Slaget vid Arausio

Dagens datum 6 oktober: Denna dag, år 105 före vår tidräkning, krossar kimbrerna två romerska arméer, det största romerska nederlaget på över 100 år. Det mytomspunna folkslaget kimbrerna ska enligt vissa källor ha kommit från Jylland och varit en germansk stam med keltiska inslag.

"Battle of the Cimbrians". Målning av Carl Rahl.

”Battle of the Cimbrians”. Målning av Carl Rahl (1812-1865).

Kimbrernas femte möte med romarna ägde rum i Rhônedalen på flodens östra sida den 6 oktober år 105 f.v.t., ett område som styrdes av den romerske konsulen Gnaeus Mallius Maximus. Kimbrerna hade tillsammans andra germanska stammar, som teutoner och ambroner, besegrat den mindre lokala romerska hären. Mallius Maximus tvingades därför tillkalla en annan härförare vid namn Servilius Caepio. Med Caepio och resten av hans armé gick man i ställning vid staden Arausio (numera Orange i sydöstra Frankrike) och inväntade kimbrerna för att se om de skulle erövra fler romerska territorier.

Synen av två romerska arméer gav Boirix, kimbrernas kung, en tankeställare och han inledde istället förhandlingar med Mallius Maximus. Detta förargade i sin tur Servilius Caepio till den grad att han startade sin egen attack mot kimbrerna. Den hastiga anfallet, kombinerat med ett målmedvetet kimbriskt försvar, gav kimbrerna seger över denna romerska armé innan Mallius Maximus kunde komma till undsättning.

Fyllda av självförtroende gick kimbrerna sedan till anfall mot Mallius Maximus andra romerska armé. De skräckslagna romerska soldaterna, som hade bevittnat den första romerska arméns nederlag, retirerade. Men lägrets dåliga placering tvingade dem att kasta sig i floden där deras tunga rustningar gjorde att de drunknade eller blev ifatthunna av de stormande kimbrerna.

Inte mindre än 80 000 romerska soldater, varav två var konsulens egna söner, stupade. Endast 10 soldater ska enligt vissa källor ha överlevt i den fullständiga slakten vid Arausio. Efter striden offrade kimbrerna sina krigsbyten till gudarna. Vapen och hästar sänktes ned i Rhônefloden och romerska fångar hängdes eller slaktades, som det heter i samtida romerska källor.

Den romerske historikern Orosius beskrev det framväxande missförhållandet mellan de romerska ledarna på Arausio enligt följande:

Medan de diskuterade med stor fiendskap, och kämpade för sina egna intressen, led de nederlag och drog både stora vanära och skapade fruktan bland romarna.

De flesta skildringarna från dåtiden hade en generell uppfattning om vad man ansåg vara Nordens barbarer och buntade gärna ihop de olika folkstammarna. Det går således inte att till hundra procent placera kimbrerna på den geografiska kartan eller bestämma deras ursprung, även om Tacitus, 200 år senare, placerade kimbrerna på Jylland.

Gundestrup-kärlet, som hittades i Himmerland 1891, sammankopplas med kimbrerna. Står idag på Danmarks Nationalmuseum.

Gundestrup-kärlet, som hittades i Himmerland 1891, sammankopplas med kimbrerna. Står idag på Danmarks Nationalmuseum.

Den främsta källan till historien om kimrerna kommer från den grekiske filosofen och författaren Plutarchos (46-120 e.v.t.) som skriver följande:

300.000 beväpnade män rycker framåt, medan ett – enligt uppgift – mycket större antal kvinnor och barn följde dem på deras folkvandring. De saknade nämligen mark som skulle rymma så stor folksamling, och städer, som de kunde bosätta sig i och leva i […] Då de inte hade haft kontakt med andra folk, och eftersom deras hemland var så långt borta, visste samtiden inte vilka de var, var de kom ifrån eller av vilken anledning de som en stormvind föll över Gallien och Italien. Det antogs därför att det hade varit germanska stammar på grund av deras stora kroppar och sina ljusa blå ögon, och eftersom germanerna kallade rövarna för kimbrer.

Siffran är sannolikt för hög och lär förmodligen ha legat på omkring 30.000, men med anslutning av andra stammar, ökade antalet. Antalet utreds noggrannt i boken Danerne fra fødsel til dåb av P. Engelhardt (Dansk Historisk Håndbogsforlag 1980). P.Engelhardt är en pseudonym för Poul Rantzau-Engelhardt som var kapten i den danska armén och från slutet av 1932 medlem av det nationalsocialistiska partiet DNSAP. I januari 1941 blev han medlem i Waffen-SS och kom till Division Wiking där han uppnådde rangen överste. Andra verk om kimbrerna som förtjänar att nämnas är Nordens barbarer (Allan A. Lund, Wormianum, 1979) och Kimbrerne (Jens Bråten, Eget Forlag, 1988).

Kimbrertågets vidare öde är i korthet att Gaius Marius, kimbrernas baneman och ”Roms tredje grundare”, återvände från Nordafrika och valde att leda det romerska motangreppet, först mot teutonerna år 102 och sedan mot kimbrerna 103 i slaget vid Vercellae. Marius omstrukturerade den romerska armén till att bli en professionell stående armé för att motverka liknande angrepp mot det romerska imperiet.

Romarna lyckades till sist besegra kimbrerna och teuotenerna. Här Gaius Marius seger. Målning av Giovanni Battista Tiepolo (1696–1770).

Romarna lyckades till sist besegra kimbrerna och teuotenerna. Här Gaius Marius seger. Målning av Giovanni Battista Tiepolo (1696–1770).

Forskare från Århus universitet i samarbete med forskare från universitetet i Ferrara utförde 2006 genetiska studier av 60 av dagens himmerlændinge (boende i Himmerland på Nordjylland) och 50 blåögda kimbrer från norra Italien, men med negativt resultat, dvs. inget samband. Samtidigt kan man i Jens Bråtens bok läsa om den lilla bergsbyn Giassa, 60 km från Verona, där byborna har ett eget språk, som man inte kan förstå om man inte kan tyska eller skandinaviska. De påstår sig vara direkta ättlingar till kimbrerna. Så mysteriet lever vidare om vilka kimrerna verkligen var.

Dela artikeln på sociala medier:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

Lämna en kommentar

Please Login to comment
  Subscribe  
Meddela om