Rudolf Hess fredstal

Dagens datum 8 juli: Denna dag 1934 vädjar Rudolf Hess om fred mellan nationerna. Hess skulle sju år senare flyga till England för att försöka stoppa det krig som England och Frankrike startat genom krigsförklaringen mot Tyskland.

hess

I propagandan beskrivs Hitler och de andra ledande personerna i det nationalsocialistiska Tyskland som krigsgalningar. I själva verket ville Hitler inte ha krig utan vädjade flera gånger om fred mellan nationerna. Hitlers första utrikespolitiska tal, i maj 1933, handlade om att säkerställa freden. Miljontals människor hade inte behövt sätta livet till om de allierade hade lyssnat till Hitlers tal om fred, tyskt likaberättigande och förslagen om allmän nedrustning.

Hitler var dessutom inte ensam, hans ställföreträdare, Rudolf Hess, höll den 8 juli 1934 ett tal där han vädjade om fred mellan nationerna. Hess höll talet i Königsberg vid ett Gau-möte, men talet var avsett också för internationell publik.

Talet hade rubriken ”Till världens frontkämpar” (An die Frontkämpfer der Welt) och Hess talade utifrån sina egna erfarenheter som frontsoldat under första världskriget. Hess nämner i talet att de olika nationernas frontsoldater under första världskriget delat samma bördor och idag har gemensamma band med varandra. Frontsoldaterna vill ha fred eftersom de känner en inre samhörighet med den andra sidan och för att de utkämpat och blött i ett meningslöst krig som kan ha startats ”av pistolen från en dåre” (skotten i Sarajevo). Därför måste frontsoldaterna träda fram och säga nej när politiker och andra intressen driver utvecklingen mot ett nytt krig.

Talet kan läsas i sin helhet på engelska här. Nedan några urval:

Vår nation har idag lyckan att vara ledd av till större delen frontsoldater, av frontsoldater som burit med sig frontens dygder till statens ledarskap. Rikets ombyggnad har vägletts av frontens anda. Det var frontens anda som skapade nationalsocialismen.

Inför den hotande döden vid fronten kollapsade idéer om social status och klasser. Vid skyttegravarna på fronten delade soldaterna gemensamma glädjeämnen och sorger och en tidigare okänd kamratskap mellan landsmän utvecklades. Inför allas ögon och i gigantiskt format stod i skyttegravarna det gemensamma ödet över ödet för den enskilde.

Och denna känsla av ett gemensamt band har varat fram till idag. Är det inte så? När soldater vid frontlinjens skyttegravar som kämpade på motsatta sidor nu befinner sig tillsammans, talar de naturligtvis om världskriget; men hoppet som ständigt glittrar genom deras samtal är hoppet om fred. Och om politikerna inte kan hitta sätt att göra detta är det männen från skyttegravarna som nu kallas till att bygga broar av förståelse över den klyfta som skiljer folk från folk.

Det är ingen slump att de två nationer – Italien och Tyskland – som idag leds av soldater [Mussolini och Hitler] som en gång slogs i skyttegravarna, är de nationer som arbetar hårdast för att etablera en världsfred.

Också i Frankrike möter Hitlers försök att skapa förståelse med våra västliga grannar det mest storartade mottagandet från före detta frontsoldater.

Kravet på en förståelse för Tyskland, uttryckt officiellt av de franska veteranorganisationerna, mottogs med stor sympati av oss och särskilt av tyska frontsoldater.

Vi vet att också detta folk längtar efter fred. Precis som vi frontsoldater, kände också den franska befolkningen bakom linjerna att kriget var en katastrof för dem och för hela världen.

En fransman som känner folket och sitt lands politik mycket väl sade en gång till mig: Ha medlidande med oss, vi styrs fortfarande genom det parlamentariska systemet. Han menade att statsmän i sina tal ofta tvingas att undvika att säga vad de egentligen tycker utan istället säga det som den parlamentariska majoriteten vill höra. Men vi vet att den parlamentariska majoriteten inte representerar folkets åsikt. De är snarare företrädare för kommersiella intressen och andra krafter.

Vi som har slagits i skyttegravarna är beslutna om att se till att en inkompetent diplomati inte får vara orsak till en ny katastrof. Vi vill arbeta tillsammans för att förhindra en ny katastrof. Vi vill gemensamt bygga upp i fred vad vi förstörde i krig.

Låt oss vara ärliga. Frågade vi inte oss då: Varför allt detta? Måste det vara så? Kan inte mänskligheten besparas från detta i framtiden?

Idag reser jag samma fråga – från en frontsoldat till frontsoldater i hela världen, som en ledare inom den tyska nationen till ledare av andra nationer: Måste det bli så? Kan inte vi, med god vilja och samarbete, rädda mänskligheten från detta?

Frontsoldater vill ha fred.
Folket vill ha fred.
Tysklands regering vill ha fred.

Hess skulle 1941 bli känd som fredskämpe då han flög till England för att mäkla fred – men istället fängslades han och dömdes tills livstids fängelse i Spandau-fängelset. Enligt rättsparodin i Nürnberg hade Hess gjort sig skyldig till ”brott mot freden”. 1987, när Hess frigivning var nära förestående, blev han mördad i Spandau-fängelset, något som nu bekräftats av tidigare hemligstämplade dokument. Motivet till mordet ska ha varit att britterna inte ville att Hess skulle läcka ut uppgifter om andra världskriget.

Dela artikeln på sociala medier:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här.

Lämna en kommentar

Var den första att kommentera

Meddela om
wpDiscuz