Rötter del 5 – Patriarkala strukturer

RASHISTORIA. Johan Persson presenterar här den femte artikeln i en serie om nio artiklar om genetik, europeisk förhistoria och den ariska rasens utveckling.

Proto-indoeuropéerna (PIE) tackade himmelsfadern för söner, fett boskap och snabba hästar. De indoeuropeiska språken (IE-språk) har sinsemellan behållit snarlika ord för far, farfar, bror och för mäns bröder (svågrar på makens sida) medan orden för kvinnliga släktingar har varit något mer föränderliga. Det här tyder på att män och deras bröder bodde kvar i samma hushåll/närområde medan kvinnor flyttade till sin makes familj, ett så kallat patrilokalt boende. Ytterligare tecken på detta är att det PIE-ordet för hemgift var *uedmo, jämför engelskans ”wedding”, priset som mannens familj betalade för att föra hem bruden.

De hade även ett patrilinjärt samhälle, man ärvde sina rättigheter och skyldigheter från fadern.

Männerbund
När pojkar skulle bli män slöt de sig samman i krigarband, till det som kommit att kallas för Männerbund bland germaner och korios hos grekerna. Deras ledare bar ett bälte, som tecken på hans ed till krigsguden och förfäderna. Övriga i krigarbandet bar två bälten, det andra som en symbol för deras ed mot ledaren (jämför vigselring). De hängde på sig vargpälsar och rovdjurständer innan de likt en vargflock gav sig ut på boskapsräd. De hemkomna pojkarna hade blivit kraftiga, sammansvetsade män, som Rudyard Kipling diktade i The Law for the Wolfs ”Flockens styrka ligger i vargen, och vargens styrka ligger i flocken.” De spartanska ungdomsgängen som gav sig ut på spaningståg (krypteia) mot heloterna, Spartas statsslavar, var förmodligen en variant av denna tusenåriga ariska tradition.

Gäst-värdförhållandet
Det PIE-ordet *ghos-ti- har gett upphov både till ”guest” och ”host” i det engelska språket men faktiskt även till ordet ”goast”. Att det PIE-ordet gett upphov till såväl det engelska ordet för värd som för gäst beror på att man hade en gäst-värd-relation. Denna relation spände över generationerna. Bland grekerna var Zeus beskyddare av detta heliga förhållande, xenia, som Paris för övrigt bröt mot då han rövade bort Helena. Homeros krigare Glaukos och Diomedes slutade slåss mot varandra och utbytte istället gåvor då de mitt i stridens hetta fått reda på att deras farfäder haft en gäst-värdrelation.

Religiösa föreställningar och samhällsstruktur
Fransmannen Georges Dumézil jämförde indoeuropeiska myter och religioner och fann gång på gång vikten av talet tre och indelning i tre. PIE skall enligt hans uppfattning ha varit indelade i vad vi kan kalla för en prästkast, en krigarkast och en herde-/bondekast. Kasterna var associerade med vitt respektive rött och mörkt (mörktgrönt, mörkblått, svart). Jämför med hur präster än idag, såväl katoliker som protestanter, bär vit prästkrage. En del mattor från Yamnayakulturen (som vi kommer till i del 6), i synnerhet de som användes vid begravningar, var färgade i vitt, rött och svart.

Det indiska kastsystemet, som består av fyra större kaster (som sedan är indelade i än mindre endogama (=att man gifter sig inom gruppen) grupper, så kallade jati) kan vara ett resultat av att indoarierna, indelade i tre kaster, kuvade Indiens ursprungsbefolkning till att bli den fjärde och lägsta kasten.

Kast Indien Iran Rom Medeltiden
Prästerskapet brahmaner athravan flamines oratores
Krigarna ksatriyas rathaestar milites bellatores
Herdar, bönder, hantverkare vaisyas vastriyo fsuyant quirites laboratores

Herodotos skrev att skyternas samhällsystem skapats då tre bröder vardera tog upp en tingest: dryckeskoppen, yxan och oket som representerade ritualer respektive kriget och jordbruket.

