Runstaven i Wutsdorf

Det var Vidar som upptäckte den underliga staven på byns torg den vintermorgonen. Han hade sprungit ut i nysnön för att leka med Radulf, Leonharts son, så fort han hade fått lämna bordet efter frukosten. Trästaven stod där nedstucken i marken i närheten av brunnen nära två meter lång. Utan att tänka sig för ryckte han upp den ur marken och sprang bort med den till Leonharts stuga, där han stötte på Radulfs mor, och ropade: ”Titta vad jag hittade vid brunnen!”

Radulfs mor log och sade: ”Vilken fin stav du har hittat Vidar, Radulf är därinne”, hon gjorde en gest mot huset. Nästan samtidigt kom Radulfs far ut genom dörren, han hade hört deras samtal och grymtade: ”Ingen slänger bokstavar omkring sig utan anledning, få hit den!” Han tog trästaven och vände och vred på den. Hans anlete blev snart bistrare än vanligt, och Vidar tyckte ett ögonblick att den storväxte mannen såg förskräckt ut. ”Jag måste över till din far Vidar, han och jag måste talas vid, jag tar staven med mig.” Radulf hade kommit ut under tiden som hans far betraktade staven och både han och Vidar gick efter Leonhart när denne styrde stegen mot Vidars fars hus. De tre stötte på Vidars far utanför dörren.
”Det är något du måste se, Sigfrid”, sade Leonhart som nu var synbart bekymrad. Han visade Sigfrid staven och pekade på de inristade tecknen. Sigfrids ögon blev alldeles hårda som grå granit när han såg tecknen. Vidar hade sett liknande tecken förut, det påminde om de runtecken barnen brukade få lära sig av gamlingarna i byn när prästen inte var i närheten. Dessa tecken hade han dock aldrig fått lära sig.
”Det var din son som hittade den vid bytorget,” sade Leonhart.
”Jag går tillbaka med staven till torget,” sade Sigfrid.

De gick nu alla iväg till torget där det börjat samlas folk som vanligt var på morgnarna i byn Wutsdorf. Sigfrid förklarade för de församlade att hans son hade hittat staven nerstucken i marken vid brunnen. När han visade de andra vuxna männen och kvinnorna de egendomliga runorna såg Vidar att karlarna blev stirriga och kvinnorna blev skräckslagna.
”Varulvar!” skrek en kvinna med gäll röst, ”Gud hjälpe oss!”
”Håll tyst kvinna!” hördes ur samlingen av karlar.
Vidar blev nu också rädd, det var något med den där staven. Snart hade hela byn samlats kring Sigfrid och staven, även byprästen kom över från prästgården och undrade morgontrött vad det var som hetsade upp folk så. Sigfrid höll upp staven mot prästen och sade: ”Min son hittade den här staven vid brunnen nu på morgonen, den är ristad med varulvsrunor.” Vidar såg hur prästen blev alldeles stel. Prästen kunde knappt kontrollera sin röst när han sade:
”Jesus Kristus, är det sant! Det måste vara någon som skojat. Den som har gjort det här ska få slita spö, i guds namn!” Vidar märkte att prästen verkade alldeles skräckslagen.
”Ikväll låser alla sina dörrar,” skrek prästen. ”Och du, Sigfrid, förstör staven. Bränn den!” De församlade byborna började mumla instämmande.

