Rötter del 9 – Västerut

RASHISTORIA. Johan Persson presenterar här den sista artikeln i en serie om nio artiklar om genetik, europeisk förhistoria och den ariska rasens utveckling.

Låt oss slutligen titta på det område där arierna hade allra störst genetiskt avtryck, vilket är i Europa och framförallt Nordeuropa. Den stora ariska expansionen över vår kontinent sker genom den snörkeramiska kulturen kring år 3000 f.Kr och kulturen kommer att leva vidare i runt sex sekel. I Norden, norra Polen och norra Tyskland skiljer sig den snörkeramiska kulturen något från den övriga och kallas här för stridsyxekulturen, efter den karakteristiska stridsyxa som återfinns rikligt varhelst arierna begav sig.

Att stridsyxekulturen kommit att benämna just de nordligaste arierna är kanske något godtyckligt eftersom ledarna bland stäppfolket började bära stenyxor redan kring 5200–4800 f.Kr. och när det gamla Europa kom att attackeras från stäppen så dyker där upp stenyxor som är slipade till att likna hästhuvuden. Å andra sidan så är det förstås Tor och inte den slaviske guden Perun eller den grekiske guden Zeus som har en hammare (stridsyxa) till vapen.

Stridsyxekulturen skiljer sig från de ariska expansionerna österut och söderut genom att stridsyxefolket har bra mycket mer påbrå från den västlige jägaren. Högst koncentration av västlig jägare finner vi idag runt Östersjön, bland skandinaver, finnar och balter; därefter kommer ryssar som har en högre andel påbrå av västlig jägare än ukrainare.

Stridsyxekulturens (Corded Ware) största utbredning är från Holland i väst till Volga och Dnjepr i öst, Skandinavien i norr till Schweiz i söder.

 

På grund av sin form kallas stridsyxan även för båtyxa eller båtformig skafthålsyxa inom arkeologi. Idéen att göra hål i stenen och trä skaftet därigenom kan tyckas intuitiv men är en relativt sen uppfinning. Äldre yxor bestod som regel av en sten fastsurrad vid ett skaft.

Likt för yamnayafolket så har arkeologerna funnit relativt många gravplatser jämfört med boplatser, vilket tyder på boskapsdrivning. Män och kvinnor ligger begravda på olika sätt. Männen ligger på sin högra sida, med huvudet riktat åt väster och ansiktet i sydlig riktning. Kvinnorna ligger på sin vänstra sida, med huvudet riktat åt öst och ansiktet åt söder.

Apropå väderriktningar så vet vi att sanskrit och iriskan hade samma ord för såväl höger som söder, daksina respektive dess, vilket får betraktas som bevis på att arierna orienterade sig efter väderstrecket öster, där gryningen, Aurora, stiger upp.

Efter denna stora ariska expansion i Europa har det skett ytterligare ett antal stora ariska expansioner på vår kontinent.

Balkans järnålder (ca 1200 f.Kr. – 100 e.Kr.)
Thrakerna och dakerna var två folk som bodde på Balkan när greker och romare nådde denna del av Europa. Onomastiken, läran om namnen på människor och platser, visar att thrakerna och dakerna var indoeuropéer. Vi vet dessvärre föga om de två folken utöver vad greker och romare skrev om dem. Enligt Herodotos var thrakerna det talrikaste folket efter indierna. Under det trojanska kriget var trojanerna allierade med thrakerna. Både thrakerna och dakerna besegrades av romarna.

I västra Balkan, längs den dalmatiska kusten, bodde ännu ett ariskt folk, illyrerna. Även de kom att besegras av romarna. De romerska kejsarna Konstantin den store och Diocletianus kom båda från Illyrien. Diocletianus var den ende romerske kejsaren att frivilligt lämna tronen, alla andra avsattes eller dog i ämbetsrollen.

