Rikskändis bodde under SD-ledares piano!

POLITISK HISTORIA. Anders Eriksson har läst Anders Klarströms bok Prima Victoria om Sverigedemokraternas första år.

För några år sedan släppte Sverigedemokraternas första partiledare Anders Klarström en biografi, där både hans uppväxt och hans tid som en av eldsjälarna bakom partiet beskrivs.

Till att börja med måste förmodligen den något märkliga rubriksättningen förklaras. Vem var denna rikskändis som alltså bodde under Anders Klarströms piano? Svaret är att det var ingen mindre än Ulf Ekberg, känd som en del av bandet Ace of Base. Klarström skriver:

Min lägenhet i Kortedala blev ett fäste. Ulf tyckte det var en bra idé att han flyttade in i mitt vardagsrum. Jag hade visserligen bara en tvåa, men då han jobbade natt som städare på tågcentralen i Göteborg och jag arbetade dagtid på Scan Väst så skulle vi inte nöta så mycket på varandra.

Eftersom min lägenhet var så pass liten var jag dock tveksam till om det var en särskilt god idé att Ulf skulle flytta in. Förutom mitt sovrum fanns där bara vardagsrummet. Och det var till stor del ockuperat av min stora bechsteinflygel, två bokhyllor och en soffa. Men Ulf gav sig inte. Han tog med en sovsäck och ordnade sig en sovplats under min flygel!

Partikongress i november år 1988. Från vänster: Anders Klarström, Ola Sundberg, Ulf Ekberg, Jerker Magnusson och Leif Zeilon. Foto: Partimedlem Lars Kärnestam, aka ”Kärnan”/”Ali-Ben Hassan”, hämtat från SD-arkivet.

Ekberg var med redan vid bildandet av SD Göteborg i mars 1988, där han enligt Klarström valdes till kassör under bildningsmötet. Ytterligare något år var han sedan en av de drivande medlemmarna och hjälpte till med uppbyggandet av lokalföreningar, både den i Göteborg och i övriga Västsverige.

Redan den 30 november år 1987 hade Anders Klarström mött Ekberg, efter att Klarström upptäckt Sverigepartiet och därefter talat med Reine Wikström för att anmäla intresse. Inför Karl XII-manifestationen i Lund, som alltså hölls 30 november, fick göteborgarna besök av Jerker Magnusson – veteran från Bevara Sverige Svenskt.

Därefter samåkte man till Lund, och det var alltså då Klarström först träffade Ekberg. Under demonstrationen förekom en hel del våld från motdemonstranternas sida, då deltagare exempelvis träffades av flaskor i huvudet.

Även en manifestation år 1988 eller 1989 – mest sannolikt 1988 – beskrivs. Precis som år 1987 var det stökigt, och demonstrationsdeltagarna väntade på att få sätta igång. Efter att polisen meddelat att deltagarna inte skulle få marschera iväg från samlingsplatsen ska Ekberg enligt Klarström tillsammans med några andra deltagare ha tagit sig ur inringningen för att jaga mötesstörare!

Ekberg ska därefter, om man ska tro på hur Klarström beskriver hans berättelse, hamnat i bråk i Lund flera gånger under kvällen för att sedan gripas av polisen. Väl inne vid arresten ska han ha förts in i en cell tillsammans med 20 motdemonstranter, varav en satte fällben för Ekberg. Då han, med händerna fängslade bakom ryggen, inte kunde ta emot sig slog han i näsan så att blodet sprutade!

Därefter blev han pryglad av några poliser, inkastad i en kall cell och till sist släppt mitt i natten. Efter att ha tagit sig till Malmö där han övernattade hos partikamrater liftade han till sist hem till Göteborg.

Efter ett antal år i partiets tjänst lämnade Ekberg till sist politiken. Därefter blev det en musikkarriär med bandet Ace of Base. När bandet slog igenom och Ekberg konfronterades med uppgifterna om att han varit med i Sverigedemokraterna hittade han enligt kapitlet Ulf tar avstånd på en snyfthistoria om att han varit en narkoman och en buse medan han var med i partiet. Klarström kontaktade då Johnny Lindén om detta, som svarade:

— Han måste måla upp dessa saker. I Sverige är det inget negativt att ha knarkat eller varit våldsverkare. Det som är problemet är om man har varit politiskt oppositionell och nationalist!

Ytterligare en person som då var med i SD, som vi känner igen än idag, är Bo Nilsson från Nordiska motståndsrörelsen som var vice partiledare under Anders Klarström. Hör Nilsson berätta om tiden HÄR.

Vid ett planerat möte i Stockholm 1992, som inte blev av då socialdemokraten Anna Lindh förbjöd SD att hyra skattefinansierade lokaler (!), kastade Nilsson ut Anna-Lena Lodenius från Medborgarhuset med orden:

— Nu ska du fan ut härifrån din förbannade kärring!