Prästen sprang nu tillbaka till prästgården. Stämningen på torget var betryckt. Sigfrid tog med sig staven och började gå hem, Leonhart, Radulf och Vidar gick med. Även Vidars äldre bror och syster som kommit till bytorget följde nu med hem. Väl hemma tog Sigfrid fram en yxa, började hugga upp staven i flisor och slängde in dem i kökets eldstad där de sakta brann upp. De slog sig nu alla ner vid köksbordet och Vidars mor gav dem något att dricka. Sigfrid var den som bröt tystnaden:
”Det är inte mer än tjugo år sedan Karl Saxardräparen erövrade vårt land och tvingade vårt folk att anta kristendomen. Förr höll vi oss till våra fäders tro, sådan den utövats sedan urminnes tider. Må djävulen ta mig, men jag säger det ändå!
Karl lurade ut våra ledare i tron att de skulle möta honom vid frejdat ting, istället hade han med sig hela sin här. Han tog dem till fånga och försökte tvinga dem att anta kristendomen och frånsäga sig den forna seden. De vägrade. Han halshögg dem alla – flera tusen ädlingar, de främsta av vårt folk, däribland er farfars far Sigmund gamle. Under hot om döden tvingades vi alla sedan under frankernas ok.
Kyrkan här tvingades vi bygga på höjden i byn där det tidigare var en helig lund helgad åt våra gamla gudar och våra förfäder. Prästen kom, sänd av Karls män, han lever nu gott av vårt dagliga slit, och det finns de som säger att han även begår skändligheter med en del av kvinnorna i byn.
Varulvarna har varit här i natt och lämnat staven. Varulvarna, säger vissa, är förbannade män som av djävulen förvandlats till hälften varg, hälften människa. Men jag minns det min far berättade när jag var liten. Han sade till mig att Varulvar, det är män som svurit sig till Wotan och lever förvildade liv i skogarna, utanför lagen. De har även svurit att försvara sitt folk och den forna seden. De är fiender till Rom och de hatar frankerna som erövrat oss. En del säger att de är onda, själv vet jag inte.
En sak vet jag dock; i natt kommer ingen i byn att låsa sina dörrar, vad än prästen säger. Och själv kommer han att lämna byn före skymningen. För på varulvar biter varken krucifix eller böner. Han kommer säkert att fly till biskopssätet i Bremun vilket ju är skyddat av murar.
Sedan långliga tider har dessa varulvar skyddat vårt folk ifrån ondo. De har mördat tyranner och fört krig. När de kommer till ens trakter måste man på natten lämna dörrar till hus och uthus öppna – sådan lyder den forna seden. Dörrarna måste hållas öppna så att de kan få mat vid stugornas bord innan de drar vidare. Detta är urgammal sed.
Den som stänger sitt hus för varulvarna riskerar att dödas – ja även kvinnor och barn i huset kan dödas hos den som inte lämnat dörren öppen. De är farliga och vilda varelser. Ja kanske är de rentav i djävulens tjänst. Han stirrade in i Vidars ögon när han sade denna sista mening.
Jag hade redan hört rykten från vandringsmän om att det flockas varulvar hit till Saxland, de kommer från skogarna i norr, från de avlägsna marker där man fortfarande håller sig trogen våra förfäders tro. Det är de hedniska folkkungarna i norr som sänder sina krigarflockar söderut. Nu verkar de ha nått hit till skogen kring vår by. Kanske kommer de in i byn i natt, hungriga.”

Den dagen sågs knappt några människor utanför stugor och hus i Wutsdorf. Alla höll sig hemma med sina nära och kära. Folk var rädda för vad skymningen skulle innebära. Tunga snöflingor föll från den molniga himlen och skymningen tycktes komma hastigare denna dag. Vidars mor Alvheid, hans mormor och syster lagade mat hela dagen, den finaste julmat, fastän det inte var jul riktigt än. Han förstod att hon inte lagade maten åt familjen – utan åt varulvarna – om varulvarna skulle komma till huset i natt. Den kvällen ställdes alla dörrar på glänt.
I Vidars stuga sov han och hans bror i köket, i det andra rummet sov hans mor och far, och även hans syster hade en säng där. Det var vanligt på somrarna att bröderna och systern flyttade ut till uthuset och sov på logen i höet så länge värmen höll i sig. Men nu var det vinter och de bodde därför alla i stugan.
På kvällningen, efter skymningen, ställde Vidars mor fram all den lagade maten, mjöd och vin på köksbordet. Hans fader såg till att dörren in i stugan inte var reglad. Hans fader öppnade även en kista och tog fram ett svärd och en tung brynja. Fadern drog ut svärdet ur sin slida och betraktade det en stund med beundran. Elden från eldstaden speglade sig i den breda klingan. ”Detta svärd tillhörde en gång i tiden din farfars far, Sigmund Gamle, din farfar Valdar och ärvdes sedan av mig, men vilandes i ättekistan kommer det aldrig att ge örnarna någon föda,” sade hans far tankfullt. Vidar trodde först att fadern tänkte ha det att försvara sig med ifall varulvarna kom in, men fadern lade fram vapnet och brynjan han hade haft gömda i kistan på köksbordet vid sidan av maten. Vidar frågade sin far om varför han lade fram vapnet på bordet. Fadern tittade bara tillbaka med sträng blick utan att säga annat än: ”Det är läggdags nu, Vidar”.