Urnefältskulturen (1300–700 f.Kr.)
Urnefältskulturen (1300–700 f.Kr.) som sedermera övergick i Hallstattkulturen (800-500 f.Kr.) i Centraleuropa vara moderkultur till illyrerna på Balkan, kelterna i Central- och Västeuropa och villanovafolket i Italien, vilka var romarnas förfäder. Det var Hallstattkulturen som förde järnet till Skandinavien. Tyvärr brände de sina döda i urnor, vilket ”urnefält” anspelar på, och därför kan fysisk antropologi inte med någon större säkerhet säga oss hur de såg ut.

Illyrerna beskrivs i vart fall av grekerna som långa och välbyggda. De bar halsringar av brons vilket vi vet att också kelter, skyter och andra europeiska folk gjorde. Det är möjligt att albanskan är den sista illyriskan men albanskan började skrivas ned först på 1500-talet, så det har hunnits förändras oerhört mycket sedan illyrisk tid.

Kelter (500-250 f.Kr.)
Kelternas stora expansion sker kring 500–250 f.Kr. Deras urhem var förmodligen från omkring La Tène i Schweiz och norröver varför den svenske arkeologen Hans Hildebrand döpte denna järnålderskultur till latenkulturen (måhända var kelternas urhem något längre österut, säg i södra Tyskland). Latenkulturen byggde vidare på Urnefälts- och Hallstattkulturerna men hade också viss kontakt med Medelhavsvärlden genom bland annat den grekiska kolonin Massalia (Marseille). Kelterna spred sig över Frankrike och de brittiska öarna, där språket till del levt kvar in i våra dagar. I Bretagne, den del av Frankrike där ett keltiskt språk ännu lever, så talas inte Asterix och Obelix galliska utan bretonskan, ett språk som kom till Bretagne med brittiska flyktingar som flydde undan de anstormande anglosaxerna kring 500 e.Kr.

Platon räknade kelterna till de krigiska folk som har för vana att berusa sig. Eudemos från Rhodos vittnar om kelternas enastående mod. Medan romarna med fruktan mindes hur kelterna plundrat Rom 390 f.Kr., enligt sägnen efter att den keltiske kungen Brennus druckit romerskt vin varpå han bestämde sig för att plundra landet som gav denna dryck.

Kelterna sprider sig även österut och från grekiska skildringar vet vi att de tog sig hela vägen till Anatoliens inland där de levde vidare i några generationer som legosoldater innan de försvinner i historiens dimma. Kelterna erövrade också den iberiska halvön där de beblandade sig med ursprungsbefolkningen och skapade den kelto-iberiska kulturen. Där gjorde de så bra svärd att romarna tog efter dessa. Förutom att ha erbjudit legosoldater åt hela medelhavsområdet så var kelterna erkänt skickliga hantverkare. Dominansen av Iberiska halvön var dock inte total ty icke-IE språk levde kvar längs den iberiska kusten från Katalonien till södra Portugal ända fram till romarnas erövring. Baskiskan lever ju förvisso kvar än idag.

Kelterna både red och hade hästdragna kärror när de drog fram över Europa. Rider man är det praktiskt med byxor istället för en tunika eller liknande och det var kelterna som spred byxbärandet över Västeuropa. Gallerna, som ju var ett keltiskt folk var av blandad hårfärg. Caesar fick ta fångar från stammen Belgae, som var av delvis germansk härkomst, för att få blonda fångar till sitt triumftåg.

Brennus och hans del av bytet av den franske målaren Paul Jamin.

Iberia 300 BC

Den keltiska expansionen var i mångt och mycket en föregångare till den germanska expansionen. Kelterna tog sig som sagt till Anatolien som legosoldater men också till andra delar strax utanför Europa. Kelter deltog i Alexander den stores fälttåg. Vidare bestod legosoldatupproret 240-238 f.Kr. i Karthago till stor del av kelter. Keltiska legosoldater i sold hos Ptolemaios-dynastin i Egypten gjorde uppror 277–276 f.Kr. Knappt hundra år senare är galliska legosoldater anställda av samma dynasti delaktiga i belägringen av Abydos i mellersta Egypten.

