LIVSSTIL. Mia Andrén skriver i en artikel om hur det är att som kvinna få leva ut sitt kall som moder.
Ett liv så litet att ingen kan se det, men du känner det i hela kroppen. Först som så små bubblor att de kan misstas som något annat, men du vet att det är början på en ny människa. Snart kommer magen att växa och du kommer knappt att kunna bärga dig för att få känna ditt barn i din famn. För första gången i ditt liv längtar du efter att få bli rund om magen. När bebisen växer till sig kommer det stundvis att kännas som om du har en fotbollsspelare/alien i magen och allra helst när du ska sova eller sitter stilla. Men med handen mot magen kan du känna en fot eller en hand som söker kontakt.
Jag minns glädjen över att få vara den som fick närheten till det nya livet först. Ingen kunde ta det ifrån mig. Vecka efter vecka följde jag utvecklingen i magen. Stolt över att ett liv växte i min kropp, att den var så pass fantastik att den kunde bära en liten människa inom sig. Och känslorna som växte i mig. Instinkten att skydda barnet till varje pris. Även om jag fick höra att den inte var ett liv än och att jag borde ta bort det så skulle det aldrig ha fallit mig in. Han var redan då min att skydda. Det var kärlek vid första ”ögonkastet”. Jag har aldrig fått ångra mitt val. Min förstfödda, min son, mammas älskade pojke. Helst plötsligt hade mitt liv fått en mening trots att jag var så ung som 15 när han tog plats i min livmoder.
Varje barn, varje graviditet – alla lika unika. Hur kan man älska så många gånger på nytt? Barns kärlek är krävande men det väger upp när de små knubbiga armarna läggs om din hals. Den belöningen är mödan värd. Du är barnets glädje. Hjältinnan som alltid finns där. Det finns ingen större superhjälte än mamman.
De kommer att driva dig till vansinne och alla orealistiska krav som omvärlden har på dig kommer att få dig att slita ditt hår, men minns att det som betyder mest är inte en perfekt yta eller de dyraste prylarna. Människor skapades för att älskas, saker för att förbrukas. Nu älskas saker och människor förbrukas. Förändring börjar i tanken för att sedan övergå i handling. Vi måste ta tillbaka vår kvinnlighet.
Kvinnan borde hyllas som urmodern, den som kan skapa liv. Inte för att vara den som ska visa brösten på bästa sändningstid. Hennes kropp alstrar liv och hennes bröst ger näring. Hennes huvudsakliga uppgift är att vara moder, den som ska ge oss stöd i livet. Fadern ska vara hennes stöd och beskyddare – hennes hjälpande hand under spädbarnstiden, för att sedan ta mer ansvar. Vi är inte fiender. Vi är en helhet. Vi får inte låta (((feministerna))) splittra oss.
Hoppa till huvudinnehåll
