Dagens datum 16 oktober: Denna dag år 1813 börjar slaget vid Leipzig, där svenska soldater under Jean Baptiste Bernadotte deltager.

Vid den sachsiska staden Leipzig utkämpades det största slag svenska trupper deltagit i. I fyra dagar, 16-19 oktober utkämpades det största slaget i europeisk krigshistoria innan första världskriget som utbröt 101 år senare. I den konflikt som varade mellan 1792 – 1815 var detta slag höjdpunkten även om kriget definitivt avslutades efter kejsare Napoleons nederlag vid Waterloo två år senare.

Den stora konflikten utbröt då det revolutionära Frankrike startade krig mot sina grannar Österrike och Preussen. Mycket har sagts och skrivit om denna konflikt men vi håller oss kort till den svenska insatsen. Sverige gick med i kriget 1805. Den svenske kungen Gustav IV Adolf gick med för att stoppa Napoleon Bonaparte som tagit makten i Frankrike och året innan utropat sig som kejsare. Kriget gick inte bra för svenskarna. Man stred i Pommern utan större framgång. Svenskarna var allierade med britter och ryssar. 1807 bytte Ryssland sida i konflikten och det svensk-ryska kriget där Finland erövrades av ryssarna utkämpades. Sverige genomgick en statskupp och Gustav VI Adolf avsattes. Ny regent var den avsattes farbror Karl. Denne Karl, först riskföreståndare och sedan kung Karl XIII, lät först adoptera en dansk prins som avled och efter det Jean Baptiste Bernadotte en av Napoleons marskalkar men även svåger till kejsaren.

Många hoppades i Sverige att den nye kronprinsen som antog namnet Karl Johan skulle starta revanschkrig mor Ryssland. Ryssarnas och fransmännens allians var på upphällningen och 1812 började Napoleon sitt fälttåg mot Ryssland. Nu blev det inte så. Karl Johan mötte den ryske tsaren Alexander och mötet som hölls på Åland medförde följande. Sverige avstod från att återta Finland, i gengäld skulle ryssarna hjälpa svenskarna att erövra Norge från den danske kungen. Danmark var allierad med Frankrike vid denna tid ska tilläggas. Svenskarna skulle även ansluta sig till Napoleons fiender och sätta upp en armé som skulle strida i Tyskland. Det ryska fälttåget slutade med katastrof för Napoleon och året därpå sattes en svensk armé under sin kronprins i land i Tyskland.

Svenska arméns deltagande i kriget
Karl Johan fick kommandot över en förenad här. Den så kallade nordarmén Förutom svenskar löd under kronprinsens kommando ryssar, preussare och en mindre styrka bestående av brittiskt raketartilleri under ledning av Richard Bogue, som stupade vid slaget. Nordarmén var 150 000 man stark. Vid Groosbeeren i augusti och Dennewitz månaden därpå utkämpade Karl Johan slag mot fienden. Den svenska insatsens var liten. Wendes artilleriregemente deltog vid Grossberren samt några jägarförband, vid Dennewitz ska trettio svenskar ha sårats. Vid övergången av floden Elbe närmare bestämt vid Rosslau ska strider mot franska styrkor uppstått och här dödades och sårades kanske så många som 300 svenskar.

Karl Johan lät spara de svenska trupperna vilket retade de övriga allierade. Men Sveriges kronprins hade endast 30 000 soldater. Han kunde inte slösa med sin lilla armé däremot kunde såväl ryssar som preussare utan större bekymmer förlora tiotusentals soldater. Vidare behövde Karl Johan ha sina svenskar när han efter kriget mot fransmännen skulle tåga vidare mot Danmark. Sedan ska man heller inte glömma att Karl Johan hade planer på att ta över som regent i Frankrike. Tsaren var med på den idén men de övriga allierade hellre såg att den gamla franska kungaätten återtog tronen.

Arméerna
Fransmännen och deras allierade Neapel, Sachsen, hertigdömet Warszawa både Sachsen och Warszawa som var förenade i personalunion hade som regent Fredrik August samt Württemberg under ledning av kung Fredrik. Totalt hade Napoleon omkring 225 000 soldater under sitt befäl samt 700 kanoner. Motståndarna var ryssar, preussare, österrikare samt svenskar och ett mindre antal britter som redan nämnts. Men Napoleon och hans förbundna hade problem. Sedan den stora katastrofen i Ryssland hade många soldater värvats och dessa hade ringa stridsvana, kavalleriet som hade förlorats tusentals hästar i öster var i ett beklagligt tillstånd. Napoleon höll staden Leipzig och inväntade sina fiender. Förutom att staden hölls av franska trupper fanns det flera vattendrag som floderna Pleisse och Parthe vilka försvårade framryckning. Napoleon som annars varit en mycket aktiv strateg förberedde en försvarsstrid, en offensiv försvarsstrid för då fransmännen kontrollerade broarna vid floderna kunde man lätt skicka trupper till de platser de behövdes och slaget inleddes med en fransk offensiv. Fienden ryckte fram från alla väderstreck förutom väster. Napoleon hade hoppats kunna besegra anfallarna innan nordarmén dök upp.

