Sverige är idag ett internationellt samhälle, vilket ställer krav på medborgarens förmåga att leva i en kulturell mångfald. En förtrogenhet med den svenska kulturen, språket och historien; det svenska kulturarvet, ska befästas i samtliga av skolans ämnen för att stärka förmågan att leva sig in i och förstå andras värderingsgrunder. Detta står att läsa i läroplanens värdegrund för gymnasieskolan. Kulturarvet är idag inte längre vad det tidigare varit.

Skolan har, sin konfessionella hållning till trots, länge haft rollen som kulturarvets förvaltare och traditionella förmedlare. Mellan Bibelstudier och katekesundervisning har gamla traditioner och berättelser smugit sig in och fått en allt viktigare roll i skolundervisningen. 1800-talet präglades av romantiska naturskildringar och stark nationalism; ett arv, vilket skolan såg som sin främsta uppgift att förmedla. Efterkrigstidens Europa kantades av en kulturpolitisk reformation, grundad på rädslan för den nationalistiska idealismen och det fosterländska svärmeriet. Trots globaliseringens snabba frammarsch med mångkulturens flerstämmiga röster som främsta biverkning, står skolan fast vid sin roll som kulturarvets enväldiga härskare. Frågan är vems kulturarv?

1935 års Metodiska anvisningar, motsvarigheten till dagens styrdokument, betonade en traditionellt konservativ undervisning med verk som ”besjunger fosterlandet, hemmet och naturen” i förgrunden. Den, för 1800-talet, mest framträdande svenske skalden; Esaias Tegnér, vars diktning var ett uttryck för ”det svenska lynnet”, enligt dåtidens litteraturhistoriker och forskare, var således självskriven i skolans litteraturundervisning. I och med 60-talets kulturpolitiska reformation med den nya gymnasieskolan, tidigare realskolan, och tillhörande färdighetsbaserade läroplan, försvagades skolans traditionella hållning. Författare som Strindberg placerades högst upp på piedestalen tillsammans med andra nydanande, samhällskritiska författare och konstnärer. Skolans roll som förmedlare av kulturarvet byttes sakta ut mot försök att få eleverna att över huvudtaget vilja läsa.

I 1994 års läroplan syns tydliga spår av mångkulturens intrång i det svenska kulturarvet. Vår egen kultur är i denna upplaga endast viktig i förhållande till andra kulturer. Den har således inget egenvärde i sig, utan är ett medel för att skapa en förståelse för andra kulturer och deras säregna värdegrunder.

I den senaste läroplanen, Gy 11, är skolans uppgift och värdegrund oförändrad. Vad som dock skiljer sig är synen på vad det svenska kulturarvet egentligen innefattar. 1800-talsidealister som Tegnér och Geijer får göra plats åt Guillous Ondskan och Khemiris Ett öga rött. Det svenska språket och grammatiken vattnas ur för att ge företräde åt förortssvenskans utpräglade uttryck och jargong, urvalet av antologiernas svenska författarskap byts ut mot icke-europeiska, liksom urvalet av läromedel, anpassade för en mångetnisk målgrupp. Men skolan håller hårt i sin uppgift som kulturarvets förmedlare; det nya globala svenska kulturarvets förmedlare.

Referenser:
Charlotte Flykeberg och Inga Lena Gullbrand, 1998
Bengt Lewan, 1972
Annica Danielsson, 1988
Joshua Mjöberg, 1937
1935 års metodiska anvisningar
Lgy 65
Lpf 94
Gy 11

Av: Rebecca Olofsson

  • Publicerad:
    2012-05-28 19:22