RASHISTORIA. Johan Persson presenterar här den tredje artikeln i en serie om nio artiklar om genetik, europeisk förhistoria och den ariska rasens utveckling.

Jag kommer använda benämningen ”arier” parallellt med ”indoeuropéer” (IE), dels för att det är kortare, dels för att det skänker en viss mystik. Ordet arier kommer från att författarna till de äldsta religiösa verken på sanskrit och iranska, Rig Veda respektive Avesta, kallade sig för arier. Iranska och indiska arier kommer vi att benämna med samlingsbegreppet indoiranier.

Arierna gav sig iväg i alla riktningar från sitt urhem norr om Svarta havet. I flera expansionsvågor svallade de ut över den eurasiska kontinenten. Den första, kanske redan så tidigt som runt 4000 f.Kr., gick mot Donau och Balkan. Under de två och ett halvt årtusende som följde på denna första våg så dyker arierna upp i hela Europa och stora delar av Asien: i Centralasien, vid Jenisejfloden långt in i Sibirien, vid den kinesiska gränsen, i Turkiet och Mellanöstern och på den indiska subkontinenten. De drev sitt boskap över Eurasiens stäpper och kvad epos om hur de nedgjorde sina fiender och vann evig ära.

Jenisejfloden i Sibirien. Arierna förde hästen och kärran till denna del av världen.

De olika invasionerna kom att blandas upp med, eller förinta, olika folk. I senare artiklar tänkte jag gå närmre in på de olika expansionerna. Först vill jag dock presentera vad vi idag vet om ur-indoeuropéerna, vilka vanligtvis kallas för proto-indoeuropéer (PIE).

Kulturella efterlämningar 
”Att driva boskap”, frasen som jag använde alldeles nyss härstammar från de tidiga arierna och återfinns än idag i diverse indoeuropeiska språk (IE-språk), från Irland i nordväst till Indien och Sri Lanka i sydöst. PIE var ett boskapsskötande och krigiskt folk, som boskapsskötare så ofta varit genom historien. Boskap rövades från grannarna och rikedom mättes i hjordarnas storlek, alltså i fädjur, vilket framgår än i några berömda strofer ur Havamal:

Fä och fränder faller från,
döden skall drabba envar,
ett vet jag som varar länge och väl,
dom över död man.

Men fän, eller boskapshjordar är en förgänglig rikedom. I en vers från det indiska verket Rig Veda som uppmanar till givmildhet så poängteras att man får passa på medan chans finns därtill:

”Ty rikedom rullar likt hjulen på en kärra, från en man till en annan.” (RV 10.117). (En annan översättning skulle kunna lyda i stil med ”Rikedom kommer till den ene, sedan till den andre, och rullar evigt vidare, likt hjulen på en kärra.”)

Verket Vanitas av 1600-talsmålaren Pieter Cleaszoon, som symboliserar livets förgänglighet. Ett evigt ariskt tema.

Även om rikedomar förgås, och livet rinner ur timglaset så varar minnet av en modig man. Ett annat stående uttryck, som återfinns såväl hos Homeros som hos indoiranierna är ”odödlig ära”, det Akilles valde framför ett lugnt och stilla liv. Akilles fick sitt öde avslöjat för sig. Han kunde antingen lämna belägringen av Troja, fara hem, leva ett gott liv och dö som gammal man eller stanna kvar och dö ung men vinna odödlig ära.

Det uttalade ordet var av oerhörd vikt. Ordet skapade både poesin och eden. Poetens hyllning var krigarens väg till odödlighet.

I Wagners opera Valkyrian, andra delen i tetralogin Nibelungenringen, så uppenbarar sig valkyrian Brünnhilde inför Siegmund innan en strid, vilket valkyriorna endast gjorde för de som väntade döden på slagfältet. Likväl vägrar Siegmund fly, han står kvar och dör hjältedöden från ett spjut, i en kamp för att skydda sin kvinna. Nibelungenringen är baserad på Nibelungsången, som i sin tur bygger på stoff och legender från urminnes tid. När all fakta är glömd så överlever legenden.