Skyter
Samtidigt som kelterna expanderar över framförallt västra Europa så sprider de beridna skyterna ut sig över Östeuropas och Asiens stäpplandskap. De var typiska beridna bågskyttar som red skickligt och sov i sina flyttbara tältvagnar. Skyterna lär härstamma från ett område i mellersta Ukraina, strax norr om Krim, för var än deras kungar dog så fördes de tillbaka och begravdes just där.

Ett guldhalsband från en skytisk gravhög i Ukraina, från 300-talet f.Kr.

Öster om floden Don bodde ett till skyterna närbesläktat folk, sarmaterna (de som tjänstgjorde i Britannien åt den romerska armén). Enligt Herodotos skilde de sig från skyterna därför att de sarmatiska unga männen hade gift sig med amazoner och deras barn därför kommit att tala på ett annorlunda sätt. På 300-talet f.Kr. invaderade de Ukraina, Ungern och Rumänien. Sarmaterna gick sedan helt under i krig mot germaner och hunner, såvida inte då osseterna är sarmaternas ättlingar.

Skyterna utbredde sig ända bort till Kina och genetiska studier har visat att de östliga skyterna var något uppblandade med turk- och mongolfolk. Den östligaste skytiska kulturen var Ordoskulturen i norra Kina. Arkeologiska fynd från kulturen visar att åtminstone delar av folket hade klart europeiska drag.

Ordoskonst från omkring 200 f.Kr. Som synes har mannen europeiska drag.

Det skytiska ordosfolket inringat i rött.

Romare
Eftersom alla är välbekanta med Romarriket tänker jag bara säga några ord innan vi hoppar vidare till germanerna. De romerska statyerna för snarare tankarna till nordeuropéer än till medelhavsfolk och vid denna tid var överklassen förmodligen betydligt mer arisk än underklassen i Sydeuropa. I Sydeuropa hade arierna inte dödat alla tidigare jordbrukare utan underkuvat dem. Många lärde män har poängterat att den romerska överklassen bar en del namn som inte för tankarna till typiska latinare av idag, såsom Rufus (röd), Flavius (ljus, blond) och Ahenobarbus (kopparskägg). Den store generalen Sulla, som var av mycket fin romersk släkt, var rentav rödblond och blåögd. De kan dock inte ha varit alltför nordiska för de såg kelterna både som blonda och storväxta.

Germaner
Det germanska språket är en blandning av tungomålet talat av de för-ariska inhemska skandinaverna, stridsyxefolket och folket från Hallstattkulturen. Den germanska ljudskiftningen från k till h är stor relativt andra IE-språks ljudskiftningar och lär vara resultatet av att de inhemska skandinaverna tog till sig ett ariskt språk som de hade svårt att uttala. Jag nämnde i en tidigare artikel att våra Y-kromosomer visar att de skandinaviska männen klarade sig bättre än resten av Europas män under de ariska invasionerna. Den germanska expansionen hade sin början med kimbrerna, teutonerna och ambronernas invasion av Frankrike, norra Spanien och norra Italien, där de slogs och dessvärre slutligen förlorade mot romarna mellan 113 och 101 f.Kr. Dessa tre folk tros komma från Jylland men därom tvista de lärde. Den germanska expansionen fortsätter ända fram till att vikingarna kristnas.

Vilka var germanerna? Som sagt så hade ett folk från söder kommit hit med jordbruket och till viss del trängt ut jägar-samlarna. Sen kom stridsyxekulturens arier. Slutligen kom Hallstatt-mannen, som var nordiska till utseendet. Resultatet av den inhemska blandningen med Hallstatt blev en människa som var lik Hallstatt-folket men som var längre och kraftigare samt hade större skalle (se Coon). De germanska expansionerna är ett för vidlyftigt ämne för att tala om här och Nordfront hyser redan ett flertal goda artiklar i ämnet. Så jag nöjer mig med att nämna det föga kända faktumet att goterna och gepiderna, som ursprungligen kom från Sverige, erövrade Polen, Ukraina och Dakien (det vill säga nuvarande Rumänien och omkringliggande områden) strax innan folkvandringarna mot Romarriket satte fart.

