För någon vecka sedan publicerade förlaget Timbro – Svenskt Näringslivs (f.d. SAF) främsta propagandakanal för liberala osanningar – en intressant bok betitlad Det svenska biståndsberoendet. Trots att boken har sina klara poänger, framförallt genom att lyfta fram den omfattande korruptionen och fusket kring den svenska statens totalt vettlösa biståndspolitik till ”utvecklingsländer”, har den skrivits och lanserats ur ett helt felaktigt perspektiv.

På Sydsvenska Dagbladets debattsida (23/9) går de timbroanslutna herrarna Pär Krause och Fredrik Segerfeldt till frontalangrepp mot den svenska biståndspolitiken, vilken de väljer att beskriva som en industri. Med detta menar de att de miljardbelopp som svenska skattebetalare årligen lägger ut på att förebygga ihjältjatade u-landsfenomen som massvält och HIV-spridning, till alldeles för stor del går till löner för att underhålla 10 000-tals tjänstemän i Sverige. Alltså till personer vars födkrok är andra människors lidande, men som inte har något som helst att göra med den påstådda hjälp till de färgade massorna direkt på plats.

Rätt kritik…
Helt riktigt lyfter debattartikeln fram det mygel och fuffens som präglar biståndet till ”behövande” i tredje världen. Förtjänstfullt visar herrar liberaler hur den marxistinfluerade myndigheten Sida, med sitt bihang av diverse bistånds- och s.k. människorättsorganisationer, medvetet blundar för pengaflödet till oseriösa projekt på de svenska skattebetalarnas bekostnad. Kritiken mot främst Sida har också kommit ifrån riksrevisorn Lennart Grufberg. Dennes redogörelse för Riksrevisionsverkets utredning av Sidas arbete presenterades utförligt i Dagens Nyheter (3/10). Omdömet om den svenska biståndspolitiken är där glasklart negativ, med klargörandet: ”Korruptionen är snarare regel än undantag… Sida väljer att blunda för det”.

Således har alltså inte ens avsikten med den svenska biståndspolitiken – vilken i sig är katastrofal då den sätter allsköns självförvållade problem i Afrika och Asien framför de rättmätiga behoven hos exempelvis de svenska pensionärerna, på vars krökta ryggar den omhuldade välfärdsstaten byggts – uppnåtts, då medlen slängts bort på höga löner till byråkrater och självutnämnda världssamveten.

… men fel perspektiv!
Dock finns ett grundläggande problem med Timbros och Riksrevisionens kritik, ty den förs fram ur ett helt felaktigt perspektiv. Med dessa herrars oriktiga liberala utgångspunkt döljs de egentliga avsikterna, nämligen de hos en etnisk minoritet i vilken själva upprinnelsen till den för Västerlandet så tidstypiska och fördärvsbringande biståndsfenomenet står att finna. Denna etniska minoritets förkärlek för humanism – dock bara så länge det tillskrivs alla andra raser än dem själva – används i en medveten etnisk överlevnadsstrategi för sagda stam, för att gynna deras egen expansion på andra etniciteters bekostnad. De suggestiva och naturfientliga idéerna om ”medmänsklighet” gentemot ”den andre”, passar denna etnicitets syften som handen i handsken, så länge det exklusivt pådyvlas andra folk än dem själva.

Krause, Segerfeldt och Grufberg har rätt i att biståndspolitiken är en industri för lycksökare, såväl här hemma i Sverige som i de så kallade utvecklingsländerna. Dock är denna ”industri” enbart en kugge i ett hjul sett ur ett större perspektiv. Ty till biståndsindustrin kan även läggas fenomen som förintelseindustrin, demokratiindustrin och mångkulturindustrin. Och alla dessa ”industrier” utgör tillsammans en enda stor fördärvbringande ideologisk verkstad, en överhegemoni. Denna etniskt motiverade hegemoni, vilken är ämnad att fabricera lögner och illusioner för att vilseleda Västerlandet, har Sion som snillrik fabrikant.

• Publicerad:
  2007-10-08 00:00