Sanningen om mordet på John Hron

KOMMENTAR. Mordet på John Hron är ett av de mest uppmärksammade och politiskt utnyttjade i modern tid. Vissa har till och med byggt upp en hel karriär kring den pojkens tragiska död. Här berättar Paulina Forslund om hur mordet har utnyttjats.

john-hron

Sommaren 1995 hände mycket i mitt liv, jag fyllde femton, skulle börja nian, gick på hårdrockskonserter och hängde med kompisar. Precis som hos så många andra var min ungdom  fylld av olika idéer och tankar. Religösa, politiska och ideologiska. Men mest ville man bara njuta av sommarlovet, av de långa kvällarna och lata dagarna.

Bara några dagar innan höstterminen skulle dra igång så skakades min hemstad, Kungälv, av ett mord. Den mördade visade sig vara jämnårig med mig. Han var ett år yngre och gick på en annan högstadieskola i samma kommun. Jag hade träffat John, men kände honom inte (och inte heller förövarna). Jag kom ihåg honom för att han under den perioden hade hårdrocksstil precis som jag.

Jag minns hur jag, min två år äldre syster och våra föräldrar såg om mordet på Västnytt. Vi chockades, precis som så många andra. Detaljerna kring mordet blev allt fler. Men jag tror att ingen, vare sig hemma hos oss eller någon annanstans, kunde ana vilket enormt drev det skulle komma att bli. När skolan startade var det dock ett faktum. Det första vi pratade om i klassrummet var John Hron.

Vi blev tillsagda att samlas utanför skolans aula. Men jag kan inte minnas att vi fick veta vad det handlade om. Bara en order: ”Infinn er där!”. Det var tydligen något viktigt. Jag och mina klasskamrater gick nedför trapporna från vårt klassrum och ned till aulan. Snart hade hela skolan samlats. Folk tittade på varandra och alla undrade vad det var frågan om. Dörrarna öppnades och vi gick in. Ljusen släcktes ned och det var tyst. Det var som om hela rummet höll andan. Då kom stillbilderna. Där, på den stora vita duken, såg jag en sönderslagen kille. Hans huvud var svullet och han var blå och blodig, ögonen var igensvullna.

Jag minns faktiskt inte vad rektorn sa, eller om det kanske var en lärare. Det enda jag kunde göra var att inse att den bilden skulle etsa sig fast i mitt huvud för all framtid. Jag grät. Lärare grät. Folk höll om varandra och allt var tyst.

Sedan kom uppviglingen. Hatet. Vi skulle hata de killar som hade utfört  detta dåd. Det var poängen. Bara dagar därefter anordnades ett fackeltåg mot våldet. Jag som så många andra ungdomar i min stad gick med.  Men snabbt kom det att handla om någonting helt annat, nämligen RASISM.

Den kvällen skrev jag i min lila dagbok om de makabra bilder som skolan tvingade oss att titta på:

Paulinas dagboksanteckningar från den 22 augusti 1995.

Paulinas dagboksanteckningar kort efter mordet 1995.

Vi diskuterade det i klassen. Det var skilda åsikter. Någon poängterade det faktum att John var svensk, eller ja, i alla fall vit (svensk mamma och tjeckoslovakisk pappa). Då kunde det väl inte vara rasistiskt? Min ena lärare konstaterade något jag då inte förstod: ”Det här kommer att utnyttjas med ohämmad kraft”.

Och han hade mer rätt än han då kanske anade.  Allt handlade nämligen till sist om musik och några klistermärken. Det ryktades om att de som misshandlat John lyssnade på vikingarockbandet Ultima Thule och någon skulle även haft några ”Bevara Sverige svenskt”-klisterlappar hemma i en byrålåda.

Men 1995 var det många som lyssnade på Ultima Thule. Kompisar till mig gjorde det, trots att de kallade sig kommunister. Jag gjorde det, trots att jag vid tidpunkten prenumererade på Offensiv, färgade håret svart och lyssnade på hårdrock. Till och med några av invandrarna sjöng Ultima Thules texter högljutt i uppehållsrummen på Thorildskolan i Kungälv.

