Efter mordet på tvåbarnspappan Tommy Lundén har det kommit att utvecklas ett slag om Dalarna. Utgör detta också ett slags slag om Sverige i miniatyr? Fredrik Vejdeland kommenterar.

Sedan mordet på tvåbarnspappan Tommy Lundén i Ludvika har det utkämpats en form av ställningskrig i Dalarna där två grupper formerat sig mot varandra. Den ena gruppen står på svenskarnas sida och på den andra sidan återfinns de som kallar sig för antirasister. Att antirasist är ett slags kodord för antivit eller antisvensk torde de flesta förstå vid det här laget, eftersom det sällan händer – om ens någonsin – att ”antirasister” protesterar mot de övergrepp som dagligen sker mot svenskar. Nu när Slaget om Dalarna är inne i en lågintensiv period – som med all säkerhet inte kommer vara för evigt – kan det vara värt att sätta lite perspektiv över vad som hänt i Dalarna och vad allt detta betyder.

Göran Greider och mordet på Tommy Lundén
Det hela började som sagt med mordet på tvåbarnspappan Tommy Lundén. Han sparkades ihjäl i Ludvika av tre främlingar. Hur reagerade de ”antirasistiska” krafterna över mordet? Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider, politruken som styr det mesta i Dalarna, var bedrövad. Han var dock inte mest bedrövad över mordet i sig utan för vilka reaktioner mordet skulle skapa. I sin krönika, publicerad först fyra dagar efter mordet, behandlar Greider själva mordet med några korta rader innan han beskriver sin bedrövelse, att han gick och la sig i ett halvt febrigt tillstånd efter att ha läst ”de värsta inläggen”. Stackars Greider. Hur Sov Greider när det gick upp för honom att en familj förlorat sin far och make?

Lyckad manifestation av Svenska motståndsrörelsen
När Greider inte trodde han skulle kunna bli mer bedrövad organiserade Svenska motståndsrörelsen en manifestation i Ludvika. Motståndsrörelsen har sedan tidigare ett starkt näste i Dalarna och en grupp i Ludvika. Dessutom hade organisationen precis innan lanserat kampanjen ”Massinvandringen – en tickande bomb”. När den tickande bomben smällde av i lilla Ludvika anordnades en manifestation under samma namn. Manifestationen blev en stor framgång på så sätt att 200 vanliga Ludvikabor kom till torget. Efteråt har reaktionerna visat sig vara positiva, ibland rent oväntade, där arbetskollegor och grannar uttryckt öppet att de sympatiserar med Svenska motståndsrörelsens kampanj och agerandet i Ludvika.

Systemets vakthund till undsättning
En annan aktör, vars betydelse inte kan förringas, blandade sig snabbt i leken. Den svenskfientliga tidskriften Expo, systemets vakthund, kunde inte acceptera att en nationalsocialistisk organisation samlat 200 vanliga åhörare på en så liten ort som Ludvika. Den tes som Expo driver är nämligen att Svenska motståndsrörelsen är en ”sekt”, att vi är stigmatiserade och paria i samhället och därför finner få åhörare. Deras uppgift är att tillskriva oss drömmar om ”diktatur” och annat – just för att kunna bekräfta sin tes om oss som stigmata. I och med det lyckade mötet i Ludvika sprack den tesen.

Så man svarade istället med att dumskalla Ludvikaborna. Expos chefredaktör Daniel Poohl kände sig i en krönika manad att undervisa Ludvikaborna om vad som är ”värt att tänka på nästa gång Svenska motståndsrörelsen kommer till stan för att gjuta mod i befolkningen”. Detta skulle bland annat vara att Motståndsrörelsen eftersträvar diktatur och krig, vilket är rena lögner utan förankring. Expo passade samtidigt på att förminska mordet på Tommy Lundén genom att kalla det för ett ”dödsfall”. Ungefär som om någon dött i trafiken.

Svenskfientlig katatrof i Ludvika
Expo använde nu sitt kontaktnät för att mobilisera de svenskfientliga krafterna (det var också på Expo som man först kunde läsa om en kommande antirasistisk motdemonstration i Ludvika), men man skulle komma att ångra att man själv inte tog tag i mobiliseringen även på ett lokalt plan. Uppgiften gick istället till Dalarna mot rasism och Daniel Riazat och resultatet blev därefter. Istället för att hålla något låg profil och respektera att en tvåbarnspappa faktiskt mördats av tre främlingar så dundrar Daniel Riazat och ett hundratal antirasister in i Ludvika skrikandes slagord som ”Jalla, Jalla, Sverige åt alla!”.

Senare på kvällen samlades deltagarna på Ungdomens hus för att fira sin bravad som trots allt endast samlade ett hundratal deltagare och ytterst få Ludvikabor. Till plats kom också ett tiotal aktivister från Motståndsrörelsen och ett mindre handgemäng uppstod som slutade med att Daniel Riazat ska ha fått en flaska i huvudet.

