Jag får ofta frågor från vänner och bekanta, till och med likasinnade, huruvida det existerar normala, vänskapliga relationer i Motståndsrörelsens sociala miljö. Än mer typiskt är att familjemedlemmar, som har ännu mindre gemensamt politiskt, uttrycker oro. De alla har nämligen sett, hört och läst om ”nazistgäng” som terroriserar föredetta medlemmar med hot och våld.
Att knyta band och ha en vänskaplig ton människor emellan är av grundläggande betydelse för en organisation, och jag upplever att detsamma gäller för vår. Man blir tidigt medveten om detta när man blivit bekant med en organisation som vår från insidan, men också utomstående borde förstå att det inte bara är en kallfront hela vägen. Det finns bland annat berättelser om sociala aktiviteter i vildmark och kulturlandskap, råd och vägledning om familjelivet och ibland till och med ganska så personliga bekännelser att finna bland våra artiklar.
Förutsättningen för att en organisation ska fungera optimalt är att det ställs höga krav på alla inom organisationen och att det finns en inre miljö baserad på kamratskap. Ingen kamp kan segra om den inte utkämpas av krigare med djupaste välvilja gentemot varandra. Det som gör att en liten armé kan besegra en dubbelt så stor armé är just att den har en mycket mer djupsinnig och kärleksfull relation till det den kämpar för, än den andra armén har.
Det är dock så att vissa ex-medlemmar, eller rättare sagt avhoppare, har en tendens att läcka konfidentiell information (eller lögner) till personer eller organisationer som vill skada Organisationen; oavsett om de hade ärliga avsikter då de gick med eller rätt och slätt hade infiltration som mål. Handlingar får konsekvenser. En angivare är en angivare och en lögn är en lögn. Han bör inte förvänta sig mer sympati från vår organisation än från övriga människor och miljöer. Ingen med höjt huvud accepterar svek och bedrägeri.
I och med att Motståndsrörelsen är en nationalsocialistisk organisation, säger det sig självt att dagens samhälle, i brist på kunskap och ryggrad, består av ett stort antal individer som hatar oss och räds av patriotism i allmänhet. Vi har inte för avsikt att ”bryta ned” den skräckbild av nationalsocialister som media matat befolkningen med. Om en medborgare anser att Motståndsrörelsen är mer skrämmande än de ”folkvalda” så kan han gott ha den vanföreställningen, även om jag själv irriterar mig på denna okunskap som är en del av folkets accepterande av sin egen undergång.
En organisation som Motståndsrörelsen behöver nämligen hårdhudade individer med kloka huvuden – sådana som inte låter sig skrämmas av det infantila jämret om ”farliga nazister”. Vår kamp kräver fanatiska kämpar, alltså personer som har en orubblig tro på att det de gör är rätt. Denna tro måste komma såväl inifrån som utifrån. Allt annat är halvhjärtat. Personer med ett halvhjärtat engagemang är inte gott nog i längden. Det är alltså bortkastad energi att försöka disciplinera någon som inte ens kan disciplinera sig själv.
AV: Ulvhild Årthun
Skrekkbildet av organisasjonen
Haakon Forwald och artikelförfattaren Ulvhild Årthun
Hoppa till huvudinnehåll
