Rötter del 2 – Europeisk förhistoria

RASHISTORIA. Johan Persson presenterar här den andra artikeln i en serie om nio artiklar om genetik, europeisk förhistoria och den ariska rasens utveckling.

Jordbruket uppstår självständigt på åtminstone två platser på jorden: I den gamla världen, Eurasien, och i den nya världen, Amerika. De äldsta spåren av jordbruk, från omkring 12 000 år sedan härrör från den Bördiga halvmånen som sträcker sig från sydöstra Anatolien (nuvarande Turkiet) in i Mellanöstern ända bort till Kuwait. Vid denna tidpunkt är det inte bara det tidigaste jordbruket som uppkommer utan samtidigt så börjar inlandsisen över den Skandinaviska halvön att smälta och de första människorna tar sig in i Skåne (åtminstone de första människorna sedan förra mellanistiden).

Det är något av ett mysterium för arkeologerna varför människan övergick från det relativt lediga jägare-samlar livet till det mer slitsamma jordbrukslivet. Klimatförändringar är en möjlig förklaring. En annan är att människan till följd av hög befolkningstäthet blev tvungen att övergå till ett nytt födofång som gav mer mat per areaenhet. När så jordbruket väl kommit igång så ledde det till att de odlande folken producerade en större mängd barn än jägare-samlarna och jordbrukarna erövrade sakta men säkert jägare-samlarnas landområden, generation efter generation. På detta vis spreds jordbruket från Anatolien, till Balkan och vidare genom Europa. Först och främst längs Donau och Medelhavet.

Dessa jordbrukare föredrog att bruka lösjord, vilket det finns gott om i Centraleuropa. Jordbrukarna bodde i långhus i små byar. Det var inte bara tekniken och idén bakom jordbruket som spreds utan också det folk som praktiserade jordbruket. Med jordbruket trängde ett medelhavs- eller mellanösternfolk in i Europa, som till mycket stor del ersatte den europeiske jägare-samlaren, i synnerhet i Sydeuropa. Jordbrukarna beblandas relativt lite på sin väg över vår kontinent och når till sist södra Skandinavien och Skottland runt 4000 f.Kr. Vi ska ha i åtanke att vid denna tid var sädesslagen inte anpassade till nordiskt klimat.

Carleton Coon skriver i sin informativa bok The Races of Europe att denna invaderande jordbruksbefolkning var: Relativt småskallig, kort, feminin till utseendet [relativt Europas jägare-samlare] och av medelhavstyp.

Stenåldern delas upp i paleolitikum (från människans begynnelse till ca 10 000 f.Kr.), mesolitikum (ca 10 000 f.Kr till neolitikum) och neolitikum. I Västeuropa så definieras starten på neolitikum i ett område från och med att matproduktion kom till området, det vill säga från och med att jordbruk eller boskapsskötsel introducerades. I Östeuropa är definitionen något annorlunda, där räknas nämligen användandet av keramik som startskottet på neolitikum. Definitionerna är ändå besläktade för användning av keramik tillåter att man tillagar stärkelse och på så vis gör stärkelsen, jordbrukets skörd, mer lättillgänglig för människan.

Den inhemska skandinaviska Erteböllekulturen är markerat i rött.

Av de jägare-samlare som kunde bjuda de invaderande jordbrukarna ett relativt robust motstånd finner vi Erteböllekulturen i södra Skandinavien. Det arkeologiska begreppet ”kultur” är i stort synonymt med ”folk”. Dessa jägare-samlare var en fisk- och skaldjursätande kultur kring 5200–4000 f.Kr. som i och med sin matkälla var relativt bofast och hade en hög befolkningstäthet för att vara samlar-jägare. Även i Norges fjordar och i de stora skogarna som utbredde sig i Nordeuropa lyckas den europeiske jägare-samlaren överleva på många platser.