Läs mer om germanerna på Nordfront:

Balterna
Vi brukar inte tala om en ”baltisk expansion”, för om en sådan skedde, så känner vi inte till den. Vi känner istället till en tillbakagång för det baltiska språket som en gång i tiden talades på ett över sex gånger så stort område som idag. Språkgruppen har fått ge mark åt framförallt slaviska tungomål och tyskan. Den västbaltiska grenen är helt utdöd, den dog ut då gammelpreussiskan försvann ungefär år 1700. Baltiska börjar skrivas ned först på 1500-talet, närmare bestämt 1503.

Herodotos nämner ett folk vid namn neuri som mycket väl kan vara balterna. De bodde norr om de ”jordbrukande skyterna” (förmodligen slaverna) och drevs från sitt land av en stor mängd ormar. Mallory påpekar att en grön orm, zaltyz, hade en oerhörd betydelse för de hedniska litauerna. Varje hushåll hade en sådan orm. När den tyska orden kristnade litauerna så samlade de in ormarna och brände dem på bål i byarna.

Slaver (ca 400-900)
Det slaviska språket är baltiskans närmsta granne, i egenskap av satem-språk är det heller inte alltför avlägset från indo-iranskan. Slaverna dyker upp i världshistorien under tidigt 500-tal och 545 skriver den östromerske historikern Procopius om slaverna att ”…de är barbarer som lever under demokrati, och tror på en åskguden till vilken de offrar. […] De bor utspritt och flyttar ständigt sin bosättning. Vad gäller krig är de främst fotsoldater med små sköldar och stridsyxor. De är lättklädda och några av dem går i strid nakna med bara könet täckt […] de är långa och välbyggda, deras kroppar och hår är inte väldigt ljust och blont, de är inte heller mörka, de är alla smått rödblommiga. De lever ett hårt liv och skänker inga tankar åt bekvämligheter.”

Den gotiske historikern Jordanes skriver att slaverna har ”träsken och skogen till stad”, och en annan källa säger att slaverna lever i ogenomtränglig skog, bland floder, sjöar och träskmark.

Att slaverna bodde i skog och träskmark är förmodligen anledningen till att de kunnat bevara sin särart och lyckats undgå såväl germanskt som skytiskt herravälde och kulturliv. Slavernas urhem tros ligga kring de enorma Pripjatträsken i gränslandet mellan Polen, Vitryssland och Ukraina.

Jag kan givetvis inte säga bestämt vad som föranlöpte slavernas expansion. Men min gissning är att när de turkisktalande hunnerna, avarerna och bulgarerna (språkligt turkifierade finno-ugrier) härjade de östeuropeiska stäpperna och satte goterna och gepiderna i fart mot Rom så skapades ett befolkningsvakuum som fylldes av slaverna efter att de värsta härjningarna avklingat.

Slaviska började skrivas ned under 800-talet när missionärerna Krillos och Methidos översatte Bibeln till vad som kommit att kallas kyrkslaviska. De nedtecknade Biblen med vad som döpts till det kyrilliska alfabetet.

Den tidiga slaviskan fick sina främsta utomstående influenser från germanska och iranska. Slaviska är som sagt, likt iranska, ett satemspråk. Från iranskan lånades ord för paradis, helig och gud samt ord för floderna Don, Dnjepr och Dnestr. Från germanskan lånades bland annat ord för stall, bröd och hus. Enligt Coon, den store auktoriteten inom fysisk antropologi, så var de tidiga slaverna av nordisk ras.