Men även fastän mordet blivit så extremt utnyttjat i antirasistkampanjen så var det inget rasistiskt dråp. Det höll aldrig i rätten, trots påtryckningar från medier och andra pengagiriga aktörer, att bevisa påstendena om att John Hron bragts om livet pågrund av rasistiska motiv. Stenungsunds tingsrätt kritiserades för domslutet då de ej skrev ett ord om de unga killarnas ”rasistiska aktiviteter”. Så sent som i förra veckan läste jag en artikel i Expressen där en av poliserna som hade hand om John Hron-fallet bekräftade exakt samma sak. Att dådet var fruktansvärt men att det inte skilde sig från andra liknande slagsmål som urartat då alkohol eller droger varit inblandat.

En av dem som gapat högst för att bevisa motsatsen är Christer Mattsson. Han har gjort karriär på mordet på John Hron och lever än i denna dag, tjugo år efter Johns död, på den mytbildning han skapat. Han startade toleransprojektet strax efter Johns död och använde sig av det påstått rasistiska mordet för att få finansiera sin idé.

Jag kan inte sluta fundera över hur efterspelet hade sett ut om John Hron hade lyckats värja sig från slagen och kanske själv slagit till någon för många gånger.  Hade det då varit John Hron som fått axla rollen som ondska? Det är inte alls omöjligt. För John lyssnade, enligt flera källor, också på Ultima Thule. Gjorde det honom till nazist eller rasist? Knappast. Lika lite som de fyra killarna kunde klassas som insatta i dessa politiska frågor.

Problemet är att vissa ville ha det här mordet. Man gjorde allt för att forma John Hrons öde till något som skulle passa in och kunna tjäna ett syfte. Det såg man till att ordna från dag ett. Och det arbetet underhålls även i denna dag. Ikväll kommer en minneskonsert i Kungälv hållas till John Hrons minne som arrangeras av den antirasistiska föreningen Tillsammans för Kungälv. Föreningen startades av en grupp tonåringar i åldrarna 16-19 som enligt vad de själva säger blivit rekryterade ur toleransprojektet och skapat sin förening i samråd med just Christer Mattsson.

Christer Mattsson talar om att bekämpa rasism.

Christer Mattsson talar om att bekämpa rasism. Det är dock bara svenskar som ska beskrivas som rasister. Enligt Mattsson bör invandrargäng omnämnas som ”så kallade invandrargäng” medan svenska gäng är ”rasistgäng”.

Att John Hron misshandlades så extremt illa och sedan drunknade var en fasansfull händelse. Det är ingenting jag vare sig vill eller kan argumentera emot. Att unga människor kan urarta så totalt mot varandra och inte någonstans på vägen hejda sig är skrämmande. Jag som själv är tonårsmamma har inte svårt att känna med Johns föräldrar, Marie-Louise och Antonio. Att förlora ett barn på det sättet ska ingen behöva gå igenom. Men lögner blåser inte liv i John. Inte i Thorildskolans nedsläckta aula för 20 år sedan och inte idag.

Mytbildningen kring mordet på John Hron är en mycket svartvit historia där godhet ställs mot ondska, tolerans mot intolerans, allas lika värde mot hat. Men det ”goda hatet” och demoniseringen av förövarna fick också konsekvenser som länge har förtigits i massmedia. Denna hatkampanj, som gick i ”kärlekens och antirasismens” tecken, resulterade i att den yngsta av förövarna, en kille på 16 år, misshandlades så svårt att han idag är handikappad. Han bor idag, som 36-åring, fortfarande med sina föräldrar i Kode utanför Kungälv. Han och hans familj fick också betala ett extremt högt pris.

Om det berättades det aldrig. Jag kan inte minnas att jag någonsin läst om det eller ens hört om det. Anledningen till att jag överhuvudtaget fick kännedom om det var att jag först hittade det i en flashbacktråd för att senare få det bekräftat av en bekant som bor i Kode.

Det är alltså många detaljer som inte passar in i de myter som omgärdar ”mordet på John Hron”.

Och det är på tiden att folk får veta sanningen.

Sprid artikeln på sociala medier!

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

Prenumerera
Meddela om
0 Kommentarer
Inline Feedbacks
View all comments