I Östeuropa når jordbrukarna till floden Södra Bug i västra Ukraina innan deras framfart hejdas. En blandbefolkning uppstår i gränslandet kring floden Dnjepr (Sredny-Stogkulturen) mellan jordbrukarna och den grövre Cromagnonmänniskan öster om Dnjeprfloden. J.P. Mallory skriver i boken In Search of the Indo-Europeans (1989): ”I allmänhet så kan Sredny-Stog-folket beskrivas som proto-europida av medel till lång kroppslängd, gracilare än Dnjepr-Donets-folket [Cromagnonmänniskorna österut] men fortfarande robusta jämfört med sina samtida i Trypillja-kulturen [jordbrukare västerut].”

Södra Bugfloden är markerad i mörkblått, österut finner vi floden Dnjepr, markerad i ljusblått.

Cromagnonmänniska är namnet på jägare-samlaren i Europa. Jag ska passa på att förtydliga att de genetiska arkeologerna talar om två typer av jägare-samlare i Europa, dels vad som på engelska kallas för Western Hunter Gatherer (WHG), vilket vi kommer kalla för västlig jägare, och dels vad som kallas för Ancient North Eurasian (ANE), vilket vi kommer kalla för mammutjägare. Båda raserna såg europeiska ut.

Den västlige jägaren finns i hela Europa innan den jordbrukande medelhavstypen tränger in och ersätter, och i mindre mån beblandar sig med honom. Han överlever dock i Nordeuropa. Man har sett utifrån gentester av gamla skelett att blåa ögon fanns bland västliga jägare och man tror att det var hos honom som blåögdhet uppstod, men det är för tidigt att säga exakt hur vanligt blåögdhet var. Störst påbrå från både den västlige jägaren och mammutjägaren idag har folken kring Östersjön (se sista sidan av Lazardis et al. 2014). Den fysiska antropologin visar att den västlige jägaren var lång, hade en kraftig käke, ganska kraftiga ögonbrynsben och ett högt skallvalv. Jag föreställer mig att Kristian Luuk är någorlunda lik denne västlige jägare.

Mammutjägaren var även han grov till utseendet och lång, i Dnjepr-Donets runt 172 cm (sida 191, Mallory). Den längden imponerar förstås inte på oss idag men sett till den här tiden var de mycket långa, svenska rekryter blev så pass långa först runt 1890. Mammutjägarna utbredde sig över hela norra Eurasien, från Bajkalsjön i Sibirien och ända in i Europa.

Trots att jordbrukarna till stor del trängde bort Europas båda stenåldersfolk, de västliga jägarna och mammutjägarna, så vet vi från genetiska studier att dagens nordeuropéer till största delen är ättlingar till dessa europeiska stenåldersfolk, framförallt till den västlige jägaren, och att sydeuropéerna fått nästan en tredjedel av sitt DNA från de europeiska stenåldersfolken. De gjorde alltså genetisk comeback!

När den europeiske jägare-samlaren gör sin återkomst över Europa är det i en något utblandad form, genom det nybildade indoeuropeiska folket.

Hälften av världens befolkning talar idag indoeuropeiska språk och många av dessa har mer eller mindre indoeuropeiskt påbrå, starkast är detta arv i Nordeuropa.

För att indoeuropéerna, ett folk som tros härröra från den ukrainska stäppen, ska ha erövrat och lämnat genetiska, lingvistiska och kulturella arv över i princip allt land från Irland i väster till nordvästra Kina i öster, från Nordkap i norr till Sri Lanka i söder, så krävs någonting exceptionellt. Vilka var dessa tidiga indoeuropéer och vad var deras övertag?

Detta slags frågor har begrundats intensivt i över 200 år. Jag tänker presentera vad jag tror är den mest troliga förklaringen baserat på genetiska studier, arkeologi och fysisk antropologi. Det här är också den mest populära förklaringen, både bland forskare och lekmän.