En del menar också på att vi ser samma tredelning i bakgrunden till Trojanska kriget. Paris fick i uppdrag att utse den vackraste av de tre gudinnorna Hera, Atena och Afrodite. Gudinnorna försökte var och en locka honom till att välja just henne. Hera lovade Paris makt över städer om hon valde honom, Atena lockade med krigslycka och Afrodite lockade med världens vackraste kvinna, alltså med fertilitet. Trojanerna var för övrigt även de IE. Trojanerna bär IE namn i Homeros epos, måhända ett svagt bevis för deras ariskhet, desto starkare är att vi finner ariska stridsyxor i staden under relevant tid (se Childe).

Det råder inte enighet kring värdet av Dumézils tredelnings-teori men något som kan tolkas till stöd för Dumézils tolkning är paradoxalt nog faktumet att PIE hade två typer av ledare. Dels den krigiske klanhövdingen, *weik-potis (*weik = klan), och dels en ledare som lär ha haft att göra med lag, rätt och ritual *reg (jämför med latinets rex, keltiskans rix och hindins raj). Detta *reg är besläktat med rätt (tyskans recht, engelskans right, latinets rectus).

Mallory berättar att också människooffren/avrättningar var tredelat. De gamla gallerna offrade till de tre gudarna Esus, Taranis och Teutates genom hängning, bränning respektive dränkning. De hedniska germanerna hade liknande offer/dödsstraff. Hängning var offermetoden förbehållen prästerskapet och dödsstraffet för de som förbrutit sig mot de religiösa reglerna. Dödsdom genom svärd var för krigare eller de som besudlat krigarhedern. För det tredje ståndet gällde dränkning.

I Eddadikten Rigstula förtäljes hur de tre samhällsstånden uppkom: trälar, karlar och jarlar. Guden Heimdall förklädde sig till vandringsmannen Rig och besökte trenne hem. Först kom Rig till en stuga tillhörande Edda och Ae. Efter att ha bjudits på mat och sovit mellan paret så föddes nio månader senare en mörkhårig pojk som döptes till Träl, han blev anfader till trälarnas ätt. Rig vandrar vidare och kommer till Ave och hans hustru Amma. Samma sak upprepas och nio månader senare föder Amma sonen Karl vars ”hår och hy voro rödlätta”. Karl visar sig hantverkskunnig och blev stamfader till bönderna. Rig kommer slutligen till Fader och Moders rika hem. Efter att ha sovit även mellan detta par föds sonen Jarl som har ljust hår. Jarl intog odalmarkerna och blev krigarnas och de runkunnigas ättefar.

Historien om Rig passar alltså någorlunda väl in i Dumézils system rent funktionsmässigt och även färgmässigt: svart, rött och vitt (blont).

Hästen (PIE *ekwos)
Runt 5 200–5 000 f.Kr. tar vissa av jägar-samlarna kring Dnjepr till sig boskapsskötseln och den sprids över den ukrainska och sydryska stäppen (pontisk-kaspiska stäppen), ända bort till Volga och Ural-floderna.

Det ariska djuret par excellence är hästen. Den pontisk-kaspiska stäppen var en torr grässtäpp som var svårbeboelig för jägar-samlar-folk så fort de lämnade vattendragen. Det här förändrades i och med introduktionen av boskap, först får, getter, nötboskap och till mindre del gris. Senare hästen, som folket på den pontisk-kaspiska stäppen med all säkerhet var först med att tämja.

Genom boskapshjordar blev de stora grässlätterna plötsligt till en säker födokälla och detta i än högre grad med hästen till hjälp. Hästar, till skillnad från får, slår sönder skare med sina hovar och kommer på detta vis åt gräset under snön, som sedan också övrig boskap kan ta del av. Som ryttare kan en man dessutom valla fler får, 500 får istället för 200 får utan häst, enligt David W. Anthony som är en stor expert på skärningspunkten mellan hästar och arkeologi.

4800–4600 f.Kr. dyker hästar upp bland offren av tamboskap kring mellersta Volga (Khvalynskkulturen). Givetvis äter man häst, likt man jagat och ätit häst sedan urminnes tider.