Vidar kunde inte tänka sig att någon annan människa i byn skulle kunna sova denna natt. Alla skulle de ligga förskräckta och vaka.
Vidar och hans äldre bror låg klarvakna i mörkret. De ryckte till vid vartenda litet ljud. Timmarna gick. Snart var det midnatt och de båda låg fortfarande och stirrade alltmer skräckslagna. Plötsligt hörde de något. Vidar höll i sin bror. Han hörde steg på vägen utanför. Han hörde många steg, det var några därute! De var här, varulvarna, tänkte han. Han vågade inte längre röra sig. Plötsligt märkte han hur det knarrade i dörrvredet. Dörren öppnades och flera storväxta varelser avtecknade sig mot månskenet. Nu kände Vidar en isande skräck. Han såg hur minst fem stora varelser försiktigt klev in i stugan och omringade köksbordet. Han såg det svaga skenet från eldstaden speglas i en av varulvarnas ögon när denne sneglade ner mot Vidar där han och brodern låg längs väggen. Varulvarna var alldeles tysta. De satte sig ner runt bordet och började ta för sig av maten. Vidar såg nu lite mer av dem, han såg att de hade långa mörka kappor och under kapporna stack svärdsslidor fram. Han tyckte sig se att några var skäggiga med vildvuxet hår. Han lyssnade på dem när de åt och drack. Efter vad som verkade vara en timme reste de sig upp och plockade upp svärdet och brynjan. Plötsligt sade en av varulvarna med viskande grov röst: ”Allfaderns vargar tackar husfolket för god mat och fina gåvor.” Sedan lämnade de stugan. Plötsligt hoppade Vidars äldre bror upp från sängplatsen och sprang ut ur huset efter varulvarna. Vid dörren viskade han upphetsat till Vidar: ”Jag följer med dem!” Vidar låg nu där helt förvirrad, han visste varken ut eller in. En halvtimme senare hörde han någon ropa: ”Elden är lös!” Vidars far kom utrusande ur sovrummet och sprang ut ur stugan, Vidar följde efter. ”Kyrkan brinner! Kyrkan brinner!” Hörde han att folk skrek till varandra. Vidar och hans far sprang upp till kyrkan som stod i full låga. Hans far muttrade: ”Nio år sedan stod du färdigbyggd på våra förfäders backe, mycket slit förgäves, men jag sörjer inte att du nu brinner.” Nu samlades byns invånare runt den brinnande kyrkan. Alla stod tysta och tittade på, det var ingen idé att försöka släcka en sådan våldsam brasa. Kanske saknades även viljan.

På morgonen visade det sig att nästan alla hus i byn fått besök av varulvar under natten. Sigfrid trodde därför att det passerat minst hundra varulvar genom byn. Två ynglingar från byn hade dessutom gett sig i väg tillsammans med varulvarna, en av dem var Vidars storebror. Hans fader sade bistert: ”Honom kommer vi nog aldrig att få se igen, han har valt nordstjärnans väg, det helgade krigets väg. Far väl min son.” Vidars mor och syster grät.

Vid middagstid kom en resande man till byn. Han ledde sin häst på vilken han surrat fast en död man. Han sade att han hade hittat en man utan huvud halvvägs till Bremun. På den dödes kläder och den signetring i guld han fortfarande bar kunde Vidar lätt känna igen den döde – det var byns präst. När Vidar tittade upp på sin far som stod bredvid såg han att fadern inte kunde dölja ett leende. När fadern såg hur Vidar stirrade på honom vände han blicken upp mot himlen och sade: ”Det ser ut att bli en riktig jul i år.” Han vände sedan blicken tillbaka mot Vidar och sade: ”Kom nu Vidar, så går vi hem och hör om mor har någon god mat även åt oss.” Det hade börjat snöa och oräkneliga stora snöflingor dalade sakta ner från himlen och bildade ett vackert vitt täcke över det saxiska landskapet. Det var snart jul – och fullmåne.

Dela artikeln på sociala medier:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

Lämna en kommentar

Please Login to comment
  Subscribe  
Meddela om