De tidiga indoeuropéerna och deras styrka
Mammuten dör ut samtidigt med att inlandsisen drar sig tillbaka och annan megafauna med dem. Troligtvis till följd av klimatförändringar och mänsklig jakt. Vid den här tiden blir mammutjägarna tvungna att ändra sin livsstil. De lyckas med den oerhörda bedriften att tämja hästen, vilket vi vet skedde någonstans kring östra Ukraina, kanske innan 4 000 f.Kr. Detta stordåd förändrade världshistorien.

Tämjningen gav ett övertag i krig, kan man rida så kan man snabbare mobilisera män, även om man under den tidigaste tiden förmodligen inte kunde slåss från hästrygg. Men hästen ger även ett övertag genom stoets mjölk. Ett laktostolerant folk kan få ut betydligt mycket mer energi från kreatur än ett laktosintolerant folk som tvingas slakta djuren. Mer energi kan potentiellt leda till fler krigiska män. Så även om omkringliggande folk lärde sig att rida på hästar, så kunde de inte kopiera genen för laktostolerans. Stomjölk innehåller för övrigt mer laktos än komjölk.

Den europeiska genmutationen för laktostolerans återfinns även hos en del indier, vilket förklaras av att mutationen är knuten till indoeuropéer och kom dit med dessas invasion av subkontinenten.

Detta beridna folk, före detta mammutjägare, talade kanske ett finno-ugriskt språk. De erövrar nu ett bofast, jordbrukande folk som talar ett annat språk och har anor söderifrån (med kopplingar till Kaukasus). De slår ihjäl männen och tar kvinnorna. Detta skapar så småningom Yamnayakulturen i nuvarande Ukraina, sammansmältningen av de båda språken ger oss indoeuropeiska. Hos dessa tidiga indoeuropéer så dominerar mammutjägarna totalt på den manliga Y-kromosomen, medan mitokondrie-DNA:t, vilket ärvs endast på mödernet, är från jordbrukarna.

Eftersom Y-kromosomen endast ärvs på fädernet och mitokondrie-DNA:t endast ärvs på mödernet så blandas inte dessa vid varje ny generation. De kallas med ett gemensamt namn för haplopgrupper. Eftersom ingen blandning sker så är min Y-kromosom densamma som mina manliga förfäders Y-kromosom, exempelvis min farfars farfars farfars far (bortsett eventuella mutationer). Mitt mitokondrie-DNA är identiskt med min mormors mormors mormors mor.

DNA-spår tyder på att de jordbrukare som mammutjägarna beblandat sig med var mer lika dagens georgier än dagens sardinier, de var alltså inte riktigt samma typ av jordbrukare som spritt sig över större delen av Europa. Detta är dock inte helt utrett ännu och är förmodligen mer komplext än att jordbrukarna bara var från en population. Sardinier är för övrigt det närmaste vi har den gammaleuropeiska jordbrukarbefolkningen, som ursprungligen kom från bördiga halvmånen.

En del menar på att minnen av sammansmältning mellan jägare-samlarna och jordbrukarna finns kvar i legender och gudasagor. I kampen mellan asar och vaner och eventuellt i historien om sabinskornas bortrövande (en romersk legend).

Jag ska slänga in ännu en brasklapp. Det är nämligen inte säkerställt att skeendet inträffade så som jag beskrivit här. Kanske beblandades mammutjägarna och jordbrukarna innan hästen tämjdes. Kanske var det hela en gradvis beblandning och etnogenesis.

Det är troligt, men inte säkert bevisat att teorin med laktostolerans är en betydande orsak till indoeuropéernas expansion. Det är kanske inte säkert att ett sådant övertag var nödvändigt för expansionen. Den germanska erövringen av hela Europa samt delar av Nordafrika, vilket ledde till Romarrikets fall, visar att en expansion och erövring av enorma landområden kan ske utan ett teknologiskt övertag. Allt som krävdes den gången, för att uttrycka mig i Nietzsches termer, var den blonda bestens jakt på ära och herravälde.