Eftersom människan är medveten om sin dödlighet så kan hon inte undgå att skåda livets tragedi: Att det är kort, nyckfullt och förgängligt. Arierns svar på denna tragedi var att överleva genom söner, dåd och evig ära. Är det ett svar på tragedin än idag? Det är i år 119 år sedan Verner von Heidenstam skrev denna dagsaktuella vers:

Det är bättre av en hämnare nås
än till intet se åren förrinna,
det är bättre att hela vårt folk förgås
och gårdar och städer brinna.
Det är stoltare våga sitt tärningskast,
än tyna med slocknande låge.
Det är skönare lyss till en sträng, som brast,
än att aldrig spänna en båge.

(Vers tre ur dikten Åkallan och löfte.)

Detta synsätt står tvärtemot Gamla testamentet där män gynnade av Guds gunst får förlängda liv på jorden, alltså en materiell belöning.

Poesi
Den australiensiske arkeologen Gordon Childe var mannen som 1923 myntade uttrycket ”neolithic revolution” för jordbrukets uppkomst och expansion. Neolithic användes redan år 1865 för att syfta på den yngre stenåldern och Childe, som var marxist, slog samman detta med revolution, eftersom jordbruket i marxistisk terminologi revolutionerade (mat)produktionen. I sin bok The Aryans från 1926 skriver Childe:

Poesi i vilken en metrisk [versmått] struktur kombineras med välljudande ord för att förkroppsliga vackra idéer tycks särdeles ariskt: Semitisk poesi, till exempel, bygger inte på en regelbunden metrisk struktur baserad på ett givet antal stavelser i versen. Överensstämmelsen i metrik i den hindiska Vedan, den iranska Gatha [hymner skrivna av Zarathustra], och den grekiska lyriken, tillåter oss till och med att antyda någon form av gemensam verstradition ärvd från en tidigare epok.

Upptäckten
Att persiskan, indiskans sanskrit och detta gamla språks derivat var besläktade med europeiska språk började anas redan under 1600-talet av holländaren Marcus Zuerius van Boxhorn. Idéen spånades vidare på av fransmannen Gaston-Laurent Coeurdoux under första halvan av 1700-talet. Det är dock Sir William Jones presentation inför ett sällskap lärda kolonialmän i Indien år 1786 som brukar ses som startskottet på teorin om indoeuropeiska språk. Jones listade ut att sanskrit hörde samman med latin och grekiska. Jones var för övrigt en sann polyglott. Han kunde walesiska (kymriska) från barnsben, och förutom ett stort antal levande europeiska språk var han även en stor kännare av gotiska och persiska.

Skandinaver har alltid varit stora systematiker. Förutom Linné och hans taxonomi så kan vi skryta med män som Christian Jürgensen Thomsen som ordnade arkeologin i sten-, brons- och järnålder eller hans landsman Rasmus Rask, språkvetenskapens fader, som under tidigt 1800-tal systematiskt betraktade grammatik- och ljudöverensstämmelser mellan språk och formulerade vad som kommit att kallas för Grimms lag. Jag ska här inte gå in i detalj på Grimms lag utan nöjer mig med ett par belysande exempel på hur lagen förklarar ljudskridning (ljudförändring) från proto-indoeuropeiska (PIE) till germanska.

Ord som i latin börjar på q och c (c uttalades som k i äldre latin) har i germanska blivit till h. Exempelvis quod blev på engelska what och svenska hvad. Senare blev h-ett givetvis stumt och vi säger inte hvad idag utan vad. Men hos en del engelsktalande, till exempel Jared Taylor, kan man ännu höra h-ett när han säger ”What is white privilege, and what does it mean?”. Latinets canis blev på svenska hund, och corde blev hjärta.

