Så, igår den 7 december 2002 marscherade åter nationella genom Salem för att hedra minnet av den mördade Daniel Wretström.


(Foto: Patriot.nu)

De destruktiva samhällselementen och folkförrädarna, ”antifascisterna” och ”antinazisterna”, hade inför detta års marsch uppmanat sina förvirrade anhängare till motdemonstration. Att man överhuvudtaget uppmanar till en demonstration mot en manifestation, vars syfte är att hedra och minnas en mördad ung svensk man bevisar bara dessa individers egentliga inställning.
Folkförrädarnas kraftsamling understöddes av media och det basunerades ut på olika internetforum att man detta år skulle stoppa minnesmarschen och att Salem skulle vara en ”nazifri zon” – det vill säga. en zon där främlingar och folkförrädare skulle få husera fritt – främlingar likt dem som mördade Daniel.
Som vanligt fick de nationella och patrioterna snart epitet som ”de mörka krafterna” och det rapporterades att lokalbefolkningen fruktade vår närvaro. Här kan man fråga sig, nu i efterhand, om man mest fruktar projektilkastande anarkister eller tystlåtna och disciplinerade patrioter och andra nationella? Vi kan nog med stor sannolikhet konstatera att de boende i Salem inte hade så många invändningar emot att de personer, som två år i rad under värdig tystnad, marscherat i facklornas sken, återkom för att hedra den mördade. Snarare oroade man sig för att de element som gjorde Göteborg till en krigszon. Här skulle dessa få en förevändning att åter få utlopp för sina pubertala anarkistiska vanföreställningar. Med facit i hand vet vi nu hur det slutade.
Extremisterna fick tillstånd att genomföra en demonstration på dagen, som skulle vara upplöst klockan 14.00. Manifestationen för Daniel Wretström hade tillstånd från och med klockan 16.00. Sin vana trogen vägrade slöddret lämna platsen efter att tillståndet gått ut, för att söka konfrontation. Polisens främsta mål var att hindra sammandrabbningar mellan de olika lägren, så de valde att slå en järnring runt de cirka 700 ”antirasister” som flockats i Salem. Dessa såg detta som en utmaning, en hätsk stämning infann sig snart hos pöbeln. Enligt gammalt manér kastades glasflaskor och facklor mot polisen som svarade med hästar vilka ”djurvännerna” angrep och skadade. Polisen lyckades dock hålla extremisterna under kontroll. De fick nöja sig med att ropa slagord, vilka alltmer tunnades ut då dessa köldkänsliga individer var tvungna att stå stilla under ett par timmars tid innan de slussades iväg från platsen.
Vi kan ta för säkert att dessa ynkryggar i tysthet gladde sig åt polisens agerande så att någon konfrontation med patrioterna inte blev av – ty det var mellan 1400 till 1600 nationella som slöt upp för att delta i marschen. Tysta, värdiga och disciplinerade vandrade vi tre om tre åter i fackelskenet från Rönninge pendeltågsstation till platsen för mordet på Daniel. Framme vid mordplatsen kunde ett hav av blommor, kransar och marschaller beskådas, placerade framför den upplysta livsrunan som arrangörerna ställt upp.


(Foto: Patriot.nu)

Även delegationen från Svenska motståndsrörelsen och Nationell Ungdom hedrade, förutom deltagandet, den mördade med en krans.
Som avslutning på årets minnesmanifestation framfördes några anföranden. En ung kvinna som var nära släkt med Daniel berättade i ett känsloladdat tal om mordnatten och de närmastes sorg och saknad över en mördad ”vän, son, bror och kusin”. En annan talare påtalade det rådande systemets skuld i det som skett och betonade vår plikt att kämpa för den nationella saken. Talaren uppmärksammade även åhörarna på det faktum att mördarna är fria och att de skryter om sitt dåd samt att Kahled Odeh – den som skar halsen av Daniel – själv säger att han ”lurat rättsväsendet” så att han bara fick rättspsykiatrisk vård. Två utländska representanter, en från England och en från Tyskland, talade och påpekade det faktum att ekot från det bestialiska mordet hörts långt utanför vårt lands gränser. Representanter från Nationalsocialistisk Front och Nationaldemokraterna talade om det nuvarande läget, de styrandes illvillighet och nödvändigheten av att den nationella kampen förs.
Efter att manifestationen avslutats återvände alla till sina fordon eller till pendeltågstationen för avfärd och fortsatt kamp på sina hemorter.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att de nationella krafternas minnesmanifestation i Salem år 2002 var ett värdigt uppmärksammande av mordet på Daniel Wretström och ett synligt bevis att de folkbevarande idéerna nu röner allt fler sympatisörer så här i elfte timmen.
Vi kan även konstatera att de destruktiva elementen åter fick stå med lång näsa och se sig besegrade – inte ens en fjärdedel av det antal man sagt skulle komma dök upp. Manifestationen som man skulle stoppa genomfördes, nu med ännu fler deltagare, och det lilla stöd dessa anarkister kan ha haft hos vissa okunniga medborgare är som bortblåst efter att man åter visat sin perverterade förstörelselusta.
Det enda som förmörkar denna dag, förutom minnet av mordet på Daniel, är ett brutalt överfall på en patriot med familj. Både han, flickvännen och deras 2-åriga barn attackerades av fega ”antirasister” på ett pendeltåg. Mannen tvingades uppsöka sjukhus men inget tyder på att han skadades allvarligt. Oavsett om dessa attacker leder till död, som i Daniels fall, eller bara till sjukhusvistelse så går de oss inte obemärkta förbi. Vi vet att händelser som dessa är resultat av mångkulturen och det som sker gör oss bara än mer fast beslutna att fortsätta kampen.

Slutligen vill vi på patriot.nu tacka arrangörerna från Salemfonden för en väl genomförd och värdig manifestation.

  • Publicerad:
    2002-12-08 00:00