Daniel Riazat såg sin chans att utmåla sig som offer inför svenska folket. Varje dag dök han upp i media med nya fantastiska historier. Riazat jämförde bland annat händelsen med Utöya, något som kanske inte kan klassas som direkt respektfullt gentemot de överlevande eller anhöriga till offren där. Han talade även om det skulle ha funnits knivar inblandade vid Ungdomens hus, om tidigare hot på denna hemsida och annat, alltsammans taget ur luften. Det hela lyckades sådär. Visst fick Daniel Riazat tillfälle att lansera sig själv som person och visa att han är modig (han hade ju överlevt något som kan jämföras med Utöya) men vanliga människors reaktioner gentemot var i huvudsak negativa. När angreppen gentemot Svenska motståndsrörelsen blev för många och grova beslutade vi att avhandla lögnerna i en artikel som fick namnet ”Lipsill!”. Efter den omtalade artikeln har Daniel Riazat tonat ned bilden av sig själv som offer.

Antirasister kapitulerar i Ludvika – retirerar till Falun
Två veckor efter misslyckandet i Ludvika, var det dags för en ny antirasistisk demonstration i staden. Skulle man verkligen våga sig på en demonstration igen trots att den tidigare misslyckats? Nej, man vågade sig inte på detta. Man kapitulerade. Man valde att dirigera om demonstrationen till Falun istället. I Falun har Dalarna mot rasism bildats och där anser man sig vara på trygg mark. Daniel Riazat uppgav i sitt tal att han inte kände sig välkommen i Ludvika.

Vid det här laget hade Expo blandat sig i den lokala organiseringen. De hade bland annat en representant som höll tal, något som tillhör ovanligheterna. Denna gång var samlingen tvärpolitisk och med systemets fulla stöd i ryggen. Man skrek inte ”Jalla Jalla” utan talade istället mer smidigt om ”tolerans” och ”demokrati”. Det lyckades i alla fall något bättre. Deltagarantalet uppges ha varit 500-600. Med tanke på systemets fullständiga uppbackning av demonstrationen; att samtliga partier utom Sverigedemokraterna deltog, att det anordnades resor in till Falun, att man fick fritt spelrum i Dalamedier varje dag under två veckors tid, gör att antalet ändå måste ses som rätt blygsamt. En demonstration blir inte folklig när över hälften av deltagarna redan arbetar för systemet.

Slaget om Dalarna – slaget om Sverige?
Det är här vi befinner oss i Slaget om Dalarna. Systemets krafter har retirerat till säker mark i Falun, samtidigt fortsätter Svenska motståndsrörelsen att avancera i övriga Dalarna.

Det lyckade arbetet i Dalarna är en kombination av kompetenta chefer och att resurser kommit att läggas där. I Dalarna har Motståndsrörelsen de senaste åren hållit en mer öppen och offensiv profil som nu ger resultat för mödan. De möten som hållits i Borlänge och den framgång som blev utav manifestationen i Ludvika visar också att vi kan komma över den kritiska punkten utan att anpassa oss till systemet.

Utgör då detta slag om Dalarna ett slag om Sverige i miniatyr? Ja, det kan mycket väl bli fallet och jag tar nog inte i så mycket när jag säger det. De som inte bor i Dalarna eller inte är insatta i vad som sker just nu förstår kanske inte att Motståndsrörelsen håller på att bryta igenom där. Skillnaden från andra orter där den nationella rörelsen haft tillfälliga framgångar är att man där saknat möjlighet att fortsätta sprida budskapet kontinuerligt och på så sätt nagla sig fast på riktigt. Detta saknas inte i Dalarna, det finns en solid grund av bra ledarskap och aktivister.

För Motståndsrörelsen i Dalarna handlar det nu om att fortsätta sprida budskapet öppet på gator och torg. Men man får heller inte försitta några chanser att diskutera med arbetskollegor, vänner och grannar och hos dem ingjuta självförtroende, mod och en känsla av samhörighet. Framgångarna i Dalarna har lett till en situation där folk är beredda att lyssna, ta nu vara på det!

Samtidigt ska man vara klar utåt med vad vi faktiskt har som mål. Det är trots allt inte spelbrickor som Daniel Riazat eller Nima Dervish som utgör själva huvudproblemet. Man kan reta sig på att dessa ställer krav på hur svenskar ska bete sig men de är endast ansikten för det mångkulturella paradiset, inte dess regissörer. Vår kamp måste vara mot systemet och de folkfientliga krafter som upprätthåller det, alltså samma krafter som gjorde mordet på Tommy Lundén möjligt. Så länge dessa krafter dikterar politiken kommer vi hela tiden få nya främlingar till vårt land, oavsett om partier som Sverigedemokraterna sitter i riksdagen eller inte.

Dessa omvälvande förändringar är svåra att tala om så länge folk har det relativt bra ställt ekonomiskt och materiellt. Därför är reaktionerna i Dalarna så upplyftande och inspirerande för vår fortsatta kamp! Som boende i Dalarna kan du också hjälpa till i kampen. Bli medlem i Motståndsrörelsen, stöd oss ekonomiskt eller finn dina egna sätt att understödja motståndet. Ta kontakt med oss när du ser i din stad. För att veta mer om vår framtidsvision rekommenderas artikeln FRAMTIDENS STYRE av Motståndsrörelsens ledare Klas Lund.


  • Publicerad:
    2012-02-21 00:00