”Belaja Smert” eller ”den vita döden” var ett namn Simo Häyhä fick av Röda armén. I en av få intervjuer han ställde upp på strax före sin 96-årsdag frågade man hur han blivit en sådan duktig skytt? Simo hävdade då att det endast var genom övning, men att man måste öva mycket.

Vem var då denna Simo Häyhä? Jo, han var en jordbrukarson som föddes i en liten by vid namn Rautjärvi nära den nuvarande gränsen till Ryssland. Det är troligtvis så han vill att vi skall minnas honom, som jordbrukarsonen, då han var en anspråkslös person. Skrytsamhet låg inte för honom och han såg sig aldrig som förmer än någon annan, trots sina stora insatser och bravader i det finska vinterkriget.

De tidiga levnadsåren
”Simuna”, som var hans smeknamn, föddes den 17 december 1905. Han var den näst yngsta i en syskonskara på åtta barn i en jordbrukarfamilj. Han gick i folkskolan i byn Miettilä och bedrev senare jordbruk på hemgården tillsammans med sin äldsta bror. Familjen sysslade även flitigt med fiske och jakt. Det Simo helst gjorde när han hade tid över från arbetet på föräldrarnas gård var just jakt och fiske. Som 17-åring gick han med i Skyddskåren, den finska motsvarigheten till svenska Hemvärnet under tidigt 1900-tal, i Rautjärvi där han övade upp sina skyttekunskaper och nådde framgångar i Viborgs skyddskårsområdes tävling.

Millitärtjänstgöring
Simo Häyhä genomgick sin 15 månader långa militärtjänst som påbörjades 1925 i Raivola och efter underofficersskolan tjänstegjorde han som korpral i Terijoki. Själva prickskytteutbildningen fick han inte förrän nio år senare i Uttis.
När finska vinterkriget bröt ut som ett resultat av att förhandlingarna mellan Finland och Sovjet misslyckats samt att röda armén invaderade Finland den 30 november 1939 så var Simo Häyhä inte sen att dra ut i fält. Korpral Häyhä tillhörde vid denna tid JR 34 som ryckte ut till Loimola vid gränsen mot Sovjetunionen. Vid Kollaa-fronten inledde Häyhä sin verksamhet som prickskytt. Hans effektivitet väckte snabbt uppmärksamhet och hans resultat började bokföras. Redan i december påstås han ha dödat över 200 fiender.

Kompanichefen som Häyhä tjänstgjorde under vid denna tid hade fått ett rykte om sig att vara hårdför och handlingskraftig, då han hade tjänstgjort i Främlingslegionen. Juutilainen, som han hette, hjälpte den annars tystlåtne Simo att nå berömmelse. De journalister som besökte Kollaa-fronten började beskriva Häyhä som en hjälte och han användes flitigt i den finska krigspropagandan. Det finländska folket behövde sannerligen en hjälte i den svåra situation som rullades upp framför ögonen på dem.

Simo fick mängder av gåvor bestående av allt från varma vantar till fickur. Han erbjöds också sovjetiska gevär med kikarsikte, som han tagit som byte. Simo var dock inte så intresserad av dessa gevär, utan föredrog att använda sitt eget, av flera olika anledningar. Många av soldaterna i kriget, både finnar och de i Röda armén använde gevär med kikarsikte men Simo använde hellre öppna riktmedel för att själv vara ett mindre mål. Man måste nämligen höja sitt huvud några centimeter högre vid användandet av ett kikarsikte. Dessutom blev Kikarsiktet lätt immigt i kylan. Ett annat problem med kikarsiktet var att solen kunde reflekteras i kikarsiktets lins och därmed avslöja hans position. Det gick också snabbare och smidigare att få en översiktsbild genom en öppen siktskåra jämfört med kikarsikte. Dåtidens kikarsikten var dessutom inte särskilt lämpliga att använda då det var mörkt, utan lämpade sig bäst för användning i fullt dagsljus. I många fall monterades en öppen siktskåra vid sidan om kikarsiktet så att skytten själv kunde välja det sikte som passade bäst vid det aktuella tillfället. Simo Häyhä använde som prickskytt den finländska varianten M/28. Detta gevär passade honom bra då han var kort till växten.