4200–4000 f.Kr. börjar man kanske rida på den pontisk-kaspiska-stäppen. Stäpphästen var stor nog för detta.

Hästen hade inte en, utan två gudar, nämligen ett tvillingpar. Hos grekerna kallade Castor och Pullux, hos de anglosaxiska erövrarna av Britannien hette gudaparet Hersa (häst) och Hengist (hingst). Hos irländarna finner vi tvillingsönerna till Macha, de föddes efter att hon fullgjort ett hästlopp. Bland mittanifolket hette tvillingarna nasatya, i veda asvins.

Kärran
Det PIE-ordet för hjul skall ha varit *kwékwlo– (det upphöjda w:et står för så kallad labialisering; strecket på slutet står för att böjningen blir olika beroende på kasus och numerus), inte långt från ordet cyklop, som vi fått från grekiskan. Motsvarigheten till *kwékwlo- i sumeriska var gigir, i semitiska galgal och sydkaukasiska grgar. Det är uppenbart även för oss lekmän att orden är besläktade. Vilket språk var först med ordet? Eftersom det PIE-ordet för att snurra var *kwet, så kan vi vara övertygade att ordet för hjul kommer från detta och alltså stammar ur det PIE-språket.

De äldsta hjulen som hittats tillhör vad som ser ut som leksaker från Kukuteni-Tripyillja-kulturen. Att de kunde bygga små leksakshjul betyder dock inte att de kunde bygga riktiga kärror.

Kärror blir vanliga på stäppen runt 3300-3100 f.Kr.

Bågskyttet
Stäppkrigare associeras framförallt med pilbågen och när greker, romare och kineser skriver om sina duster med stäppfolken så har de senare utkristalliserat en förödande stridsteknik från hästryggen. En teknik som kom att utvecklas ytterligare i och med stigbygelns uppkomst. Romarna skrev med darrande penna om det ”partiska skottet” (parterna var en iransk stam), ett pilbågsskott som sköts bakåt av en ryttare som galopperade i motsatt riktning, det vill säga sköt på sin förföljare mitt i flykten.

För att kunna skjuta effektivt från hästrygg krävs en relativt liten pilbåge, en som tillåter ryttaren att skjuta åt båda hållen samt rakt fram och denna typ av små pilbågar tillkom först kring 1000 f.Kr. Med de tidigare stora bågarna så kunde en högerhänt från hästrygg bara skjuta effektivt åt vänster och en vänsterhänt åt höger.

Genom att studera pilspetsar kan arkeologen lära sig om hur kraftiga skott som kunde skjutas under en viss epok. För att pilspetsen inte ska spricka vid mycket hög kraft så krävs en spets som är ”påsatt/påförd” istället för fastkilad i träet, vid den senare konstruktionen så spricker nämligen pilen vid mycket hög kraft.

Pilbågskavalleri har en stridsteknik som skiljer sig mycket från arisk stridsteknik såsom den finns beskriven i Illiaden eller de isländska sagorna, där man mot man möts och man kämpar mot en eller ett par bestämda fiender. Pilbågskavalleri däremot kämpar på avstånd i anonyma massor fram till dess att fienden är försvagad och förvirrad nog för en kavallerichock. Sådan stridsteknik kräver disciplin och lydnad, karaktärsdrag som den mongoliska rasen tycks ha gott om.

En pilspets som träs på pilen och således tillåter mycket kraftiga skott utan att pilen klyvs.

Ord för idegran och tall fanns i PIE. Idegranen har att göra med bågskytte i många IE-språk eftersom den lämpar sig väl för pilbågstillverkning. Guden Ull bodde i en idegranslund som hette Ydalir. Han tillbads inför vinterns pilbågsjakt på skidor. Idegransrunan Eoh är förknippad med idegranen. I egenskap av barrträd och därför den eviga grönskan så har idegranen och Eoh-runan en symbolisk koppling till evigheten.

