas driva tillbaka svenskarnas center. Man erövrar också svenskarnas fåtaliga kanoner. Svenskarna ledda av överste Christoffer Gyllenstierna i Livgardet håller emot trots enorma förluster och orkar till slut, vid tolvtiden på dagen, bryta igenom den danska centern som råkar i upplösning och drar sig tillbaka.

Livgardet blir senare tillbakaträngda och Gyllenstiernas häst träffades varpå översten överfölls av danskar och lämnades att dö på slagfältet. Båda sidor hade utsatts för enorma förluster och endast mindre infanteristyrkor återstod. När striderna rasade som hårdast såg svenskarna en person som kom ridande, fullständigt oigenkännlig, svårt skadad, halvnaken, blödande från nitton sår varav nio i huvudet och som knappt kan hålla sig i sadeln. Ansiktet var så misshandlat att ingen kunde se vem det var, men rösten kände man igen, det var överste Gyllenstierna.

Karl XI ledde högerflygeln i förföljandet ända tillbaka till Kävlingeån. Här hade dagsmejan nu försvagat isen så flera hundra flyende danskar drunknade med sina hästar då isen brast. Kung Kristian, Sandberg och prins Georg var bland dem som lyckas komma över ån och de flydde med sina resterande trupper till Landskrona. Svenskarna stannade kvar för att bevaka att inga danskar kom tillbaka och plundrade samtidigt det övergivna danska lägret.

Klockan 13:30 satte svenskarna full fart tillbaka mot Lund. Nu återstod bara ett helt regemente för svenskarna och den danska segern såg ut att vara klar. Det var Nils Bielkes Livregemente som räddade dagen åt svenskarna. Karl XI lär ha sagt att hans krona bokstavligt hängde på Nils Bielkes värjspets och därför hade han näst Gud sin tappre Bielke och Livregementet att tacka för segern.

Slagets faser3

Karl XI bryter sig igenom och leder slutstriden

Vid 15-tiden på eftermiddagen förberedde sig danskarna på slutanfallet. De var överlägsna svenskarna i antal soldater och kanoner. Men nu återkom Karl XI från sin utflykt i spetsen för några skvadroner ryttare. Danskarna trodde att det var förtruppen för något mycket större, speciellt då kungen med sina skvadroner red rakt mot dem och inledde strid. Bielke fick ett litet andrum då danskarna vände sig mot den förmodat mycket större svenska styrkan för att inte bli inringade.

Mitt i striden lyckades Karl XI tillsammans med Ascheberg, Dahlbergh och en mindre trupp bryta sig igenom de danska linjerna och förena sig med den svenska återstående huvudstyrkan under Bielke. Här ingöt kungen nytt mod och kraft i sina trupper och ledde dem till ett nytt anfall.

slaget-lund-1

Karl XI (till höger) och Erik Dahlbergh då de tar sig igenom de danska linjerna. Tavlan återger en episod då Karl XI, som trodde han befann sig på svenska sidan, försöker beordra en dansk trumslagare att ge order om anfall. Målning av Johan Philip Lemke

Danskarna trodde nu att de blev anfallna från två håll och flydde i vild panik norrut. Vid halvsextiden på kvällen stod slutstriden söder om Vallkärra kyrka där den danska hären kringränns. Striden övergick här i ren massaker som särskilt drabbade 1300 nederländska matroser som gav sig till svenskarna, bara fyrtiosju man av dessa överlevde. Slakten upphörde först när fältmarskalk Simon Grundel Helmfeldt anlände till Vallkärra. Han beordrade att alla som gav sig skulle skonas. Resten av danskarna tog sig i skydd av mörkret till fästningen i Landskrona. Ingen av de uttröttade svenskarna orkade följa efter dem.

Detta var ett av de blodigaste slagen inte bara i Norden utan även i världshistoriska mått. Det är ovanligt att man uppnår nästan 50-procentiga förluster på båda sidor. Fler stupade här än vid Poltava. Totalt dog ca 9500 soldater. Sverige förlorade 3000 och Danmark 6500. Sverige tillfångatog 2000 danskar och danskarna tog 70 svenska fångar. Danskarna förlorade dessutom 36 kanoner, 64 fanor och standar samt hela sitt läger med 80 vagnar fyllda med mat och förnödenheter.

Kriget var inte slut efter detta slaget, men det gav Sverige återigen ett fotfäste i Skåne. Kriget slutade på alla fronter 1679. Freden lämnade Sveriges gränser intakta. Även de tyska provinserna fick Sverige behålla. Detta berodde på Frankrike som genom kriget stärkt sin position. De stödde sina bundsförvanter Sverige och vägrade acceptera några landsförluster för Sverige. Fred slöts med Danmark i Lund den 27 september 1679.

Her ligger kecke Mend, hvis Been och Blod er blandet Ibland hinanden, saa at Ingen siger andet End de er af een Slecht; de var oc af een Troe Dog kunde de med Fred ei hos hinanden boe!

1676 den 4 december, stridde och blödde här folk af samma stam.
Försonade efterkommande reste detta minnesmärke.

Artikeln publicerades ursprungligen 2013-11-04.

Dela artikeln på sociala medier:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här.

Lämna en kommentar

2 Kommentarer till "Slaget vid Lund"

Meddela om
Sortera efter:   Senaste | Äldst | Mest röstad
Joss
Medlem

Otäcka krig i vår historia. Men samtidigt, om man inte krigar mot grannarna, hur skall man då vara stark och farlig nog att hantera grannarnas grannar?

Anders
Medlem

Rasfrågan var inte aktuell på den tiden.

I dag är den ALLT.

Vi ska aldrig mer strida och döda våra rasfränder (om dom inte tillhör folkförrädarna).

Vita män (och kvinnor) från alla vita nationer måste och ska tillsammans bekämpa och besegra den gemensamma (((fienden))) och dennes lakejer och folkförrädare.

wpDiscuz