Ett nytt parti föds

Vägen fram till att Sverigedemokraterna bildas är ganska krokig. År 1986 bildades Sverigepartiet, som en sammanslagning av kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt och Framstegspartiet. Ordförande för det nya partiet blev Stefan Hermann, som tidigare ledde Framstegspartiet.

Efter att partiet funnits ett tag och fått viss medial uppmärksamhet började det dock knaka i fogarna. På grund av interna konflikter, som bland annat rörde påstått superi och rökning bland folk från Framstegspartiet-falangen i partihögkvarteret – en källarlokal BSS tog med sig vid sammanslagningen – fanns det till sist två Sverigepartier som bägge påstod sig ha uteslutit ledare från den andra falangen.

Efter att BSS-falangens Sverigeparti hållit en medlemsomröstning om namnbyte bestämde man sig för att ta namnet som fick flest röster, nämligen Sverigedemokraterna. Ett parti som många år senare tidvis varit Sveriges största parti enligt vissa mätningar tog alltså sina första steg i början av 1988.

Snart hade ett fåtal lokalavdelningar kommit igång. I de tre stora städerna Stockholm, Göteborg och Malmö men även i den mindre kommunen Vårgårda fanns en kommunförening. Då Klarström själv fram till 1989 bodde i Göteborg var han alltså med och drog igång SD Göteborg.

Under hösten, ett halvår efter att partiet bildats, var det alltså dags för Sverigedemokraternas första val. Resultatet blev 1 118 röster, dessutom var man nära att vinna ett mandat i Vårgårda. Väl medvetna om att hårt arbete skulle krävas fortsatte man kämpa.

Enligt Klarström var Leif Zeilon och Jerker Magnusson vid den här tiden de som egentligen styrde Sverigedemokraterna. Zeilon ska ha haft stort inflytande över partiprogrammet samtidigt som han drev partitidningen. Magnusson beskrivs som drivande bakom själva organisationen. Dessa tillsammans med de två talesmännen var de som främst drev partiet under de kommande åren.

Partiet fortsatte arbeta mot valet 1991 och genomförde en rad ”kommunföreningsoffensiver” där man såg till att göra partiet mer rikstäckande genom att etablera fler lokalavdelningar, till exempel den i Dals-Ed där man senare skulle komma in i fullmäktige.

Inför årsmötet 1989 överlämnades ett brev från Leif Zeilon till Klarström. I brevet föreslogs att Klarström skulle bli en av partiets två talesmän. Den andre talesmannen blev Ola Sundberg som ofta jonglerade och höll peppande tal.

Senare ersatte Madeleine Larsson från Norrköping Ola Sundberg som talesman efter nästkommande årsmöte.

Under den här tiden deltog man även i TV-sända debatter, till exempel i Nattcafé:

Klarström deltog också i debatter i programmen 20:00 med Stieg Larsson och Anna-Lena Lodenius och Diskutabelt där Robert Aschberg var programledare.

Att företrädare för ett litet nationalistiskt alternativ skulle få komma till tals i TV är något som är svårt att tänka sig idag, men det hände alltså.

Ett annat exempel på när SD uppmärksammades var efter att partiet år 1990 spridit uppgifter från socialförvaltningen i Göteborg om hur mycket bidrag invandrarfamiljer kan få.

Proppen ur efter valet 91

Snart var det 1991 och återigen ett valår. Ännu några gånger framträdde Klarström i TV, en av gångerna tillsammans med Hasse Aro och Robert Aschberg.

Partiet startade också en demonstrationskultur man skulle hålla i några år. På våren 1991 anordnades Engelbrektsmarschen. Enligt webbsidan SD-arkivet ska 300 personer ha kommit.

Man höll också på med närradio under de tidiga åren. Satsningen beskrivs som någorlunda seriöst, något Klarström konstrasterar genom att ge exempel på mindre seriösa radioprojekt. Under en gemensam sändning ska exempelvis Percy Brunström, ledare för ett enmansparti, och Lars Lindh, från det andra Sverigepartiet, ha supit och därefter hamnat i ett redigt slagsmål i studion. Fylleslagsmålet avrundades först då polisen kom in och stoppade sändningen. Vid ett annat tillfälle ska Lindh i en egen sändning ha somnat i studion. Snarkningarna gick tydligen ut i etern.

SD-sändningarna blev också föremål för justitiekanslerns uppmärksamhet. Exempelvis försökte man kräva att få en hel sändning transkriberad, något SD-radion inte var skyldiga att göra.

Under tiden före valet gjorde man debut i Almedalen, där man höll ett tal på scenen under dagstid.

