Mycket talar för att vi idag befinner oss i vad som med militär terminologi brukar kallas ett skymningsläge, och att ett flertal viktiga samhällsinstitutioner är infiltrerade- eller kontrolleras av våra fiender. Regimen har fattat en mängd beslut vars minsta gemensamma nämnare är att de försvagar vår position, inför ett kommande, hypotetiskt krig. Vi måste börja försvara oss och stärka våra positioner.

Med illa dold förtjusning rapporterades nya illavarslande uppgifter i regimtrogen media morgonen den 14 juli. Det hade gått mig förbi, men tydligen har gränserna öppnats för arbetskraftsinvandring från hela världen, vilket har lett till att så många som 8000 människor, bara från länder utanför EU, har getts arbetstillstånd i landet hittills i år. På P1 hade man letat upp en företrädare för företagarna som fick intyga hur positivt det är – och ”nästan alltid har varit” – för ”vår” ekonomi att människor vill flytta hit. Vi fick också veta att invandrare normalt sett tillför ekonomin mycket mer än vad infödda svenskar gör, et c, et c. Den gamla vanliga svenskfientliga propagandan med andra ord, denna gång i en språklig dräkt som är tänkt att vädja till vår egennytta, samtidigt som den ska bygga vidare på svenskarnas redan alltför utbredda självförakt och vurm för allt utländskt. Jag tänker inte bry mig om att bemöta dessa påståenden här, eftersom det enda verkligt viktiga att notera – både för regimen och för oss patrioter – är att antalet främlingar i landet ökar, och att vissa av dessa nya främlingar kommer inneha viktiga positioner i näringslivet i framtiden.

Samma morgon meddelades förnöjt att antalet utländska adoptioner ökar. Dessa adoptioner är betydelsefulla för regimen (så betydelsefulla att man för inte så länge sedan beslutade att höja bidraget från 20 000 kr/adopterat barn till 40 000 kr/adopterat barn) av mer än ett skäl: Dels fyller de samma funktion som främlingsinvasionen, d v s de tränger undan svenskar av traditionellt, potentiellt ”nazistiskt” snitt, vilka ersätts med mer lättkontrollerade, främmande element. Dessutom blir dessa adoptivbarn främlingar av en, ur regimens synvinkel, särskilt intressant kvalitet, eftersom de har tränats in i ett svenskt sätt att tänka och vara sedan barnsben, och därför ofta beter sig förvirrande likt vanliga svenskar. Detta tjänar det pedagogiska syftet att göra svenskarna mindre benägna att dra slutsatser om kopplingen mellan en persons biologiska arv och personens beteende, samtidigt som frekvensen av förhållanden- och äktenskap över rasgränserna helt naturligt blir hög för denna grupp. Berövade som de är på sitt egentliga folks språk och kultur, är det svårt att återvända till hemlandet, trots att det i många fall är vad de helst skulle vilja när de uppnår vuxen ålder.

Ytterligare en anledning är adoptivföräldrarna själva. Dessa har så att säga satsat allt på ett kort, det mångkulturella Sverige – var annars skulle deras barn kunna fungera normalt? – och blir därmed en användbar grupp att rekrytera lojala politiker, chefredaktörer, höga polischefer, och dylikt ur. Detta underlättar för regimen att utåt sett visa upp ett ansikte där en hel del framträdande politiska- och massmediala maktpositioner trots allt besitts av svenskar, samtidigt som den bedriver en politik- och propaganda som i själva verket syftar till att driva bort svenskarna från jordens yta. Att det är
villkorat att man måste ha släppt all lojalitet med det svenska folket för att få inta dessa positioner, syns så att säga inte utanpå.

Det finns fler oroväckande tecken för framtiden. I mars nästa år är det tänkt att Sverige ska börja tillämpa det ingångna Schengenavtalet. Det innebär bl a att alla gränskontroller till EU-länder avskaffas. Redan nu är det tusentals människor som tar sig in i landet illegalt och än fler som vill ta sig in, varje år. I hela EU beräknas att det vistas ca 2 miljoner människor illegalt. Hur många av dessa som kommer ta tillfället i akt att flytta till Sverige för att åtnjuta vår slappt tillämpade asylpolitik och brottsbekämpning, och hur många överhuvudtaget som känner sig manade av vårt generösa socialförsäkringssystem, återstår att se.

Det finns även positiva tecken. Under våren har massmedierna känt sig tvingade att lätta lite på den censur, som har hållit den breda allmänheten okunnig om sambandet mellan den ökande kriminaliteten och kulturberikningen, trots att det egentligen har varit tydligt i åtminstone 10-15 år. Ända fram till och med hösten-99 påstod man normalt sett, mot bättre vetande, att invandrare inte var överrepresenterade i brottsstatistiken. Och om man t ex hade ett inslag om ”ungdomsrånen” på TV-nyheterna, var det brukligt att intervjua en person med invandrarbakgrund som utsatts för rån – trots att det nästan alltid var/är fråga om främlingsungdomar som rånar svenska ungdomar – för att, med ett pedagogiskt exempel motverka svenskarnas ”fördomar”. Och många godtrogna svenskar trodde – och tror fortfarande – på journalisterna och politikerna, och den bild av verkligheten de förmedlar.