Fyra arméer var på marsch mot Leipzig. Förutom Nordarmén under Karl Johan så kom Karl von Schwarzenbergs österrikiska armé från öster, norrut kom den preussiska under Gebhard von Blücher. Blücher hade en gång i tiden börjat sin bana som svensk dragon under sjuårskriget. Slutligen ska nämnas den ryska hären som leddes av Levin August von Benningsen. Totalt ska de fyra arméerna haft en styrka på 360 000 man samt 1500 kanoner. Det ska sägas att den ryske tsaren, den österrikiske kejsaren Franz och den preussiske kungen Fredrik Vilhelm medföljde sina trupper och hade det formella och högsta befälet.

Slaget
Redan den 14 oktober utbröt strider mellan fransk och österrikiskt kavalleri. Men det egentliga slaget började två dagar senare den 16 då anlände Schwarzenbergs armé. De många vattendragen i området gjorde att det var väldigt dimmigt. Franska trupper som inväntade anfallet insåg att det kom söderifrån. Klockan halv nio började striderna. De anfallande hade bekymmer med dimman och det blev oordning i leden. Detta utnyttjade fransmännen som anföll de anfallande. Anfallen mötte av motanfall. Särskilt vid byn Waschau blev striderna hårda. Ibland höll fransmännen byn sedan de anfallande bara för att sedan återtas av fransmännen. En styrka med franska kyrassiärer lyckades rentav ta sig fram till den plats där tsaren befann sig innan de slogs tillbaka.

Nu inträffade för den allierade lyckliga händelsen att Blücher med sina preussare anföll norrifrån. Fransmännen var tvingade att möta denna fiende och de andra, österrikare och ryssar fick andrum för att ordna sina led. Vid kvällstid ebbade striderna ut och inga operationer gjordes under natten. Förutom kirurgernas, för striden hade kostat omkring 25 000 fransmän och 30 000 av deras fiender förluster i döda och sårade. Dagen därpå, den 17 blev det en paus i striderna. Endast i norr erövrade preussarna en del terräng. Båda sidor inväntade förstärkning. Napoleon fick från väster nya trupper på kanske 18 000 man. De allierade inväntade Benningsen och Karl Johans styrkor.

Den 18 oktober anföll de allierade från alla väderstreck. Napoleon hade lagt sina trupper runt själva staden och gjort upp en reträttväg västerut. Nordarmén som förstärkt med en del ryska trupper anlände nu och denna styrka anföll från nordväst vilket gjorde att fransmännen blev ännu mer ansatta. Förutom att vara ansatt från alla håll hände det märkliga att de flesta trupper från Sachsen och Württemberg gick över till fienden. De allierade var många fler än de som stred för Napoleon men de hade också mer ammunition och förnödenheter. Bristerna på både det ena och det andra blev allt mer kritiskt och fransmännen och deras kvarvarande allierade började vika.

Napoleon försökte med en fredstrevare. Han sände över en österrikisk officer som tagits tillfånga dagen innan. Erbjudandet var att franska armén skulle få dra sig tillbaka medan Leipzig skulle övertas av de allierade. Detta erbjudande accepterades inte och man valde att inte ens besvara det.

Det är denna dag som de svenska trupperna sätts in. Innan slaget ställde nordarmén upp och de svenska trupperna hamnade vid den lilla staden Breitenfeld. En ödets ironi som säkert många kände av. Det var ju här som Gustav II Adolf segrade mot de kejserliga 1631 och där Lennart Torstensson upprepade segern 1642. På sätt och vis är det ändå passande, det var här de svenska vapnen började sin bana men även slutade den. Karl Johan försökte som redan nämnts spara sina svenska soldater så mycket som möjligt. Detta skedde till de allierades men också till de egnas frustration, många svenskar ville visa vad de kunde. Nu fick de chansen, svenska artilleriet leddes av Carl von Cardell gjorde en viktig insats. Vid byn Schönfeld ansattes ryska trupper hårt av franskt artilleri. Cardell och hans beridna artilleri red fram och började beskjuta fienden som tvingades ge upp och ryssarna kunde åter framrycka. Franskt kavalleri försökte nu anfalla men Cardells kanoner lätt spela över dem och tvinga dem till reträtt.