Efter att man genomfört en valrörelse med möten och en demonstration i Stockholm, i relativ mediaskugga på grund av Ny demokrati, fick man ett resultat på 4 889 röster. Två kommunala mandat vann man också, i Höör respektive Dals-Ed. Klarström hade själv hoppats på ett bättre resultat med tio kommunmandat, men så blev det inte.

Engelbrektsmarschen 1991. Bild hämtad från SD-arkivet.

På årsmötet efter valet blev Klarström för första gången vald till partiledare, med en viss Bo Nilsson som vice partiledare.

Valåret 1991 kan nog sägas ha avslutats med dödsskjutningen av Mikael Krusell i Malmö och efterföljande Karl XII-demonstration som på grund av nationalisters ilska mot polisen gick lite vildare till än vanligt. Att ett nackskott skulle gå att klassa som självförsvar var inte en förklaring som imponerade på dåtidens nationella opposition.

En stund senare skulle det också stå klart att luften börjat gå ur Sverigedemokraterna. I början av år 1992 noterade Klarström att en stor del av kärnan inom SD alltmer försvunnit efter valet 91. Bland dessa fanns Leif Zeilon, Jerker Magnusson och Ola Sundberg. De två förstnämnda hade, som tidigare nämnts, i princip drivit en stor del av partiet under de första åren.

Även om partiledaren fick draghjälp av andra som till viss del täckte upp Zeilons och Magnussons frånfälle, blev han ändå tvungen att axla ett tyngre ansvar än tidigare. Klarström kom senare att bli inneboende hos Magnusson, som då beskrev hur han och Zeilon gått in i väggen. Detta skulle några år senare drabba Klarström själv.

Den kommande tiden kom att präglas av organisationsbyggande, diverse kampanjer och demonstrationer. Exempel på sådana kampanjer var en skolkampanj man drev efter bra resultat i skolvalet.

Under våren hölls Engelbrektsmanifestationen igen, denna gång med cirka 200 deltagare. Som om inte detta var nog valde också Ulf Ekberg att ta avstånd från sin tid i SD, samtidigt som han förnekade att han bott under Klarströms piano.

Under året hölls också ett något mer välbesökt nationaldagsfirande på Norrmalmstorg i Stockholm och en Karl XII-demonstration där några fräcka VAM-medlemmar genomförde en kupp och gick in i SD-demonstrationen med svastikafanor.

Dagarna före demonstrationen införde också Anna Lindh ett förbud mot att hyra ut offentliga och skattafinansierade lokaler till de politiska motståndarna i SD. Den här attityden om att skattefinansierad verksamhet tillhör Partiet snarare än alla medborgare är något som känns igen även från våra dagar.

I slutet av 1992 flyttade Klarström till Skåne med sin dåvarande flickvän. Där tog han ansvar för partiets regionala verksamhet utöver partiledarrollen. Bland annat försökte SD i början av 1993 anordna ett möte i Kävlinge, som fysiskt stoppades av kommunister.

Även 1993 var ett år med demonstrationer och möten. Bland annat en nationaldagsdemonstration inför vilken SD-ledarens sällskap angrips av våldsvänstern vid partiets kansli. Även vid andra arrangemang gick det vilt till, som vid en demonstration i Göteborg senare samma år och vid en SDU-demonstration 6 november, där angripare med armeringsjärn möttes av sköldbärare från SDU innan polisen kom fram. I samband med demonstrationen hittades även hemmagjorda bomber som på grund av tekniska fel inte sprängdes.

Årets Karl XII-demonstration ställdes in, dels på grund av våldshot och dels på grund av att partiet inför valet 1994 inte ville drabbas av en VAM-kupp likt den som genomfördes året innan. Istället utnyttjade man situationen för att få maximal uppmärksamhet för att i sista stund ställa in alltsammans från partiets sida. Istället hänvisades deltagare till ”oberoende” arrangemang.

Valåret -94

Valåret 1994 präglades av – ni gissade rätt – fler möten och demonstrationer i städer som Borlänge, Norrköping och Örebro. Klarström genomförde även en turné kring Vänern med bland andra Lars Emanuelsson, som kommit in i partiet och blivit en arbetshäst efter partiets nedgång efter valet 1991.

I städer som Kristinehamn, Karlstad, Filipstad, Arvika och Hällefors spreds partiets politik.

Inomhusmöte med Klarström och Lars Emanuelsson på västkusten 1994. Bild från SD-arkivet.

Senare var det också dags för en Norrlandsturné, där man använde samma Volkswagenbuss som under Vänernturnén. Städer som Gävle, Sundsvall och Kramfors, med flera, besöktes. Man fick också böta några hundralappar till en vägarbetare efter att man utan att tänka efter kopplat in husvagnen i en byggcentral när man stannat för natten.