Grimms lag visar också att g blev till k. Grekiskans gyne blev på norrön kona och modern svenska till kvinna; latinets agros blev till åkerPh blev till b, grekiskans phero blev svenskans bäraphrater blev till brorblev till f, latinets piscis blev fiskpes blev fotpater blev till faderpacu till  och så vidare.

Vidare blev d till t. Latinets decem och grekiskans deka, har på svenska blivit tio. Slår vi nu ihop tre av dessa ljudskridningar. C till hp till f och t till d så ser vi hur latinets caput blev till huvud (tidigare hufvud) på svenska.

Germanskan har haft en relativt kraftig ljudskridning jämfört med övriga IE-språk i Europa, vilket skulle kunna tolkas som ett tecken på att det folk som bodde här innan arierna kom påverkade det inkommande språkets uttal relativt mycket.

Den ur systematisk synpunkt viktigaste ljudförändringen i ariska språk är att en del arier började uttala det första k:et i ord som ett s-ljud. Ordet för hundra, k’mtom på PIE förblev snarlikt i den ena språkgruppen, kentum, men förändrades till satem i den andra. Kentum-språk är alla germanska, romanska och keltiska språk samt grekiska och tockariska. Så kentumspråken, bortsett tokhariskan, är allesamman västliga språk.

Medan baltiska, slaviska (baltoslaviska) och indoiranska språk är satem. Lingivsterna är inte överens om huruvida albanska och armeniska är kentum eller satem. Man är inte heller överens vad gäller de utdöda språken thrakiska, dakiska och illyriska.

De anatoliska språken, som vi kommer tala om i en kommande artikel, knoppade förmodligen av den ariska språkstammen allra först, redan innan ljudförändringen från kentum till satem skedde.

Blått = kentum, rött = satem.

Svenska som är ett germanskt språk tillhör alltså kentumgrenen. Men hos oss så har k:et i kentum blivit till h, hundra. Hur vet vi då att kentum är originaluttalet och att det är satem som är den förändrade formen? Det är troligare att ett hårt ljud (k) blir till ett mjukt ljud (s) än det omvända. Vi vet att denna ljudskiftning skett fler gånger. Latinets centum (med ”hårt” c) har blivit till franskans cent (där c uttalas som s). (I ord från medeltidsfranskan där följdes av hård vokal så förblev uttalet av c:et hårt, likt hur franskans côte uttalas med ett k-ljud (côte = kust; kommer av latinets costa)).

Vi ska dock understryka att indelningen i satem och kentum är blott fonetisk. Genom grammatiska och vokabulära gränsdragningar så delas språken in på andra vis. Childe skriver i sin bok The Aryans att grekiskan och sanskrit har verbsystem som är mer lika än grekiskan och latinet, trots att de båda senare är kentumspråk.

Språkvetenskapen formaliserades alltså av dansken Rask och under 1800-talet så lyckades språkvetare, framförallt tyskar, rekonstruera upp till 2000 ord från det PIE-språket genom att jämföra de olika indoeuropeiska språken och dra ljudskiftningslagarna ”baklänges”. Den tyske språkvetaren August Schleicher skrev rentutav en kort saga på PIE. Schleicher ordnade språk och språkfamiljer ungefär som Linnés taxonomi. Genom att måla upp språkträd kunde han kartlägga släktskap mellan språk och göra gissningar på när språkgrupper skiljts åt.

Orsaken till att man över huvud taget kan återskapa ord ur ett över femtusen år gammalt språk är att de vanligaste orden i ett språk förändras föga. Ett tydligt exempel på detta är engelskan, ett språk i vilket omkring hälften av orden kommer från romanska språk, framförallt från franskan genom normandernas invasion. Men av de vanligaste 200 orden i språket så är blott 4% låneord från romanska språk, vilket gör att engelskan trots allt bevarat sin germanska karaktär.

/Johan Persson


  • Publicerad:
    2018-10-15 12:00