Vår rörelse befinner sig i en kris, en kris som är tämligen påtaglig när man studerar den s.k. nationella rörelsen. Alldeles för många av rörelsens politiska aktivister har drabbats av en sjukdom – populismens sjukdom.

Populismen angriper vårt fundamentala mål och vår orubbliga strävan efter vår ras slutliga seger och därigenom säkerställandet av dess fortlevnad. Populismens spöke hemsöker ideligen vår frihetsrörelse och odlar en för oss onaturlig pacifism, en pacifism som leder vår ras mot undergång.

Tusen år av andligt förtryck
I tusen år har vårt folk lidit under det judisk-kristna oket. Med facit i hand kan vi fastslå att detta andliga förtryck frambringat för ariern onaturliga idéer och föranlett en förändring av vår rasliga mentalitet. Men trots ett millennium av indoktrinering och despoti har vi likväl skådat inslag av arisk heroism, arisk natur, osv. Vår inre karaktär kom efter kristnandet att vara rotad i folksjälen och vi upptog aldrig kristendomens budskap till fullo. Vår själ degenererades men såg aldrig sin fullständiga död.
Resultatet av detta mentala förfall och denna ogynnsamma utveckling blev till sist att tankar, som för ariern varit självklara i tusentals år, kom att gå förlorade och falla inför den abrahamitiska demiurgens semitiska slaveri. Allteftersom kom den livsfilosofi, som under en mycket lång tid varit en oskattbar rikedom vunnen ur ariernas ömsesidiga rassjäl, att omdanas och underkuva sig den semitiska religionens gud, Jahve – som istället för att förespråka människans harmoni med naturen, lurade i ariern att han var skapad i “herrens” avbild, samt att människan stod över naturen. Följaktligen står kristenheten i direkt opposition gentemot det ariska synsättet.
Kristendomen är, som religioner är, försöket att lösgöra sig från livets hårda sidor – när det i själva verket är livets hårda sidor som härdar och gör oss till bättre människor. Man kan bara känna sorg när man tänker på hur många arier som ödslat ett helt liv åt att helga en främmande guds lära för att komma till “paradiset” istället för att göra någonting bra utav det liv som de har tilldelats i sin samtid.
Jehovas läras erövring av Europa innebar förslavningen av vår ras. Vår ras hade länge haft en unik världsåskådning som var en del av oss. Jahves soldater erövrade, plundrade och slet ur denna del ur våra hjärtan och ersatte vår en gång fria livssyn med pacifism, naturfientlighet och förtryck. Vi kunde inte längre betrakta oss själva som fria män och kvinnor.
Slutligen gick vi dock mot nya tider. 1789-års ideal började rota sig med början av liberala idéer – på gott och ont. Visserligen kom vår ras att frigöra sig från kristendomen och dess illvilliga kyrka, men sekel av andlig misär hade satt sina urskiljbara spår. Att folket ville befria sig från prästerskapets illasinnade välde och det reaktionära samhället, vars tyranni sög musten ur den ariska rasens identitet, hade självfallet sina goda sidor och var tämligen förståeligt – men även förödande. Vi kan konstatera att de revolutionära strömningar som bringade kyrkans, kungahusets och adelns nästintill oinskränkta makt på fall, var nödvändiga för att bryta en lång historia av kristenhet. Det gjorde vår rörelse möjlig – men även våra fienders. Vad som följde blev en ideologisk uppsplittring hos folket, där man inte såg till rasens intresse utan till sin “klass”, och liknande. Att dessa ideologier, som vid den här tiden och efter såg sin framväxt, egentligen har och hade mycket gemensamt med varandra och den judiska moralen – t ex i uppfattningen om “tabula rasa”, läran om att samtliga föds som ett oskrivet blad, samt talet om alla människors oinskränkta “rätt till liv” och jämlikhet – är sålunda inte särskilt underligt med tanke på den kristna moral som vid den här tiden acklimatiserat sig i Norden. Tusen år av andligt förtryck hade satt sina spår.