Den sedvanliga Engelbrektsmarschen genomfördes, denna gång med ungefär 800 deltagare vilket visade på en uppåtgående trent för partiet. I maj genomfördes en demonstration i Växjö, där det gick vilt till.

Vid en senare demonstration i Jönköping blev det också lite rabalder:

Enligt en Expressen-artikel som citeras hittades hemmagjorda bomber på några unga vänsterextremister. Också på några andra gömställen hittades flera bomber, såpass starka att demonstrationsdeltagare hade kunnat bli allvarligt skadade.

Under året hölls även nationaldagsfirande och ett stort antal möten inför valet, bland annat en offensiv i Dalarna och en dubbeldemonstration i Trollhättan och Göteborg som en slags valfinal.

Till sist var det i september dags för val, vilket resulterade i nya framgångar med 14 525 röster och fem kommunala mandat: Två vardera i Höör respektive Dals-Ed samt ett i Ekerö.

Klarström lämnar SD

Klarström reflekterade över sin situation och kom fram till att han var helt slutkörd och att den tidiga kärnan av aktivister inom SD försvunnit, förutom han själv. En tid efter valet flyttade han till Göteborg med sin dåvarande flickvän och gled alltmer undan från partiarbetet.

Strax efter återkomsten till Göteborg avled Klarströms far Bengt, något som tog honom hårt. De båda hade haft en god relation.

Till sist var det dags för riksårsmötet 1995, där Klarström kommit för att redovisa valfonden och meddela att han inte ställer upp i partiledarvalet. Mötet angreps av kända vänsterextremister, som aldrig åtalades trots att de identifierades på plats av polisen.

Klarström kom senare att göra några uttalanden som tolkas som avståndstaganden från partiet, enligt honom själv mest för att han ville bli lämnad ifred av meningsmotståndare.

Efter att Klarström lämnat partiet satsade han från 1995 till början av 1999 på musik, för det mesta i bandet Blackbirds.

Bandet grundades 1995 av Klarström och en grupp andra musiker. Man skrev och spelade in en hel del musik och skickade ut demos till olika skivbolag. En inskickad demo räknades som ett bidrag i en demotävling bandet inte kände till. På grund av vinsten fick man tillgång till professionell hjälp att spela in musik. Man genomförde också en del spelningar, bland annat en på Bollnäsfestivalen.

Bandet var nära att bli anlitade för en turné av en Janne Lindau, verksam inom musikbranschen. Detta gick dock i stöpet då en bandmedlem slog Janne på käften. Efter händelsen gick det kortfattat utför med gruppen.

Klarström var efter tiden med Blackbirds trött på musiken och beslutade sig istället för att utbilda sig inom IT, då han använt datorer en hel del i partiarbetet. Efter att ha genomfört ett program och tagit flertalet certifieringar blev Klarström någon form av IT-tekniker.

Snart gifte han sig också, år 1998, med flickvännen Susanne, som han flyttat till Göteborg med och tagit hand om då hon fick borrelia. Detta blev dock kortvarigt, då hon år 1999 träffat en annan man och ville skiljas.

Efter en tid av arbetslöshet och jobb inom vården, då han haft svårt att hitta jobb inom IT, fattade Klarström i slutet av år 2000 ett beslut. Han sade upp sig från sitt jobb inom vården och flyttade till Storbritannien, vilket blir som en sista cliffhanger för läsaren.

Allmänt omdöme om boken

Denna artikel har hittills mest varit ett referat av bokens innehåll snarare än en recension, så något måste skrivas om boken och dess starka respektive svaga sidor.

Anders Klarström har länge varit en känd person, dels under sin tid som partiledare och även senare, då SD:s motståndare pekat ut honom som en form av boogey man. Därför är det intressant att läsa hans biografi.

Bidragande är också att SD numera är ett av landets största partier och att partiet på den tiden faktiskt stod upp för och försvarade etniska svenskar, till skillnad från dagens urvattnade sverigedemokrater.

Bokens svaga sidor är dels att den bitvis är något okronologisk, vilket kanske är lite nödvändigt då de delar som ligger ”fel” enligt bokens tidsindelning ofta syftar till att beskriva enskilda partimedlemmar och deras bidrag över flera år.

Det hade också behövts mer arbete med korrektur, då exempelvis stavfel syns till förhållandevis ofta. Dessa är dock på sin höjd smått irriterande och lyckas ändå inte förstöra läsupplevelsen.

Sprid artikeln på sociala medier!

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och skapa ett konto här.

Prenumerera
Meddela om
3 Kommentarer
Äldst
Senaste Mest röstad
Inline Feedbacks
View all comments