Mycket på grund av att Internet omöjliggjort en så strikt censur som man har vant sig vid, har man nu valt att visa upp en del av verkligheten, och istället satsa på att utnyttja sitt tolkningsföreträde till att muta in sina egna förklaringsmodeller – ”sociala orsaker”, ”segregation”, ”misslyckad integration”, ”vi har inte släppt in invandrarna i samhället”, et c – i folkmedvetandet. Att felet är att ”vi inte har släppt in invandrarna i samhället” betyder givetvis att vi måste ersätta svenskar med främlingar, i samtliga samhällsinstitutioner, i högre takt än tidigare…

Men dessa försök till trots, har uppvisandet av en del av sanningen lett till att opinionen beträffande invandringsfrågan har svängt tillbaka, enligt den senaste Sifoundersökningen. När ”nazist”-hetsen var som värst visade undersökningarna att det svenska folket var i stort sett positivt till den förda invandringspolitiken (vem ville riskera att ens tänka samma sak som ”nazisterna”?), men nu anser åtminstone en bit över hälften att Sverige släpper in för många invandrare.

En intressant fråga att ställa sig är hur de etablerade politikerna skulle agera om opinionstrycket växte sig starkare? Den naive tror kanske att de då skulle ändra sin politik, och sluta ta in invandrare och kanske till och med börja verka för att en del flyttar tillbaka? Men det är knappast realistiskt. Däremot kan det hända att någon av de etablerade partiernas företrädare säger en del saker som kan dra till sig de väljare som vill ändra på invandringspolitiken, utan att för den skull genomföra några egentliga förändringar. Ett fullt tänkbart alternativ är också att man istället ökar invandringen, för att snabbare närma sig den efterlängtade dag då svenskarna är i minoritet i sitt eget land, och man inte längre behöver ta hänsyn till svenskarnas intressen och åsikter överhuvudtaget, samtidigt som man påstår att den har minskat. En liknande taktik har redan tillämpats i flera år, nu senast exemplifierat på den regimtrogna tidningen Arbetets ledarsida (13/7-00), där man påstod att:

”[Invandringen är] idag blygsam i jämförelse med för exempelvis tio år sedan.”

Det finns ännu ingen statistik för i år, men 1999 beviljades ca 37 400 permanenta uppehållstillstånd, vilket lustigt nog råkar vara nästan exakt samma antal som beviljades för tio år sedan. 1990 beviljades nämligen också 37 400 permanenta uppehållstillstånd. Om man, med en extremt välvillig tolkning, antar att det var 1989 man avsåg, så beviljades visserligen 44 700 uppehållstillstånd det året, men är verkligen 37 400 så väldigt ”blygsamt” i jämförelse med 44 700? Invandringen fortsätter i själva verket i ungefär samma takt som för tio år sedan, och det är svårt att få det till annat än att Arbetet sprider desinformation (Källa: Statens invandrarverk, tillståndsstatistik).

Vissa hävdar att vi idag befinner oss i vad som med militär terminologi brukar kallas ett skymningsläge. Skymningsläge kallas den situation som uppstår strax innan två parter förklarar varandra krig. Även om man officiellt inte ligger i krig så gör båda sidor vad de kan för att i lönndom sabotera för sin motpart. Det kan t ex handla om att sprida desinformation och propaganda, men överhuvudtaget är allting som försvagar den tilltänkta motpartens- eller stärker den egna partens position inför det kommande kriget av intresse.

Regimen har under lång tid agerat som om den företräder en främmande makt som befinner sig i ett utdraget skymningsläge i förhållande till det svenska folket. Att sprida desinformation och defaitistisk propaganda har blivit något av en självklarhet; landet utsätts för ett kontinuerligt inflöde av främlingar från jordens alla hörn, varav många är direkt fientligt inställda till svenskar; svensk patriotism och nationalism, liksom allt motstånd mot främlingsinvasionen, utmålas som en sorts kriminalitet, samtidigt som allehanda folkupplösande och nedbrytande samhällsfenomen uppmuntras; invasionsförsvaret har avvecklats med motiveringen att det inte ”kommer behövas” inom överskådlig framtid. Listan skulle kunna göras längre, men detta borde räcka. Allt talar för att vi verkligen befinner oss i ett skymningsläge, och att ett flertal viktiga samhällsinstitutioner är infiltrerade- eller kontrolleras av fienden. Det är hög tid att vi på allvar börjar agera utifrån dessa förutsättningar.

• Publicerad:
  2000-07-18 00:00