Oavsett hur detaljerna av indoeuropéernas etnogenesis ser ut så tyder uppskattningar på att Europas befolkning halveras runt år 3000 f.Kr., på vissa platser sjunker befolkningstätheten mer än så, samtida med den indoeuropeiska stridsyxekulturens utbredning. Europas befolkning återhämtar sig inte på åtminstone 1000 år, för det nya folket, indoeuropéerna, ägnar sig inte åt jordbruk i långt när samma utsträckning som det tidigare folket. Byar och merparten av all odling försvinner från Nordeuropa, och den tidigare jordbrukarbefolkningen försvinner. Med tanke på jordbrukarnas nästintill totala förintande i Nordeuropa verkar det som att indoeuropéerna inte ens tog jordbrukarna till slavar, utan slog ihjäl dem med sina stridsyxor. I södra Europa däremot så blandar arierna sig med jordbrukarna, förmodligen till följd av en högre befolkningstäthet bland jordbrukarna än i Nordeuropa.

Här utmärker sig dock Skandinavien och delar av Jugoslavien eftersom jägare-samlarnas Y-haplogrupp I är vanlig bland oss, trots att vi har mycket indo-europeiskt påbrå, i Sverige har ungefär 40% av männen denna haplogrupp. Detta indikerar att de skandinaviska männen inte blev utkonkurrerade av de invaderande indo-europeiska folken utan att de skandinaviska männen tog indo-européernas kvinnor i minst lika stor utsträckning som det omvända skedde. Detsamma måste ha hänt i de dinariska alperna på Balkan. Deras stenålderspopulation var något annorlunda gentemot vår men stenåldersfolkets Y-haplogrupp har överlevt både jordbrukarnas och indoeuropéernas invasion också där. Detta är unikt för i övriga Europa har indo-européerna ersatt de tidigare männen. Vi kan lägga märke till att stenåldersmännen förde vidare sina gener i just de områden som hyser storväxta män – Skandinavien och i de Dinariska alperna, som sträcker sig genom västra Balkan.

Mer än hälften av Nordeuropas DNA kommer än idag kommer från Europas stenålderspopulation. Vi är 40%-50% västlig jägar-samlare, knappt 20% mammutjägare och knappt 40% sydländsk jordbrukare. När vi rör oss söderut i Europa så ökar andelen sydländsk jordbrukare på framförallt den västlige jägare-samlarens men även mammutjägarens bekostnad (Lazaridiz et al. 2014).

/Johan Persson

Dela artikeln på sociala medier:

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

2
Lämna en kommentar

Please Login to comment
2 Comment threads
0 Thread replies
0 Followers
 
Most reacted comment
Hottest comment thread
2 Comment authors
JossKlaus Recent comment authors
  Subscribe  
Senaste Äldst Mest röstad
Meddela om
Klaus
Medlem

Jag läste någon gång att många tyskar sammlar något (bortsett från bär och svampar): frimärken, klockar, navkapsel, telefonkort, underlag för ölglas (”Bierdeckel”), seidel, kulspetspennor, bilar,…..
Det beror väl på en gammal drift, en väsensart.
Var är det billigast att få pålitlig information om sin DNA?

Joss
Medlem

Jordbruk ger mindre konkurrensfördel ju längre norrut man kommer. Vidare så ger evolutionära anpassningar, såsom blek D-vitamin hy större fördelar ju längre norrut man kommer. Norden erbjöd även fler reservoarer för jägarsamlare, stora områden där jordbruk helt enkelt inte var konkurrenskraftigt. Senare har aisaitsika ren-herdare utkonkurrerat jägarsamlarna även i dessa områden. Såna faktorer förklarar att ”sardinska” gener är mer ovanliga i norr. Det kan också ha inneburit att stäppnomaderna fick ännu större genomslag här än i söder. Skandinavernas extremt höga nivåer av laktaspersistens är uppseendeväckande. Sen har vi också den germanska substratshypotesen. Min tro är att den beror på senare… Läs mer »