Röda arméns egna prickskyttar kunde aldrig rå på Simo Häyhä utan kom alltid hem tomhänta, eller inte alls.

I januari 1940 befordrades Simo Häyhä till undersergeant. Den vintern noterades Simo Häyhä ha dödat 505 ryska soldater med sitt prickskyttegevär. Den siffran bygger på uppgifter av den finska armén som hade observatörer vid slagfältet vid Kollaa. Dessa förde statistik och noterade mycket noggrant men av Simos kamrater och andra finska soldater som deltog i samma strider som Simo Häyhä så kan siffran vara så hög som 542. Och detta bara på tre månaders strider!

Den 6 mars 1940 inträffade något som snabbt skulle sätta stop för Simo Häyhäs karriär. Han blev svårt sårad i huvudet av en exploderande kula. Stora delar av hans käke hade sprängts bort men trots detta lyckades han döda ryssen som skjutit honom. Han fördes till ett fältsjukhus där han svävade mellan liv och död. Simo hamnade i koma och vaknade först den 13 mars, samma dag som det finska vinterkriget tog slut. Han genomled många operationer för att bygga upp ett nytt käkben. På grund av detta blev han, mot sin vilja och under stora protester, förbjuden att delta i Fortsättningskriget (1941-44).

Vad gjorde Simo Häyhä till en av de effektivaste soldaterna i modern historia?
Simo genomförde alla sina uppdrag under arktiska förhållanden med temperaturer på mellan 20 och 40 minusgrader. Han förföljde och angrep Sovjetiska förband, ofta helt ensam, så effektivt att det satte stor skräck i Röda armén. Ryssarna gav honom snart namnet ”Den vita döden” på grund av hans vita snödräkt. Förgäves utlyste Röda armén stora belöningar till den som kunde döda Simo. Ryssarna skickade ut sina egna prickskyttar som var specialiserade på att jaga andra prickskyttar men de kom alltid tillbaka tomhänta eller inte alls.

Det som gjorde Simo Häyhä extra utmärkande var, förutom att han föredrog öppna riktmedel, en rad olika tekniker som han använde för att alltid ligga steget före fienden. Simo hade kraftiga förstärkningsplagg under sitt vita kamouflage, det hade han inte bara för att kunna hålla värmen utan också för att han då kunde sänka sin puls. Detta gjorde han för att bli stadigare på handen och därmed kunna sikta bättre.

Ett annat exempel på trick som Simo använde sig av var att han brukade frysa snön framför sitt gömställe genom att hälla vatten på den för att undvika att gastrycket från gevärspipans mynning skulle kasta upp ett snömoln vid skottet och därmed avslöja hans position.

När han låg i sitt gömställe hade han alltid snö i munnen för att på så vis kyla sin utandningsluft för att undvika att ångan skulle avslöja honom. Den längsta distansen han ska ha skjutit en fiende på var cirka 450 meter.

Efter kriget
Strax efter kriget, innan han slutade sin tid i armén blev han direkt befordrad från undersergeant till Fänrik, av fältmarskalk Gustaf Mannerheim. Varken förr eller senare i den finska arméns historia har någon blivit befordrad så fort.
Resten av livet levde han ett fridfullt som jordbrukare och ägnade fritiden åt att jaga älg. Simo Häyhä lämnade jordelivet den 1 april 2002. I samma intervju, nära hans 96-årsdag, fick han frågan om han hade några samvetskval nu i efterhand, då svarade han nej.

”Jag bara gjorde min plikt och vad jag blev tillsagd, så bra som jag kunde.”
Det är ett citat som är minst lika applicerbart i vår kamp som under finska vinterkriget. Allt du gör skall du göra så bra du kan! Gör din plikt, även om vi inte befinner oss i fullskalig väpnad konflikt. Vår kamp är bekväm om man jämför med andras offer. Ingen kan göra allt men alla kan göra något, kom med i kampen för ett fritt och enat Norden du också!

AV: Johan Lindblad

  • Publicerad:
    2011-10-12 00:00