Populismens vålnad
I modern tid står vårt folk inför hotet om sin totala undergång. Massinvandringen förvägrar vår ras livsutrymme och den eskalerande rasblandningen hotar allvarligt den ariska folkstammens bestånd. Detta till följd av den andliga degeneration som kan spåras ända tillbaka till kristendomens erövring av Norden. Idag är det humanismen och vad man kallar “demokratiska värden” som sätter moraliska regler för hur man ska och inte ska tycka. Den främsta anledning till varför vi håller på att dö ut är således att vårt folk än så länge saknar styrkan att överleva. Vi kan hoppas att vår rörelse lyckas väcka den slumrande ariern, men om vi går under, så gör vi det i enlighet med naturens lag. Den svagare kommer alltid att gå under.
Följaktligen måste det fenomen som allt oftare blottar sitt fula anlete i vår rörelse, populismen och dess ideologiska avarter, bekämpas och betraktas för vad det är – en svaghetspolitik som kommer att leda vår rörelse och därför också vårt folk mot en än hastigare död. Vi förlorar för att vår ras har vilseletts av pacifism. Vi är för fredliga, och denna defensiva form av fred försvagar och förstör försvarsförmågan. Populism och reaktionär “nationalism” måste beskådas som en del av den rasfrämmande linje som i olika skepnader har förvrängt vårt folks sinne i tusen år.
Huvudsakligen visar sig populismen i följande form: avvisande eller relativisering av rasfrågan samt distansering från ledareprincipen. Istället för ras lyfter man fram kultur, och istället för ledareprincipen ger man alternativet: demokrati.
Rasfrågan, som är den nationalsocialistiska åskådningens fundamentala grundsten, får aldrig förnekas eller nedprioriteras. Det är den viktigaste delen av vår nationalistiska kamp. Vi måste säkerställa en framtid för våra ariska barn, så att vi liksom våra förfäder kan leva vidare i en oändlig, raslig kedja. Om vi förlorar vår ras, förlorar vi allt. Även det som populisterna talar om, kulturen. Ty kulturen är blott en produkt av rasen. Men till följd av samhället vi lever i, har vi idag inte ens någon kultur. Vi är så demokratiserade och demoraliserade av den rådande konsumtionskulturen. Det som av reaktionära “nationalister” kallas “den svenska kulturen” är blott en villfarelse. Det finns ingen “svensk” kultur. Vår rättmätiga kultur manifesteras inte i kungahuset, en blågul korsflagga, eller liknande pladder. Måhända att det finns vissa kvarlevor från vår riktiga, förkristna kultur kvar. Men de är så sällsynta och i de flesta fall så kommersialiserade att det inte ens kan benämnas som kultur – t ex julafton och midsommar. Vi har förlorat kontakt med vår forna identitet och sålunda har vi ingen kultur. Den nordiska kulturen är död och vi måste genom den nationalsocialistiska världsåskådningen uppleva en kulturell pånyttfödelse kompatibel med vår ariska natur.
Att, som populisterna, försöka spela på svenskens primitiva och så förödande “patriotism”, där man hyllar det svenska fotbollslandslaget, kungahuset, nationsgränser, den svenska flaggan, etc. är idag ett ständigt återkommande inslag hos många nationalister. Man anser det vara mer “lönsamt” för rörelsen att anpassa sig till vad den indoktrinerade massan anser, än att med en idealistisk övertygelse kämpa för det man verkligen tror på. Gör vi inte det, utan integreras i det demokratiska och “toleranta” samhällssystemet, kommer vår ras att gå under. Vi blir då som vilka politiker som helst. Vi blir folkförrädare.

Seger genom handling
Seger genom populism är en omöjlighet. Eftersom vi då skulle ha svikit vår principfasthet och våra grundläggande värderingar, har vi då inte nått en nationalistisk seger – och därav kan vi heller inte säkerställa den ariska rasens överlevnad. Då kan vi blott bromsa dess död, men inte förhindra den. Endast genom handling och principfasthet kan vi nå den totala segern, där vi har möjlighet att rädda vår ras från fördärv.
Att överge den ariska världsåskådningen och därmed bli en del av inre fiende, kan inte beskådas som någonting annat än förräderi och kommer aldrig, aldrig att leda vårt folk mot seger. “Kulturnationalism”, för att ta ett enkelt exempel, är en populistisk åskådning som sätter kultur framför ras. Följaktligen är den motsägelsefull, eftersom den inte kan förklara hur kulturen kan existera utan rasen. Att säga att man “kämpar för kulturen”, samtidigt som man tar avstånd från rasfrågan, är absurt. Och det kan man bevisa genom enkel logik: Inget ariskt folk – ingen arisk kultur.
Genom radikal kamp och en skarp motvilja gentemot populism, bereder vi vägen mot total seger. Historien kommer inte ihåg pacifistiska soffsittare och småborgerliga reaktionärer och SD-väljare – utan radikala män och kvinnor som motsatte sig reaktionära strömningar; som simmade mot strömmen och som tog ett steg längre. Historien minns de som med möda och mod offrade sig för helheten och som i kampen för överlevnad vågade kämpa. Ärelösa människor faller i glömska medan segerrika män alltid skriver historia.
Så låt oss kämpa för blodets renhet. Låt oss visa uppoffring och vår vilja att tjäna vår ras framför våra egna liv. Låt oss gå mot den totala segern och Tyrrunans triumf över hela världen.

AV: Christian Bengtsson

  • Publicerad:
    2008-03-18 00:00