Guden Ull med skidor och pilbåge, från en isländsk 1700-talsskrift. Ulls namn återfinns i ortsnamnet Ullared och idrottsarenan Ullevi.

Krigsvagnen (häststridsvagnen)
Den tidigaste stridsvagen var den hästdragna krigsvagnen som lär ha uppfunnits i Sintashtakulturen senast 2000 f.Kr. Sintashtakulturen var arier som tagit sig öster om Uralbergen och senare kom att framföda indoiranierna.

Karta på spridandet av häststridsvagen, årtalen är f.Kr. Sintashakulturen markerat i rött.

Det byggdes både smala stridsvagnar för en man och bredare för två eller tre män. I Mellanöstern byggdes den senare varianten. En man styrde, en sköt båge och den tredje mannen höll upp en sköld. Från Egypten har vi ett porträtt på Ramses II i striden vid Kadesh där han ensam kör en stridsvagn från vilken han också skjuter med pilbåge.

När Caesar förde sina krig mot gallerna och britterna så hade romarna inga stridsvagnar, det hade däremot hans keltiska fiender. Caesar beskriver hur kelterna for fram i stridsvagnar, kastade spjut och skapade oreda bland fiendetrupperna innan en man steg av vagnen och kämpade med svärd. Kvar i stridsvagnen blev en förare som var beredd att föra bort sin svärdsman om fienden skulle få övertag.

En ensam stridsvagnsförare som kastade spjut kunde hålla tyglarna i ena handen, sköt han däremot pilbåge så lade han tyglarna runt midjan och styrde på så vis vagnen!

Vad var meningen med att bygga avancerade stridsvagnar istället för att skjuta båge och kasta spjut från hästrygg? Stigbygeln uppfanns tidigast runt 500 f.Kr. och förfinades inte förrän många hundra år efter det. Utan stigbyglar har en ryttare svårt att kasta långt eftersom han enbart har sin arms muskelstyrka till hjälp. Från en vagn kan en spjutkastare däremot använda hela kroppen och dessutom ha en stor uppsättning spjut på vagnen.

De mystiska elamiterna, i nuvarande Iran, hade sedan urminnes tid varit i krig med sumererna och omkring 2000 f.Kr. så besegrar elamiterna slutligen sumererna och intar deras huvudstad Ur. Hade de hjälp av indo-iranska legosoldater för att lyckas med detta? Det är mycket möjligt för efter segern så dyker bilder på stridsvagnar upp i Anatolien och bara ett par hundra år efteråt så grundar indoarier Mittaniriket, mitt i Mellanöstern, närmare bestämt i norra Syrien med omnejd.

Pontisk-kaspiska stäppen
De lingvistiska, arkeologiska och genetiska spåren av det ariska urhemmet leder alla till den pontisk-kaspiska stäppen som utbreder sig över Ukraina och den europeiska delen av sydvästra Ryssland. Namnet pontisk kommer från den grekiska havsguden Pontos (som var gift med Thalassa, ett annat grekiskt namn för hav). Grekerna kallade Svarta Havet för Pontos Euxeinos vilket betyder ”det gästvänliga havet” (jämför med xenia ovan). Kaspiska kommer från folket kaspier i sydöstra Kaukasus, som förmodligen talade ett iranskt språk. De bodde vid det Kaspiska havets strand och gav denna enorma sjö sitt namn.

Svarta havet i väst och Kaspiska havet i öst.

När inlandsisen smälte så svällde det Kaspiska havet och kom att skilja landet väster och öster om Uralbergen åt från ungefär 14 000 f.Kr och tusentals år framåt. När denna enorma insjö (Khvalyniska havet) drog sig tillbaka lämnades ett salt öken- eller stäpplandskap kvar, som givetvis var mycket svårt att korsa per fot vilket separerade Europas och Asiens raser i tusentals år. Uralbergen var för övrigt en mycket mäktig barriär, bergskedjan försenade den IE-expansionen österut med åtminstone 1000 år.

/Johan Persson

Dela artikeln på sociala medier:

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

Lämna en kommentar

Please Login to comment
  Subscribe  
Meddela om