Dagens datum 17 augusti: Detta datum 1987 dör Rudolf Hess i Spandaufängelset i Berlin. Enligt den officiella versionen begick han självmord.

Rudolf Hess var i över tjugo år den ende fången i Spandaufängelset i Berlin, ett fängelse som en gång byggdes för att inhysa 600 fångar. Han hade förts dit den 18 juli 1947 efter att ha dömts till livstids fängelse i Nürnbergprocessen för ”brott mot freden”.

Hess_spandau

Han skulle tillbringa 40 år i Spandaufängelset fram till sin död den 17 augusti 1987. Efter att Baldur von Schirach och Albert Speer släpptes fria i oktober 1966 var han den ende kvarvarande fången och skulle vara det fram till sin död 21 år senare.

Förhållandena i fängelset var hårda. En lättnad kom 1952 då fångarna tilläts att få 30 minuters besök en gång i månaden och skriva ett brev i veckan på max 1300 ord. På 70-talet, då Hess var ensam fånge, lättades reglerna lite till. Besökstiden utökades till en timme i månaden och han fick ta emot fyra böcker varje månad. Men breven, besöken och böckerna var hårt censurerade.

Hess5

Rudolf Hess kunde aldrig berätta något om sin tid i Tredje riket eller i brittisk fångenskap. Ej heller fick han skriva några memoarer. Hans dagboksanteckningar beslagtogs varje dag och förstördes. Hess var strikt förbjuden att kommunicera med någon om händelserna mellan 1933 och 1945. Han fick heller inte prata om Nürnbergprocessen. Varje besök bevakades noggrant av representanter från Sovjetunionen, USA, Storbritannien och Frankrike. All fysisk kontakt med besökare var förbjudet.

Hess fick ta emot dagstidningar men artiklar klipptes ut ur tidningarna om de behandlade ämnen han inte fick läsa eller höra talas om. Hess advokat fick bara träffa honom sex gånger under 20 år. Även advokaten var förbjuden att prata med honom om kriget, om Nürnbergprocessen eller om försök att få honom frigiven.

Hess2

Varför Hess var belagd med sådan strikt censur genom alla år i fångenskap är inte känt. Men det ligger nära till hands att den officiella historieskrivningen om hans flygning till Storbritannien och händelserna som utspelade sig därefter inte stämmer överens med verkligheten och att det finns ett intresse från segrarmakterna att det ska förbli så. I Storbritannien är alla dokument som behandlar Hess flygning och fångenskap hemligstämplade fram till 2017.

Rudolf Hess son, Wolf Rüdiger Hess, påstod att Hess hade med sig ett generöst fredserbjudande som hade kunnat stoppa andra världskriget i sin linda och därmed hade kunnat förhindra världshistoriens hitintills mest förödande krig.

1985 inledde Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov politiska reformer som innebar mer frihet och ett mer öppet samhälle. I samband med detta verkade även Sovjetunionens inställning till Rudolf Hess förändras. Våren 1987 började medier i väst rapportera att Sovjetunionen kunde tänka sig att släppa Hess fri.

I väst hade USA, Storbritannien och Frankrike under många år hävdat att de kunde tänka sig att frige Hess men att Sovjetunionen vägrade gå med på det. I juli 1987 såg det ut som om Hess frigivning var nära förestående.

En månad senare, den 17 augusti 1987 rapporterades det i nyheterna att Rudolf Hess hade avlidit. Snart därefter kom uppgifter om att den 93 år gamle Hess hade begått självmord genom att hänga sig.

Hess6

Enligt den officiella versionen hade Hess befunnit sig i ett litet ”sommarhus” i fängelsets rastgård och där hängt sig själv med en elkabel. Hess son, Wolf Rüdiger Hess, var en av dem som kom att ifrågasätta denna version.

Hess eskorterades alltid av en vakt. Dagen då han påstods ha gjort självmord var vakten en amerikansk soldat vid namn Anthony Jordan. Han ska ha gått iväg utom synhåll och kommit tillbaka en liten stund senare och då upptäckt Hess liggande på golvet. Det fanns dock ett vittne till händelsen som skulle beskriva vad han såg den dagen. Hans namn är Abdallah Melaouhi, en tunisier som under fem års tid arbetat som Hess sjukvårdare.

Hess7

Melaouhi uppger att han kom in i ”sommarhuset” strax efteråt och fick intrycket av att scenen såg ut som om det hade varit en brottningsmatch, där möbler var omkullvräkta och det var allmänt rörigt. Melaouhi kände igen den amerikanske vakten Jordan men på platsen befann sig också två personer i amerikanska uniformer som han aldrig hade sett förut. Melaouhi berättar också att Jordan verkade nervös och svettades men att de två andra männen verkade lugna. Han berättar vidare att han inte såg någon sladd i närheten av Hess kropp.