Själva staden Leipzig stormades den 19, men den hölls av franska trupper. Nu sattes svenskarna åter in i striden och bland de första som tog sig in i staden beskjutna från både gator och hus var de svenska. Löjtnant Carl Johan Ljunggren som 1833 gav ut sina memoarer under titeln ”Minnes-anteckningar under 1813 och 1814 årens kampagner uti Tyskland och Norge” Skrev följande:

Över blesserade preussare, sönderskjutna vagnar, övergivna franska kanoner störtade vi genom portvalvet in i ett riktigt helvete på gatan. Här mötte enskilda flyende preussare. Krutrök fördunklade allt. Husportarna voro stängda; men ur alla fönster, ur alla gluggar och från hustaken slungades döden i det mest mördande kulregn. Fransmännen hade inneslutit sig i husen och stodo dessutom i tjocka massor långt framme på gatan, som inom få ögonblick beströddes med döda och sårade. Nästan i samma stund framfördes i galopp tvenne svenska kanoner, som bröstade av strax invid porten och med några druvhagelskott rensade gatan.

Kejsaren av Frankrike började inse att slaget var förlorat. Reträtten skedde västerut. Men i kaoset som följde då man skulle ge sig av hände det olyckliga att e enda större bron över Elster sprängdes i luften. Förutom de soldater som av misstag dödades då de befann sig på bron avskars nu hela arriärgardet. Det som skulle bli en ordnad reträtt blev nu en kaotisk flykt. Striderna pågick en stund. Sedan tvingades de franska soldaterna ge upp. Den förste av de allierades ledare som tog sig in i staden var Karl Johan. Här mötte han senare den ryske tsaren, den preussiske kungen. Senare anlände den österrikiska kejsaren.

Det blodiga slaget var den största strid som utkämpats i Europa innan första världskriget. Napoleons sida hade i förluster på döda och sårade 38 000 man. Till detta ska räknas de fångar på cirka 30 000 samt de soldater som bytte sida. 325 kanoner erövrade Napoleons fiender. 28 fanor och standard tog de allierade som byte. 54 000 soldater på den allierade sida stupade eller sårades. Nordarméns förluster var mellan 3000-4000 man. Av dessa var de svenska förlusterna 178 man. Enligt Carl Johan Ljunggren var svenska förlusterna i döda tre officerare och 38 soldater samt 11 officerare och 132 man sårade. På svenska sidan lär över 50 hästar dödats eller skadats svårt. De svenskar som aktivt deltog i striden var som mest 1200 man. Svenskarna ska tagit omkring 6000 fångar varav fyra generaler.

Bland de stupade på den franska sidan ska nämnas Józef Antoni Poniatowski en polsk ädling som anslutit sig till Napoleon och som utnämndes till marskalk av Frankrike under slaget bara för att tolv timmar senare omkomma. Den sachsiske kungen som sett flera av sina soldater byta sida i striden blev fånge.

Efterspel
Slaget var över. Det hade vunnits tack vare Karl Johan. Han hade kommit med sin armé när den behövdes som bäst. Men man ska inte glömma att den förre franske marskalken och fursten av Pontecorvo bidrog till segern genom hans kunskap om Napoleon. I åratal hade han varit vid Napoleons sida. Blivit hans svåger men också rival. Än var kriget inte slut. De allierade fortsatte mot Frankrike och de tvingade Napoleon att abdikera året därpå. Karl Johan vände nu sin armé norrut mot Danmark. Ett kort krig som varade några månader ledde till att Norge blev svenskt. Förutom att svenska trupper deltog vid Maastricht i april 1814 har sedan dess inga svenska stridit på den europeiska kontinenten. I juli ledde Karl Johan svenska soldater i kriget mot Norge. Efter det har det varit fred för Sveriges del.

Det bestämdes inför hundraårs minnet av slaget att ett monument skulle byggas. Den som ledde arbetet var arkitekten Bruno Schmitz. Völkerschlachtdenkmal, eller på svenska ”Minnesmärket över folkens slag” en 91 meter hög byggnad som invigdes i oktober 1913. Bland de som inbjöds av tyskarna fanns militärer från Ryssland, Storbritannien, Österrike och Sverige. Några månader senare skulle de flesta av dessa soldater strida mot varandra.


  • Publicerad:
    2018-10-16 11:00