Den nordiska frågan
Ordet arier har ett brett antal konnotationer och betydelser och detsamma gäller i hög mån beteckningen ”nordisk”. Nordisk kan beteckna vem som helst som stammar ur Norden men inom fysisk antropologi har det snarare betytt ”någon som ser typiskt nordisk ut”, vilket innebär att till exempel en italienare som ser ut att ha betydande härstamning från Norden räknas som nordisk. Eftersom Nordeuropas befolkning kan spåra lejonparten av sin härstamning till ariska expansioner, först och främst stridsyxekulturen, så sammanfaller beteckningarna arisk och nordisk till stor del.

Enligt Hans Günther har nordiskt (ariskt) blod dött ut i Indien, Persien, Sydeuropa och till stor del i Nordeuropa inte bara på grund av rasblandning utan på grund av att de nordiska krigarna haft en relativt hög dödlighet i krig. Det ligger säkert en viss sanning i detta eftersom det kontinentala Europas medeltida krigaradel var mer nordisk än befolkningen i övrigt. Nordiska folk har säkert haft biologiska nackdelar på sydländska breddgrader. Det skulle till exempel inte förvåna mig om nordbor är relativt mer utsatta för malaria än sydlänningar (malarian utrotades i Italien först under Mussolini).

När gallerna plundrade Rom besatte de staden och lämnade den först efter sju månader. Att de gav sig av ska ha berott på att de drabbades av sydländska sjukdomar och att de inte tålde med klimatet.

I Sydeuropa kom de första arierna och efter dem Urnefältfolket, Hallstattfolket och germanerna att beblanda sig med det sydländska jordbrukarfolket. Günther skriver om ett sådant exempel i Europas raser: ”Här erinra vi om den klassiska passusen i eupatriden [=adelsmannen] Lykurgos tal mot Leokrates där han beklagar nödvändigheten att efter slaget vid Chaironeia utvidga borgarrätten [till 20 000 icke-borgare] och betecknar denna nödvändighet som den smärtsammaste i stadens olycka, då atenarnas rena börd tidigare varit deras högsta stolthet.”

Nere på kontinenten har den nordiska rasen bara varit en av många raser och uppfattningen att det nordiska blodet en gång varit relativt talrikare där men genom krig och den industriella revolutionen kommit att bli relativt fåtalig gentemot den icke-nordiska befolkningen återfinns hos allehanda författare innan andra världskriget. De drar fram alla möjliga bevis för detta. Till exempel visas att porträttmaterial tyder på att det nordiska elementet i Frankrike var särdeles starkt i den gamla franska aristokratin. Ett intressant faktum att beakta med tanke på att adeln sedan industriella revolutionen haft relativt hög dödlighet och samtidigt låga födslotal jämfört med resten av befolkningen.

Ariernas framfart i Mellanöstern lär ha begränsats av sjukdom och klimat. Günther noterar i Europas raser att Italien har fler blonda på de platser som är belägna på relativt hög höjd över havet. Detta menar han beror på att det relativt kallare klimatet på hög höjd har tillåtit nordiska människor att konkurrera med sydlänningar.

Idag, då modern medicin och teknologins utveckling tillåter nordbor att bosätta sig över hela världen så är det nordiska blodet ironiskt nog mer hotat än någonsin tidigare, eftersom vårt arv är hotat i alla nordiska kärnländer. Som avslut på denna långa artikelserie skulle jag därför vilja låna ännu några ord från Hans Günther:

I evighet kan enbart renhet bestå.

/Johan Persson

Dela artikeln på sociala medier:

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

1
Lämna en kommentar

Please Login to comment
1 Comment threads
0 Thread replies
0 Followers
 
Most reacted comment
Hottest comment thread
1 Comment authors
Caesar-Aurelius Recent comment authors
  Subscribe  
Senaste Äldst Mest röstad
Meddela om
Caesar-Aurelius
Medlem

Du ska ha stort tack för denna intressanta artikelserie!