”Under de fem år som jag dagligen tog hand om Hess skaffade jag mig en klar uppfattning om hans fysiska förmåga. Jag anser inte, med tanke på hans fysiska kondition, att det skulle ha varit möjligt för Hess att begå självmord genom att hänga sig själv, så som de allierade makterna kungjorde. Som jag ser det, är det klart att han mötte döden genom strypning…”

Hess transporterades till ett brittiskt militärsjukhus i Berlin där han dödförklarades. En brittisk patolog, dr Malcolm Cameron genomförde en obduktion den 19 augusti. Enligt Cameron hade Hess dött av syrebrist genom hängning.

Enligt ett avtal mellan Hess anhöriga och de allierade som ingåtts 1982 skulle Hess kvarlevor, när han dog, överlämnas till familjen under villkoret att Hess skulle begravas i tysthet i familjegraven. Familjen lät dock föra kroppen till Kriminaltekniska institutet i München för en andra obduktion av professor Wolfgang Spann. Professor Spann konstaterade att det var svårt att komma till någon korrekt slutsats eftersom han saknade detaljinformation från platsen där Hess fått sina skador. Men han kom ändå till en annan slutsats än den brittiska obduktionen och kritiserade den. Spann menade att skadorna inte var förenliga med en typisk hängning, utan snarare med strypning.

Den 19 augusti påstod de allierade myndigheterna att man hade hittat ett självmordsmeddelande från Hess. Familjen fick brevet först efter en månad då det först enligt uppgift hade undersökts och fastslagits som autentiskt av brittiska kriminaltekniker.

Wolf Rüdiger Hess förkastade dock självmordsbrevet som en förfalskning. Hess meddelande saknade datum, och enligt hans son hade han alltid varit väldigt noga med att ange datum när han skrev något. Meddelandet var skrivet på baksidan av ett brev från familjen som hade postats till Hess den 20 juli 1987, men det saknade fängelsets stämpel som annars stämplades på alla brev innan Hess fick dem. Något som kan indikera att Hess aldrig fick brevet. Hess son menade att innehållet i självmordsbrevet ger intrycket av att ha skrivits tjugo år tidigare eftersom innehållet var av sådan art att det endast refererade till personer och händelser som varit aktuella då. Han hade till exempel inte använt signaturen ”er äldste” på tjugo år, men hade gjort det när han var allvarligt sjuk och trodde sig vara nära döden 1969.

Wolf Rüdiger Hess ansåg det högst anmärkningsvärt att britterna skulle spela en så betydande roll kring Hess död. Han summerade det så här:

* De två män som tunisiern Melaouhi såg i amerikanska uniformer, som sannolikt var Rudolf Hess mördare, var från ett brittiskt SAS-regemente.
* Dödsfallet slogs fast på det brittiska militärsjukhuset dit min far kördes i en brittisk ambulans.
* Dödscertifikatet signerades endast av brittisk militärpersonal.
* Obduktionen genomfördes av en brittisk patolog.
* Den brittiske fängelsedirektören Antony Le Tissier övervakade den snabba destruktionen av alla bevis, som elkabeln, vattenslangen och så vidare.
* Tjänstemännen vid Special Investigation Branch (SIB) som undersökte dödsfallet var alla brittiska medborgare och leddes av en brittisk major.
* Det påstådda självmordsbrevet hittades två dagar senare i Hess jackficka av en brittisk officer och undersöktes av ett brittiskt laboratorium.
* Allan Green, chef för den brittiska åklagarmyndigheten stoppade en utredning om min fars död som hade inletts av Scotland Yard som hade inlett en ”fullskalig mordutredning” efter att tjänstemän hade funnit så många motsägelser.

I The Life and Death of My Father, Rudolf Hess skrev Wolf Rüdiger Hess följande:

”Samma regering, som försökte göra honom till syndabock för dess egna brott, och som i ett halvt århundrade försökte dölja sanningen om Hess-affären, tillgrep slutligen mord för att tysta honom. Min faders mord var inte endast ett brott mot en gammal och skröplig man, men också ett brott mot den historiska sanningen. Det var den logiska sista akten i en officiell brittisk konspiration som började 1941, vid begynnelsen av Hess-affären.”

Och slutligen:

”Jag är övertygad om att historien och rättvisan kommer frikänna min fader. Hans mod att riskera sitt liv för fred, den långa orättvisa han genomled och hans martyrskap, kommer aldrig att glömmas. Han kommer att få rättvisa och hans sista ord i Nürnbergprocessen ”Jag ångrar ingenting!” skall stå för evigt.”

Hess_grav

Rudolf Hess grav med inskriptionen ”Jag vågade”. Den 20 juli 2011 grävde myndigheterna upp hans kvarlevor och brände dem. Gravstenen förstördes. De styrande ville därigenom förhindra att graven förvandlades till en nationalsocialistisk helgedom.

Artikeln publicerades ursprungligen 2013-08-17.


  • Publicerad:
    2016-08-17 00:43